Donald Trump peppar publiken med Abba

Abbas musikförlag försöker stoppa Donald Trump från att använda gruppens musik på ex-presidentens kampanjmöten. En kamp som verkar förgäves.

En dag började moderata ungdomsförbundet sjunga låten Staten och kapitalet på sina fester. Det finns ingen exakt uppgift om när det började eller varför, men som bisarr kuriosa i de politiska ungdomsförbundens historia är det svårslaget.

Texten har ju ett självklart vänsterperspektiv, men jag antar att den i brist på egna högerlåtar – med samma slags ursinne som allsång – lånades in som ett kittlande festklimax efter några starköl. Vad sångens upphovsman Leif Nylén tyckte, vet jag inte. Den användes aldrig av Muf i officiella sammanhang så han kunde knappast protestera, men ändå. Han måste ändå ha slagits av en stark, ”hur i hela friden gick det här till egentligen”-känsla. Ens låtar är ju lite grann som barn som flyttat hemifrån, och man vill inte att de ska hamna i dåligt sällskap.

Ett medvetet nålstick mot Timbuktu

Ju längre högerut på den politiska skalan man kommer, desto mindre musik och färre artister finns att tillgå. Sverigedemokraterna lyckas aldrig locka professionella musiker att ställa upp på sina möten, men de lånar friskt, och fräckt. Det fick artisten Timbuktu uppleva när partiet 2018 snodde hela hans låttitel rakt av – Alla vill till himmelen men ingen vill dö – med tillägget: ”i vårdkön”, till sina valaffischer. Det var ett medvetet nålstick mot Timbuktu som var öppet kritisk mot partiets politik och naturligtvis blev han vansinnig över tilltaget och lämnade in en stämningsansökan, men förlorade i tingsrätten. En advokat hade hittat en inspelning från 1976 med Ewa Roos med titeln Alla här på jorden vill till himlen (men ingen vill ju dö) så då var det kört för Timbuktus ensamrätt på uttrycket.

Sverige har ingen lång tradition av musik i valrörelser men Folkpartiet var tidigt ute och använde 1968 dixielandorkestrar för att locka till valmöten, ett underbart exempel på vilken tankevärld liberalerna befann sig i det dramatiska året. Alltså samma år som studentrevolten i Paris, kårhusockupationen och pophistoriens viktigaste musikalbum släpptes, lockade man folk till valmöten med halmhattar och dixieland. När partiledaren Sven Wedén klev upp på scenen spelades You are my sunshine – en rörande tidsbild och dessutom ganska svårtolkat val av låt. ”You are my sunshine, my only sunshine, you make me happy, when skies are blue.”

I USA har man ända sedan 1930-talet insett vilken kraft en bra låt kan ha i politiska sammanhang. Under Franklin D. Roosevelts kampanj depressionsåret 1932 sjöngs Happy Days Are Here Again, vilket inte stämde alls för de hårt prövade amerikanerna, men den förmedlade en optimism som gick hem hos väljarna. Att texten stämmer med verkligheten är inte så noga, det är känslan som räknas, och skrålfaktorn. Republikanska väljare skrålade ”Born in the USA”, Bruce Springsteens jättehit presidentvalsåret 1984, lite i samma förvirrade anda som Muf:arna, och Ronald Reagan var helnöjd. Men där hade hans PR-avdelning slarvat. Refrängen är inte så patriotisk som man kan tro, utan beskriver hur illa soldaterna behandlades när de återvände från Vietnam och en nations förlorade stolthet, ingenting annat.

Idag är musik, framför allt rock, en självklar del av de enorma valmöten som äger rum inför nästa presidentval i USA. Donald Trump lyckas inte heller han locka några kända musiker att ställa upp men det går ju alltid att använda inspelad musik, och där är upphovsmännen tyvärr ganska rättslösa. Det finns en hel Wikipedia-sida på nätet: ”Musicians who oppose Donald Trump’s use of their music”, och listan är mycket lång. Sådana som The Beatles, Elton John, Adele, Ozzy Osbourne, Abba och många fler har uttryckt sitt missnöje med att deras låtar hamnat i dåligt sällskap.

Att ge igen med humor

Jag kan gott föreställa mig Benny Andersson vid morgonkaffet när han läste att Trump under ett valmöte i februari äntrade podiet till tonerna av Dancing Queen. ”Mona! har du hört? Nej nu jävlar!” – är väl ingen dålig gissning. The Winner Takes it All, eller Money Money Money hade varit mer väntat ur Abbas katalog, men det mesta med Donald Trump är besynnerligt, och valet av Dancing Queen är inget undantag.

Abbas musikförlag protesterar naturligtvis men det är nog svårt att göra något åt saken. Så länge ingen ändrar i kompositionen, annonserar, eller säljer en film eller inspelning där låten ingår i ett nytt sammanhang finns inga entydiga juridiska medel att stoppa någon från att spela upp en låt. Vad ska man då göra? Det bästa är att ge igen med humor. Som när Trumpkampanjens röda kepsar ”Make America Great Again”, besvarades med likadana, fast med texten ”Make America Greta Again” syftande på Greta Thunberg. Ganska snällt, och väldigt kul. Man måste ju få skratta också.