Döden är inget problem – bara livet strax före
Lyssna på artikeln
Jag har äntligen anmält mig till donationsregistret samt meddelat mina älskade barn att de ärver allt. En mening, klappat och klart.
Nu är det dags att leva.
För drygt ett år sedan strosade mina föräldrar och jag på Lidingös vackra kyrkogård. Det var alla helgons dag men svart som natten och ett perfekt tillfälle att tala om döden. Hur ville de begravas när det var dags, undrade jag. ”Inte vet jag”, svarade min då 90-åriga pappa ”… men helst bredvid Irene. Om jag får förstås.”
Glöm och gå vidare.
Hon, min mamma Irene, tjoade i mörkret:
– Minneslund! Eller ett sånt där litet hål i muren. Ingen grav, inget gräs, inga blommor. Det är bara du som får ta hand om allt!
Men, protesterade jag:
– Jag vill nog gärna ha en sten att gå till, där era namn står, kanske en liten text som ett minne att ni vandrat på jorden.
Det behöver ju inte vara så invecklat som hos ryttmästare Rensfeldt tänkte jag, han vars grav vi passerade:
”Under thenna sten ligga öfwerlefwor af framl. Ryttmästaren wid Kongl: Lif regementet Carl Rensfeldt som föddes i Stockholm den 9 maii 1695 och dödde på Österyttringe den 14 december 1756.”
Tänk, han dödde samma år som Mozart föddes och drottning Lovisa Ulrika förberedde en statskupp. Perspektivet gjorde mig yr.
Nu regnade det på tvärsen, vinden låg på från viken, en uppfriskande storm svepte in över ön. Blåsten rensade löven från träden i ett huj och fick de mödosamt tända gravljusen att fladdra och tveka.
Vi kände att vi levde. Sannerligen.
Mamma tjoade vidare:
– Glöm och gå vidare!
– Ska det stå så på er grav?
– Nej! Du ska tänka så när vi är borta. Minnas oss en stund, men sedan glömma och gå vidare.
Hon tyckte att jag skulle koncentrera mig mera på livet, ja, medan det ändå pågick. Hon hade förstås rätt. Döden är inget problem, det är livet strax före som ställer till det för mig.
Finns inget arkiv – i valfri färg – för det?
Mitt värsta scenario är en kväljande varm sjuksal med vissnande blommor, tidningar som ingen orkar läsa, halväten choklad, ruttnande druvor, en skvalande tv, foppatofflor som gör håret elektriskt och passerad mat på tallrikar av hårdplast. Slangar, smärta, en evig väntan på ingenting.
Så – för den som har möjlighet och vill – här kommer några önskemål i all ödmjukhet, för en tid när jag visserligen lever men ändå inte lever:
Jag vill somna varje kväll i ett kallt rum, gärna under ett vidöppet fönster. Storm, regn eller snö är inget hinder. Tvärtom. (Elementen ska vara avstängda förstås, av miljöskäl.) Två duntäcken, en mössa som inte kliar. Ett flanellnattlinne, ett par löst sittande sockor. Gärna en hund, mina barn och barnbarn i närheten när de har tid och lust. Vänner, varmt klädda, som småpratar över ett glas vin. Vänliga vårdare, med ett genuint intresse för både djur och människa samt rejält med smärtstillande om det skulle behövas.
Skulle jag frysa ihjäl under småtimmarna, känn ingen som helst skuld.
Glöm och gå vidare.