Det kan inte vara Monica Zetterlund som dött

Nu är det 20 år sedan Johan Norberg började skriva om musik i Vi. Det firar Vi med att återpublicera tio av hans mest älskade texter på vi.se. Här skriver han om Monica Zetterlunds magiska trick som får honom att vilja bada i fontänen på Sergels torg.

Den här texten publicerades ursprungligen i Tidningen Vi i juli 2005.

13 maj: Min dagstidning berättar att det brunnit i sångerskan Monica Zetterlunds hem. Jag stelnar till med kaffekoppen i handen och läser vidare. Polisen kan i ett tidigt skede inte säga mer än att en äldre kvinna hittats död. ”En äldre kvinna” – då kan det inte vara Monica i alla fall, tänker jag. Men det var det, och nu har vi förlorat henne.

Jag vill berätta om en ton hon sjöng i Europafilms legendariska inspelningsstudio ”A-hallen” 1964. En livsfarlig ton som leder in till pianosolot på Come rain or come shine.

Det var en ren sinkadus att inspelningen kom till stånd överhuvudtaget.

När pianisten Bill Evans gått igenom behandling för sitt heroinmissbruk åker han hem till mamma i Ormond Beach, Florida. En dag ligger det ett rullband från Sverige i mamma Evans brevlåda. Det är producenten Göte Wilhelmson som tagit en vild chansning och skickat Monicas version av Waltz for Debby. Hennes röst träffar den sköre, nyss avgiftade Bill Evans i veka livet. Han hade aldrig föreställt sig någon sjunga hans låt, i varje fall inte på det sättet, så han skriver ett fyra sidor långt svar:

”Jag brukar inte kasta superlativer omkring mig men jag är uppriktigt begeistrad över Monica Zetterlund. Hälsa henne att jag älskar henne. Plötsligt längtar jag till Sverige.” Han försäkrar att han är helt ren och får han bara rum och fickpengar för sig och sina killar kommer han på en gång.

Monica medverkade i Hasse och Tages revy Gula hund på kvällarna så inspelningen måste hinnas med på några timmar. Mer behövs inte heller. Monica och Bill följer varandra tätt inpå, varsamt och enkelt som om de turnerat ihop hela livet och i förväg vet allt den andre tänker hitta på. Men de har inte varit på turné och det är först när ljudteknikern Olle Swembel startar bandspelaren som Monica, som alltid var rädd, slutar skaka. De spelar hela första versen i Come rain or come shine med sång och piano, inget fast tempo.

Efter 16 takter ansluter basisten Chuck Israels och trummisen Larry Bunker och strax före slutet av andra versen landar Monica, helt utan vibrato, en kvarts ton under melodin, alltså falskt! Lugnt och iskallt tar hon två takter på sig att glida upp till den rätta tonen, och när pianosolot tar vid landar hon på ett klockrent Ass, samtidigt som hon under två korta fjärdedelar lägger på ett snabbt vibrato.

Det låter som jag refererar ett drömmål i en VM final, och så känns det också. När jag hör hennes eleganta Ass-trick vill jag bada i fontänen på Sergels torg och skrika olé olé olé, och hade hon vetat hur svårt det är att sjunga så, då hade det gått åt pipan.

Jag spelade gitarr på flera av hennes skivor och det skröt jag om redan då. Under de senare åren var det sällan vi musiker träffade henne i studion eftersom ny teknik gjorde att sången ofta lades på i efterhand. Men den fina skivan från 1983 med Olle Adolphsons visor var en inspelning enligt den gamla skolan. Alla på en gång, i samma rum. Monica var nervös. Den fantastiske pianisten och arrangören Lasse Bagge om möjligt ännu bräckligare. De kom ihop sig om några ackord i Trubbel och vi fick bryta och fortsätta nästa dag. Det var nog inte lätt att inte vara Bill Evans. Många säger att hon fick honom på hjärnan, att ingen annan pianist dög.

Och jag förstår henne. Inspelningen i Europafilms studio 1964 skulle komma att bli ett historiskt möte mellan några musikanter som råkade må riktigt bra en stund, samtidigt. Lyssna på skivan, Waltz for Debby. Vilken tur att vi får vara med.