Det borde inte gå att sjunga med i Hellströms musik

”I mina öron hemskt.” Det är Ulf Lundells utlåtande om Håkan Hellströms textrytmik. Hellström bryter mot alla regler som finns och egentligen borde det vara svårt för fans att hänga med i texterna. Men 70 000 Ullevibesökare ger en annan bild.

”Han låter som en lallig unge som går vägen fram i sin egen värld. Antar att även det fyller 4 Ullevi”. Ulf Lundell tycker att det mesta är åt helvete, och i en av sina publicerade dagböcker är det Håkan Hellström som får en släng av sleven. Jag förstår honom. Håkan bryter mot alla regler för hur låttexter ska skrivas och sjungas, och det är självklart att det provocerar. Lundell fortsätter: ”Han sätter en ära i att inte få ihop strofers takter med textens stavelser. Han gillar att vara en stavelse för kort så han kan ful-tänja sista ordet, göra enstavigt till glidande tvåstavigt. I mina öron hemskt”.

Det är ganska magstarkt av honom att kritisera Håkan för just det. ”Fultänjer”, det gör alla popartister, från Beatles till Ulf själv, som i En fri man i stan lyckas klämma in en dubbel fultänjning: ”Djurgår’n brinner ige-en, brinner för en vä-ä-än”. Han är dessutom fjättrad i genrens konformism vad gäller de åtta eller sexton takter som är popmusikens regelverk, det som Håkan också struntar i, och jag tror att det är respektlösheten som retar Ulf. En känsla av att man i alla år har gjort som man har blivit tillsagd, och så kommer den jäveln och är helt fri.

Men Håkan Hellström är långt ifrån ensam om att flyta ovanpå rytmer och perioder. En av världens absolut största i genren, singer-songwritern och Polarpristagaren Joni Mitchell, är en mästare i att skriva texter som hon sedan sjunger med ett flödande berättande ibland helt utan tydliga rytmiska betoningar. På skolavslutningar i Sverige sjungs sedan några år ofta Lalehs låt Goliat vars refräng är underbart lös i både rim och melodi, med gott om fultänjningar. Vi föräldrar står och ylar vilset i publiken medan barnen klarar det galant.

Gemensamt för låtskrivarna är att de undviker att länka textens stavelser med melodins rytm, som det exempelvis ofta är i Evert Taubes visor där första slaget i takten är som hugget i sten: ”i ROslagens/FAmn på den/BLOmmande/Ö.” Håkans sätt att skriva och framföra en text utan sådana tydliga nedslag skulle kunna avfärdas som orytmiskt om det inte vore så väl genomfört. I musiksammanhang finns det ett uttryck för det: ”Repetition legitimizes”. Det är alltså upprepningen som bekräftar avsikten.

Simon Ljungman, musiker i Håkan Hellströms kompband, skriver i programhäftet till ”Håkan-musikalen” Kärlek skonar ingen (som spelades på GöteborgsOperan fram till maj 2022): ”Under arbetet kom jag fram till att i Håkan, som från början är trummis, smattrar det av sextondelar, det är nog därför betoningarna hamnar lite var som helst. För oss som inte är trummisar kan det låta konstigt att han betonar som han gör, men för honom är det logiskt.”

Jag intervjuade Håkan Hellström för tidningen Vi när han hade tilldelats 2007 års Taubestipendium och frågade om det låg mycket arbete bakom texterna? ”Oerhört mycket, Jag är otroligt fåfäng när det gäller uppbyggnad av låtar och texter, jag gillar det. För mig är det en njutning att se en text som löper harmoniskt och är logisk utan hack. Musiken kommer till i en handvändning, men texterna sitter jag och sliter med.” Så svarade Håkan då, och sedan dess har han släppt ytterligare sju album. Med den mängden texter skapas ju till slut ett slags eget versmått, och även om bara Håkan själv förstår hur det är uppbyggt så är det uppenbart att det fungerar.

När jag år 2006 producerade skivan Alderville road med Sven Bertil Taube, bjöd vi in Håkan att sjunga en duett som spelades in hemma hos mig, och det var ingen tvekan om att han hade en stark relation till det traditionella rimmandet. Han känner mycket väl till vad han bryter emot. På många sätt är det en naivistisk form av poesi och ibland låter det som att han står och hittar på i stunden medan han sjunger, men det är ju en chimär och en konst som det ligger tusentals timmar bakom att behärska.

Det finns en rolig bieffekt av Håkans texter som kunde vara ett ämne för en musikforskare: Publiken har – precis som i exemplet med Lalehs Goliat – inga problem med långa sjok av ord som i avsaknad av traditionella betoningar egentligen är komplicerad rytmik. Det är en härva av septoler, kvintoler, synkoperFotnot: StängEn septol är en grupp av sju lika långa toner som bildar en takt, en kvintol detsamma men med fem lika långa toner. En synkop är en rytmförskjutning som sammanbinder svagare betonade taktdelar med en följande starkare betonad., och temposkiftningar som Håkans publik utan att tveka sjunger med i, och de vet inte, förmodligen precis som Håkan själv, att det är svårt. Jag tror inte han medvetet strävat efter att bryta mot poplyrikens fyrkantiga regelverk, de som lyckas skapa ett unikt uttryck har ju sällan den avsikten. Det får bli som det blir, och jag tror att han precis som alla framgångsrika konstnärer inte har haft någon annan föresats än att försöka få ut det han har inne i huvudet. Konstnären Lars Lerin säger att han målar ”utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt”, som svar på djupsinniga analyser om hans konst, och kanske är det så med Håkan Hellström också. Han vill berätta så bra han bara kan, så att folk förstår.

Nu är det dags för Håkan Hellströms fyra utsålda konserter på Ullevi i Göteborg. Det är helt enkelt väldigt många människor som förstår vad Håkan sjunger, trots fultänjningarna.