Det bästa vi upplevde 2022

Det gångna året har präglats av krig och ekonomisk oro. Desto viktigare att också minnas ljuspunkterna. Här är det bästa som Vi:s medarbetare såg, läste, lyssnade på och upplevde under året som gick.

*Ia Genberg, författare, under året belönad med Augustpriset förDetaljerna:*Breaking Bad och Better Call SaulHade en period av fysisk trötthet och ohälsa i början av sommaren och började på min äldste sons uppmaning att seBreaking Bad. Hade tidigare bara sett ett eller två avsnitt, alltså förut, då exakt alla såg och älskade den och diskuterade den. Nu såg jag allting, och sen (på min sons direkta order) hela Better Call Saul som var inne på sista säsongen. Det sista avsnittet släpptes precis när jag kommit fram och jag och sonen såg det tillsammans. Det var högtidligt på något sätt, att dela detta extremt välberättade universum med sin avkomma.

Göran Greider, författare, poet och debattör:

Lula da Silva

Jag väljer som årets stora och mest hoppingivande händelse Lula da Silvas valseger i Brasilien. Hans hesa röst, som då och då hördes över havet ända hit, gav ett löfte om att erfarenhet underifrån betyder något, att det finns hopp om att den högerpopulistiska vågen börjar vika i världen och att allt inte är krig och mörker.

Karin Thunberg, frilansjournalist och författare:

Hilma af Klint

Hilma, förstås! Nej, inte Lasse Hallströms film om konstnären Hilma af Klint, den lämnade mig nästan provocerande oberörd. Men utställningen på Moderna museet i Stockholm, rummet fyllt med Hilma af Klints egna tavlor. I timmar flydde jag vår mörka värld, vilade framför de tio altartavlorna. Tröstad av färgerna, de vindlande motiven och ett formspråk som lyfter uppåt, uppåt.

Gunnar Wetterberg, historiker och författare:

Hallen på höjden, Uppåkra.Fotnot: Stäng[Karta och information om Hallen på Höjden.](http://www.uppakra.lu.se/delprojekt-3-hallen-pa-hojden-dynastiers-residens-och-doman/)

I september satte arkeologerna spadarna i marken för att gräva ut den 40 meter långa hallen i Uppåkra. Där höll hövdingarna hov, där samlade de människor till samråd, och alldeles intill låg det unika kulthuset. Uppåkra är det märkvärdigaste som hänt arkeologin och historieskrivningen under de senaste decennierna, ett mäktigt handels- och maktcentrum under nästan tusen år. Äntligen har man fått pengar att börja gräva ut den mäktiga hallen – om ett antal år kommer det att vara en vallfartsort för alla oss fornhistorienördar.

Anna Hedelius, teaterkritiker och frilansskribent:

Alexander Ekman

Konstnären låg bakom två av årets utan tvekan starkaste scenkonstverk. Nämligen Vanmakt, en installation med fem dansare, ljus, ljud och filmprojektioner i Artipelags gigantiska Artbox. Det är ett verk som nagelfar publiken; vem blir jag i en värld där ondskan gör anspråk på makten? Med Förintelsen som klangbotten och i interaktion med det rumsliga blir frågan fysiskt påtaglig.

Även lyxigt storslagnaHammer drar ner byxorna på oss. När Göteborgsoperans suveräna danskompani förför oss med sin intensiva koreografi leds vi från harmonisk kollektivism till en grotesk satir med vår tids självupptagenhet.

En liten SVT-film om Vanmakt kommer att sändas på Förintelsens minnesdag 27 januari.

Unn Edberg, chefredaktör, Vi:

The White Lotus

Jag började året med att se serien The White Lotus på HBO, en satir där rika turister möter de anställda på ett lyxresort på Hawaii under en vecka. Galet rolig och skrämmande på samma gång när tittaren får syn på de orättvisor som ställs på sin spets i lyxturismen. Det är skruvat men påminner samtidigt om de skevheter vi kan se överallt i våra samhällen och i våra relationer. Nu, när året nästan är slut ryser jag av lycka av säsong två i samma serie som utspelar sig på Sicilien.

Johan Norberg, musiker och musikskribent i Vi:

Martin Fröst Xodus

Tillsammans med Kungliga Filharmonikerna och en simultant tecknande Jesper Waldersten framfördes detta verk i Stockholms Konserthus, våren 2022. Martin är virtuos klarinettist men det är kombinationen av väl valda stycken – både nyskrivna och ur den äldre klassiska repertoaren – och hans finurliga mellansnack, som skapar en magnifik helhet och upplevelse. Det enda smolket är att man som publik sitter och inser hur hopplöst tråkiga andra klassiska konserter är i sin stelnade form.

Stina Jofs, senior editor, Vi:

Eskapist

Balett på Operan. Trist, dyrt, för hårda stolar och svårt att få tag i biljetter kanske du tänker? Jag har gjort det ibland ska erkännas, men den föreställning som min dotter tipsade om… herregud, jag satt och gapade i timmar!

Den 18 april klockan 15 var jag med om något mind blowing. Ett bord som stiger upp ur golvet, kandelabrar med levande ljus, kostymerna, hattarna, de 37 dansarna, humorn och allvaret – allt var en fest för öga och öra, som om hela sinnet mitt skulle explodera. Namnet på föreställningen: Eskapist. Koreograf: Alexander Ekman. Kompositör: Mikael Karlsson. För kostymerna svarade Henrik Vibskov, vars kreationer vanligtvis ses på catwalks världen över. Premiär var det redan 2019, tre år senare bestämde man sig för att det var dags igen. Efter covid och restriktioner sade Alexander Ekman så här om nypremiären 2022:

”Jag var lite nervös för att det skulle kännas gammalt efter pandemin. Men när jag ser verket ta form igen inser jag att det känns tidlöst. Eskapism hjälper oss att vila och hantera verkligheten en stund. Det känns som ett väldigt bra verktyg att ha i den här tiden.”
Bra verktyg? Min räddning efter en tuff vinter. Tack!
Ps: Eskapist enligt uppslagsverket: ”En person som framställer sin personlighet eller handlingar på ett sätt som personen har fantiserat om och som inte är reella, är en eskapist.” D.S.

En länk från SVTFotnot: Stänghttps://www.operan.se/media/video/eskapist-trailer/, som visade föreställningen.

*Axel Kronholm, frilansjournalist och programledare för Sveriges RadiosKinapodden:*Vengeance is Mine, All Others Pay CashFilmatiseringen av Eka Kurniawans roliga och våldsamma kärleksroman blev 2022 års bästa bioupplevelse för min del. Ett mästerverk med komplexa rollfigurer och blinkningar till 80-talets kung fu-filmer, i en elegant satir av machokultur. Originaltiteln på indonesiska –Seperti Dendam, Rindu Harus Dibayar Tuntas– ligger närmare storyns kärna än den engelska: ”Liksom hämnd måste längtan betalas till fullo”. Av Eka Kurniawans författarskap finns för övrigt två titlar utgivna på svenska, föredömligt översatta direkt från indonesiska av Stefan Danerek:Skönhet är ett sårochTigermannen, båda på Nilsson Förlag.

Kicki Möller, frilansjournalist:Väderleksrapporten i P1 28 septemberNär Alex Schulman skrev pjäsenTröstrapporter visste han inte att det skulle komma en riktig tröstrapport en tidig morgon i september 2022. Lisa Frost berättar att hennes farmor har dött, sen läser hon väderleksrapporten i P1 medan hon kämpar mot gråten. Tre minuter när allt stannar upp. Vädret blir livet. En sekundmeter har sällan känts så uttrycksfull. Den här morgonen minns ingen vad det ska bli för väder, men alla minns någon de saknar.

Per Svensson, frilansjournalist och författare:

Nicolas Lunabba: Blir du ledsen om jag dör?

I augusti 2021 skar ett Sommarprogram som en kniv genom sommardvalan i Sverige. Nicolas Lunabba, verksamhetsledare för organisationen Hela Malmö, berättade att under de senaste tolv åren hade 19 unga som stått honom nära antingen mördat eller mördats. Programmet byggde på Nicolas Lunabbas dagböcker. De är stommen också i den bok han gav ut i höstas. Det är berättelsen om hur han mot sin vilja blir ett slags fosterpappa till Elijah, en pojke från ett ”utanförskapsområde” och om hur relationen förändrar bådas liv. Elijah är i dag professionell basketspelare. Men Blir du ledsen om jag dör? är också en skoningslös självbiografi, en skarp analys av ett rasistiskt klassamhälle och ett uppfordrande prosapoem om landet vi lever i. Årets bok.

Yukiko Duke, journalist, författare, översättare och moderator:

Tunde Onakoya

Det bästa i år var mötet i Nigeria med Tunde Onakoya, slumpojken som lärde sig spela schack hos frisören – och blev en av sitt lands bästa spelare. Efter att ha utbildat sig till dataingenjör, blev Tunde professionell spelare. Nu har han avslutat sin spelarkarriär och arbetar istället med att lära barn i slummen spela schack. Han har lyckats med det socialarbetarna har misslyckats med: att stärka barnens självkänsla, motivera dem till studier och hålla dem borta från gatukriminaliteten.

Tomas Bannerhed, författare:

Nikolai Astrup

Årets bästa var utställningen på Waldemarsudde med den norske modernisten Nikolai Astrup. Jag har knappt hämtat mig ännu. Det var något med det mäktiga fjällandskapet och den prunkande koloriten i förening. De flammande midsommarbålen i dalgångarna, kabbelekorna i juninatten, härbrena, fruktträden, vattenfallen, rabarberplockarna. Känsligheten i färgvalen som kan få en att börja gråta av vällust och … ja, tacksamhet. Där fanns ett åtta decimeter stort träsnitt som heter Fingerborgsblommor, och det övergår min fattningsförmåga hur det kan ha skapats av hans händer. Jag hade inte hört talas om Astrup innan, nu glömmer jag honom aldrig.

Tove Folkesson, författare:

Det tredje ljuset av Claire Keegan

En sådan läsupplevelse som inte borde platsa på såna här listor, så enkel, en långnovell eller kanske jättekort roman. Den stannade kvar just på grund av sin enkelhet, som en litterär kärlekshandling. En påminnelse om vad språk och berättelse kan göra när inget står i vägen.

Peter Fröberg Idling, journalist och författare:

Les rois vagabonds – Concerto pour deux clowns

En timmes vila från vår vardag plågad av krig och kris. Franska paret Julia Moa Caprez och Igor Sellem är inte bara akrobater, komiker och klassiskt skolade konsertmusiker, de har även turnerat med sin prisbelönta föreställning i ett decennium – ett slags livsverk, där de kontinuerligt förfinat uttrycket, finkalibrerat tajmningen. Till Vivaldis och Bachs toner, under en enorm kristallkrona, förmår de ideligen överraska medan röda rosenblad faller som konfetti. Resultatet är poetisk och hänförande vacker nycirkus, en timme som ja, återförtrollar världen.

Susanna Alakoski, författare och dramatiker:

Anouar Brahem Quartet

På Ystad Jazz Festival genomförde Ababhemu Quartet en bejublad konsert. Ulf Wakenius briljerade med gitarren. Jan Lundgren med pianot. Ronnie Gardiner, festivalens 90-åriga hedersgäst, med rötter i swing och bebop, rev av att ett trumsolo så att taket lyfte. Men den konsert som knockade framfördes av Anouar Brahem Quartet. Den orientaliska korthalsade lutan Oud bär den arabiska världens hela musikarv. Inga ord, ingen sång. Bara jazz i sin ädlaste form. Tonerna rullade graciöst och behärskat likt havets dyning. Stillsamt, ändå märktes varje rörelse i sin minsta beståndsdel. Fick mig att resa. Att skapa egna storys. Tolka fritt. Efteråt läste jag ”livet står på vänt” i skrivboken. Var kom de orden ifrån? Kanske hade jag nyss hört den vackraste av konserter någonsin?

Henrik Arnstad, journalist och författare:

Trollflöjten på Operan, Stockholm

Mozart skrev operan 1791, det vill säga mitt under franska revolutionen då världen förändrades. Handlingen är en antilogisk katastrof, vilket har fördelen att publiken inte behöver försöka hänga med i vad som händer på scenen, vilket Operans personal är vänliga nog att upplysa publiken om. Vad spelar handlingen för roll när prins Tamino tillsammans med fågelfångaren Papageno ger sig ut för att rädda en prinsessa, på uppdrag av Nattens Drottning? Enfin, tu es lyrique!

Trollflöjten har länge plågats av Ingmar Bergmans långtråkiga tv-uppsättning från 1975. Tandberg avlossar istället scouter, Peter Tillbergs förtryckande målning Blir du lönsam, lille vän? samt en armé av björnar. Se detta innan du dör!

Bubblare: Amanda Ginsburg, konsert (jazz), Haninge kulturhus. Monica Zetterlund har återfötts i en ny kropp och den heter Amanda!

Anna Charlotta Gunnarson, frilansjournalist, författare, programledare för Melodikrysset:

Heartstopper

Hjärtat! Det stannar verkligen. Rummet elektrifieras. Känslorna går att ta på. I den nyskapande brittiska dramaserien Heartstopper (Netflix) vissnar sorgen och blommar kärleken, bokstavligen som aldrig förr. Illustrationerna från det bästsäljande seriealbumet om de famlande tonåringarna Charlie och Nick har på pirrigast möjliga vis förts över till rörligt format och får mig att dra efter andan gång på gång. Manuset och skådespeleriet är så charmerande att få feelgoodhistorier kan mäta sig med Heartstopper. Extra glad är jag över att serien väljer bort genuin ondska, jag är verkligen trött på att matas med egoistiska karaktärer utan botten. Tro nu för den skull inte att författaren Alice Oseman serverar oss idel sockersöta relationer, snarare är de komplicerade och mänskliga. Jag behövde denna berättelse. Vilken tur att en andra säsong är på gång, för då kan 2023 bli ett riktigt bra år.

Bubblare: Albument Eros Agape Philia av och med Sara Parkman, Palmeutredningen inifrån, med helt nya insikter om fadäser och sorglig machokultur (P3 Dokumentär-serie i sju delar), dokumentärserien Get Back om tillblivelsen av Beatles album Let It Be (Disney+)

Dan Hallemar, frilansskribent:

Slowgold

Amanda Werne kallar sig Slowgold när hon sjunger. Musiken är av den lågmälda sort som tvingar en att stanna till, malande melodisk hittar den vägar in, söker upp håligheter och så börjar hon sjunga och stannar kvar. Om kärlek den här gången. Det är ljusa sånger, i alla fall en del. En heter till och med Soligt och det är årets finaste låt. Den handlar om att vara lycklig och få vara det. Om någon kan sjunga ”Det är soligt. Verkligen jättefint” och få en att tro på det då har man hittat ett tonfall som är verkligt och oundvikligt.

Kristina Lindh, frilansskribent:

The Split, säsong 3

”Grattis!”, sa en ytligt bekant för några år sedan när jag berättat att jag hade skilt mig. Möjligtvis var hon inspirerad av tidigare böcker, filmer och debattörer som velat framställa skilsmässan som en enda stor feministisk frigörelsefest åtföljd av applåderande väninnor.

Det kan den förstås vara. Tillåt mig ändå påstå att en separation för de allra flesta är en ensam, smärtsam och självrannsakande process. Framför allt rymmer den kluvna känslor. Just denna klyvnad skildras med precision i dramaserien The Split, vars senaste säsong finns på SVT Play.

Huvudkaraktärerna Hannah och Nathan ska dela på sig efter ett långt äktenskap. Med det högpresterande advokatkontoret och den struliga systerskaran som fond spelar mästerliga Nicola Walker och Stephen Mangan fram uppbrottets alla bottnar. Sorgen, lättnaden, svartsjukan, striden. Bäst fångad är känslan på andra sidan. Ur förlustens allra svartaste aska föds sårbarhet och respekt.

Henrik Ekblom Ystén, frilansjournalist:

Pepsi, Where’s my jet?

Kanske är det för att vi har varit igenom ett valår där det lovades rundare och hölls tunnare än på länge, kanske beror det på att en mäktig man i öst tidigare i år bestämde att det är helt okej att invadera ett mindre grannland … eller så är det här helt enkelt en bra berättad dokumentär (på Netflix) som sticker ut bland annat i denna streaming-tid. Oavsett; David-och-Goliat-historien om hur en amerikansk fjunig tonåring tog en Pepsireklam på allvar när företaget på 90-talet utlovade att det gick att spara ihop poäng för att vinna kepsar, t-shirt och ett stridsflygplan (!) berättar en hel del om vår samtid. Här finns ett globalt bolag som tycker att de är bra på att prata ”kidsens språk”, bara för att i nästa skede bli förbannade när en av dessa ungar tar dem på orden och inte fattar ironi – planet var förstås bara ett skämt men bolaget glömde den viktiga finstilta texten om just det. Här finns också en berättelse om hur vänskap kan byggas på en jävlar-anamma-inställning om att det är kul att retas med giganter.

Lisa Boda, frilansjournalist:

Natten av Sara Gordan

”Det är den yttersta nattens udde, klockan är fyra och det finns ingenting mer att göra än att ge upp.” Redan i den första meningen etableras utkikspunkten för det oroliga modershjärta som för ordet i Sara Gordans Natten, romanen som borde ha varit nominerad till Augustpriset. Modern går sönder men ger inte upp, hon kämpar på och på och på. Och slutligen belönas både jaget och läsaren med den hoppfulla strimma gryningsljus som Sara R. Acedo så kongenialt fångar med sin omslagsbild. Böcker är inte produkter och kulturälskare är inte konsumenter – eller patienter. Men allteftersom Gordans precisa språkbehandling och angelägna berättelse landar i mig läker Natten något även i mitt modershjärta.

Anna Gidgård, redaktör Vi Media:

Insändare i Kungälvs-Posten

Årets insändare publicerades i Kungälvs-Posten i oktober och började sedan leva sitt eget liv i sociala medier. ”Herregud, vad jag har slarvat bort pengar till ingen nytta” inleder Olof Stenlund och syftar på hur liten ens egen andel är, vad gäller klimatkrisen men även annat.

Olof Stenlund skriver att han har försökt så gott han kunnat att bidra till att minska sin klimatpåverkan, ”han vill ju ställa upp”. Sedan hörde han en politiker säga att det knappt betyder något alls vad vi gör här i Sverige, för vår andel är så liten. ”Det kändes faktiskt befriande att höra, tyngden över bröstet minskade”, skrev Stenlund.

Han fortsatte i politikerns tankespår. En kväll när han hörde på nyheterna att statens inkomster är mer än 1000 miljarder kronor insåg han att den skatt han betalade är en väldigt liten andel av detta. Men en mycket stor del av hans inkomst. Han räknade snabbt ut att om han inte betalade någon skatt alls så skulle det inte märkas i statens budget, men desto mer i hans. ”Varför har jag hållit på med detta under så många år?”, resonerade han i insändaren. Och så kom han att tänka på en massa annat, som kollektivtrafiken. ”Det märks ju inte alls om jag inte betalar, bussar och tåg går ju ändå.”

Som sagt, ”herregud vad han hade slarvat bort pengar till ingen nytta.”

Ingemar Unge, journalist:

Yuja Wang

Årets bästa inträffade i Stockholms konserthus, den blå kåken vid Hötorget. Där har jag sett och hört ett och annat celebert högdjur, som till exempel dirigenten Pierre Monteux, han som ledde det stormiga uruppförandet av Stravinskijs Våroffer 1913. Han var här i början av sextiotalet så den legenden hann jag uppleva. Avled 1964. Vidare Sir John Barbirolli, engelsk dirigent, namnet till trots, pianisten Keith Jarrett, som kunde improvisera i timmar, bluesgitarristen och sångaren B.B. King. Med flera. Men årets höjdpunkt, 2022, var pianisten Yuja Wang, som var här i maj och drog fullt hus i stora salen, trots att hon inte precis bjöd på någon populärkonsert, det var verk av Schönberg, Ligeti, Albeniz, Skrjabin och Kapustin. Vi fick höra Schönbergs första tolvtonskomposition, som kräver en pianist av Wangs kaliber för att bli njutbar. Beethovens så kallade Jaktsonat var med i det i övrigt ganska avancerade programmet. Att få se denna världsartist i levande livet, i högform, i Stockholm, ja det var nog årets höjdare. Dessutom var hon mer än generös vad gällde extranummer, till publikens stora belåtenhet.

Joanna Gorecka, frilansjournalist:

Love is blind, säsong 2 och 3

Jag älskar när reality-TV ger sig på vår existens mastodontfrågor. Är kärleken blind? Vi tar reda på det, sa Netflix och låste in massa ganska snygga människor (som alla verkligen brinner för bordsbön!) i små bås för att låta dem dejta varandra i blindo. De får bara se varandra om en av dem friar. Vad kan jag säga? Jag är en enkel människa, jag har glatt ägnat 50 timmar av mitt liv åt att följa fem förlovade par som argt tassar omkring och låtsas att de inte är besvikna på varandras utseenden.

Pontus Dahlman, frilansjournalist:

Herbert Blomstedt dirigerar Kungliga Filharmonikerna i Symfoni nr 3 Symphonie Liturgique av Arthur Honegger, på Konserthuset i Stockholm.

En helt vanlig höstkväll, torsdagen den 22 september närmare bestämt, satt vi i publiken förväntansfullt bänkade i Konserthuset i Stockholm. Den 95-årige mästerdirigenten Herbert Blomstedt skred in, satte sig på en stor pall. Och istället för att genast vifta igång orkestern höll han ett med egna drastiska ljudillustrationer kryddat långt fängslande anförande. Om hur symfonin vi snart skulle få höra är uppbyggd. Om hur Arthur Honegger skrivit den under andra världskriget, hur detta avspeglas känslomässigt i dess varierande ton och komposition. Och hur denna musik nu fått en kuslig aktualitet i och med kriget i Ukraina. Så satte allt igång. Blomstedt dirigerande, med enbart händernas rörelse i luften, utan taktpinne. Larmet från bleckblåsarna och stråkarna, lugnet, sorgen.

Finns att se via Konserthusets Play-tjänstFotnot: Stänghttp://www.konserthuset.se/play/.

Annika Persson, frilansjournalist:

Kurdiska nyheter i Svenska nyheter

Precis när ängsligheten kring NATO-ansökan var som störst, auktoritära ledares hävdelsebehov maximalt uppskruvat och den politiska risken för SVT att bli ordentligt nerskuret på topp – då lämnade SVT:s Svenska nyheters programledare Kristoffer Appelquist över studion till komikerkollegan Kadir Meral för ett inslag som på kurdiska anklagade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan för att fisa ut miljoner ton metangas i havet, ha uppkrupet hårfäste och stå på alla fyra i sängkammaren som en svensk Sultansäng från IKEA. Innan dess hade den svenska undfallenheten för ”Vetoturken” påpekats med tydlighet. Sammantaget levererades sinnessjukt låg humor med utsökt politisk fingertoppskänsla och försvarades bergfast av utgivarna genom hela den diplomatiska krisen. Kontentan: japp, vi har både fria medier och demokrati. Så här långt.

Hugo Alm, webbredaktör, Vi:

Rolling Stones

Rolling Stones ”når en anständig nivå till slut”, skrev DN:s recensent efter deras Sverigekonsert i somras. ”Rolling Stones borde nog lägga av nu”, lät det i Expressen. För någon som har lyssnat på bandet i hela sitt liv utan att fått se dem live lät det bara underbart. Efter år av väntan fick jag äntligen en chans att se det 60-årsfirande bandet. Jag kunde inte varit nöjdare.

Anna Dahlqvist, frilansskribent och författare:

Persepolis

Läsningen av Marjane Satrapis självbiografiska serieroman Persepolis var ett frilansuppdrag som blev till en svindlande litterär upplevelse och som beredde vägen för en fördjupad förståelse av den pågående revolten i Iran. Den gavs ut för snart 20 år sedan, utspelar sig i och efter den islamiska revolutionen 1979 och speglar samtiden ruskigt väl. Samtidigt är det en uppväxtskildring som går att relatera till – även om skillnaderna är uppenbara – för den som vuxit upp i en småstad i Sverige. Jag bläddrar om och om igen efter första läsningen. Hittar tillbaka till rutor, tittar närmare och låter tanken fladdra mellan Marjis historia och demonstranterna som skanderar ”Kvinna Liv Frihet” på Irans gator i dag.

Josefin Olevik, frilansjournalist:

Hummerns sköld av Caroline Albertine Minor

En bok som fick ljum kritik, hade ljum baksidestext och blev liggande på mitt nattygsbord. Men så var den liten och behändig och passade i väskan när jag skulle på resa. Och tur var väl det! Den var omedelbart oemotståndlig. Först räckte formuleringsglädjen för att ge mig livsmod, men när jag insåg att även historien höll hela vägen blev jag närmast rusig.

Den är galen, sorglig, övernaturlig, pricksäker och nära. Besläktad med favoriter som Nicole Krauss och Douglas Coupland.

Denna unga danska författare har prisats massivt för novellsamlingen Välsignelser, men Hummerns sköldhar behandlats som en ansträngd uppföljare. Det är dock ett missförstånd!

Ann Lagerström, journalist och föreläsare:

Stadsmissionen, Mariatorget

Vi är 35, kanske 40. Och de flesta av oss har aldrig träffats förr. Vi är nybekanta och kommer från stadens alla hörn och samhällets alla variationer. Bara här på Stadsmissionen vid Mariatorget möts vi.

Jag leder samtalen tillsammans med min kollega Jonna Arb och strax ska vi uppmana gruppen att dela upp sig och djupdyka i ett enda ord: Kärlek.

Hur många kärlekar finns det? Liknar de varandra? Eller är varje kärlek unik, och varje brist på kärlek en individuell upplevelse? Älskar man alltid sina barn? Varför är det så lätt att älska djur? Och går det att älska alla?

Ögonblicket när okända förenas i utforskandet av en av livets stora frågor har varit det finaste det här året. Tystnaden när det skapas små ringar av tillfällig gemenskap. Sorlet som brer ut sig när de på allvar frågar varandra: Vad tror du om kärlek? Vill du veta vad jag tror? Det där uppmärksamma lyssnandet som låter motstridiga svar finnas till vid sidan av varandra utan krav på att något ska bli enkelt och enhetligt. Den där stunden.

Anna Thorsell, redaktör, Vi Media:

Västanå teater

Min bästa kulturupplevelse 2022 var bussresan till 50-årsjubilerande Västanå teater i Värmland med Vara teaterförening. Som nybliven medlem i föreningen krokade jag arm med min mamma Marianne och klev på bussen på Stora torget i Vara mot Berättarladan vid Rottneros söder om Sunne. Förväntningarna var höga när vi rullade mot jubileumsföreställningen En saga om en saga. Och vi blev inte besvikna.

Föreställningen bjöd på en kavalkad av scener ur teaterns tidigare uppsättningar av Selma Lagerlöfs verk, djupt förankrad i den värmländska berättartraditionen. Som alltid kryddad med förtrollande vacker dans och konstnärliga kostymer.

Leif Stinnerboms magiska uppsättning i all ära men ibland är det som bekant (buss)resan som är målet. Frågesporten med Lagerlöf-tema, lunchmackan i duggregn vid Picassostatyn i Kristinehamn, Baileys-likören, godiset och frukten som bjöds runt över sätena och inte minst de övriga resenärerna, samhällets kulturbärare, gjorde resan till årets höjdare.

Tomas dur Fläckman, redaktionschef, Vi:

Anita BerberFotnot: StängOtto Dix berömda porträtt av Anita Berber ingår i den fantastiska utställningen *Det kalla ögat – Tyskland på 20-talet* som finns att se på Louisiana i Humlebaeck, Danmark, fram till 19 februari.

Årets höjdpunkt var min dejt med Anita Berber. Jag är fortfarande lite knäsvag när jag skriver det här, trots att det gått ett halvår sedan vi möttes. Jag hade ju åtskilliga gånger sett henne på bild i böcker och tidningar, men aldrig råkat henne i verkligheten.

Vi träffades i Paris, denna romantikens huvudstad i världen. Inte för att Anita bryr sig om sådant; hon är inte den som går hand i hand längs Seine i stilla duggregn eller dricker eftermiddagskaffe på trendiga barer i Marais – hon råkade vara i Paris, bara. Man vet aldrig var man har den kvinnan. Sist jag hörde av henne, härom veckan, vistades hon tillfälligt i Danmark.

Vi träffades på Centre Pompidou, och hon var farligt stilig i sin självlysande röda klänning. Det sotsvarta ögonsminket från kvällen före satt kvar, lite utsmetat, men läppstiftsmunnen – med den karaktäristiska hjärt-formen som var hennes signum – hade hon bättrat på lite inför vårt möte. Håret var lika illande rött som klänningen och kortklippt enligt tidens djärva mode. Handen vilade på höften i en trotsig, självsäker pose. Hon undvek ögonkontakt. Hade hon dåligt samvete? Å andra sidan, hon har aldrig lovat mig något. Anita är inte typen som ger utfästelser.

Hon är väl över huvud taget inget ”flickvänsmaterial”, som man sa förr. Väldigt begiven på alkohol och knark, och när det gäller det erotiska tog hon för sig av allt som kom i hennes väg. Jag ville fråga om det verkligen var sant att hon och Marlene Dietrich hade varit ett par, men vågade inte. Klart är i alla fall att Marlene knyckte rätt mycket av Anitas vågade stil. För Marlene gick det bra. Anita gick under.

Hon syndade alltså rätt friskt, enligt gängse mått, men Anita Berber var en betydande pionjär inom modern dans, det kan man inte ta ifrån henne. Djärv och vild; uppträdde ibland naken på fyllan. Tog in orientaliska influenser och blandade dem med det senaste inom modernismen. Därtill skådis i ett 20-tal stumfilmer. Och hon var tidigt ute med cross dressing, visade sig gärna på stan i frack och monokel. Alla gränser skulle hon tänja på. Hon var ett allkonstverk, en självförbrännande rockstjärna långt innan rocken var påtänkt.

Men det var ju sådana tider, åtminstone i Tysklands storstäder. Weimarrepublikens dekadens och upptäckarlust är väl dokumenterade, och ingen förkroppsligade eran bättre än Anita Berber. Hennes korta liv var som en mänsklig hyperinflation som eskalerade allt snabbare i en enda riktning: mot stupet. Hon dog 1928, blott 29 år gammal, och slapp i alla fall uppleva när barbariet tog över.

Trots att vi sågs på en så offentlig plats som Centre Pompidou fick vi vara i fred en lång stund. Det kändes skönt att äntligen få prata ut, även om samtalet gick lite knackigt. Anitas engelska var inte den bästa och min tyska är obefintlig. Så när jag undrade hur det känns att vara feministikon, förstod hon inte frågan. Efter en stund anade jag ett vemod bakom den hårda fasaden, och hon klagade över att hon nyligen varit sjuk. Något med lungorna. Såg jag en tår i ögonvrån? Det skulle hon nog inte erkänna. Om mig ville hon inget veta, i varje fall ställde hon inga frågor. Jo, en: om jag hade cigg.

Plötsligt dök det upp en guide med en grupp turister och Anita var tvungen att inta sin pose och ordna till anletsdragen. Jag passade på att droppa av. Något ordentligt avsked blev det inte.

Nej, Anita, vi var aldrig menade för varandra, men det var väldigt fint att ses.