Den första selfien togs för 2600 år sedan

Enligt legenden skapades det första självporträttet på 600-talet före vår tidräkning. Sedan har vi bara fortsatt, med pennor, penslar och kameror. Men varför?

Det var i somras och jag var i Helsingborg. Längs kajerna pickade isögda gråtrutar i sig av glupska turisters tappade pommes frites. Där inne, där jag stod, i ett dämpat, exakt reglerat ljus, stirrade hundratals människor på mig. Sände sina blickar genom årtiondena, ja ibland århundradena. Vissa vände bort sin blick, men det spelade liksom ingen roll, de pockade ändå intensivt på uppmärksamhet.

Utställningen jag besökte heter Ansikten – porträtt ur Helsingborgs museers samling. Den visas på Dunkers kulturhus till den 10 januari. Och skulle du missa den finns alla chanser att utforska porträttgenren på andra håll: det handlar ju om ett av konsthistoriens mest outslitliga och mest uppvisade motiv. Ofta utstrålande en mystisk psykologi, särskilt inom en av dess grenar.

De som tycktes böna mest om min blick på utställningen var kort sagt självporträttörerna. Verken vars skapare skildrar sina egna jag. Där fanns flera exempel på vad man skulle kunna kalla image-byggaren. Som dök upp i till exempel den för mig dittills okände Gösta Nordblads märkligt månskensladdade självporträtt från 1922: en relativt ung man med rak näsa, höjda ögonbryn, bleksiktig hy. Fullt rustad enligt dåtidens konstnärsuniform: basker och vitlysande målarrock mot en svartblå bakgrund. Och så var det blicken: på samma gång självsäkert avmätt och stadig, riktad mot betraktaren. Men också mot konstnären själv, när han utförde verket. Aha, dubblerad ögonkontakt; en del av självporträttets kraftgåta löst!

Gittan Jönsson, känd bland annat för sina porslinsskulpturer av dammsugande kvinnor, representerades av Självporträtt med knytblus, utfört nästan nyss: 2018. Den visar konstnären med silvervitt hår och blickande mot mig med hakan vilande i handen. ”Gittan ville göra ett självporträtt som inte döljer några rynkor”, informerar museet. ”Hon ville tränga in i sitt eget ansikte som åldrande 70-åring och inte skönmåla det.”

Just det, självporträttet sägs ofta ha den, när det funkar, hisnande egenskapen att avsminkat visa vem människan bakom medborgarmasken och det moderna sociala spelet egentligen är.

Men allt börjar för mycket länge sedan i Egypten. I forntida Lydien närmare bestämt, en region som under den tidigare hälften av 600-talet före Kristus styrdes av en viss kung Gyges. Denne som det verkar – tills han föll i strid, förstås – alldeles oövervinnlige man ”uppnådde en fabulös rikedom”, står det i Nationalencyklopedin. Men frågan är om inte hans bidrag till konsthistorien väger tyngre än förmögenheten.

En kväll, jag tänker mig i varje fall att skymningen fallit, sitter kung Gyges vid en eld. Och det är nu det sker: han får ”syn på sin egen skugga som kastades mot en vit vägg”. Vad gör denne framgångsmättade härskare då? Sippar en klunk rött ur någon bräddfylld bägare? Nej. I stället får han ett regelrätt selfie-anfall: ”Han tog då omedelbart ett kol och tecknade konturen av sitt eget ansikte.” Därmed var självaste porträttkonsten född, läser jag i den med djuplodande texter fyllda katalogen till Nationalmuseums stora utställning Ansikte mot ansikte: Porträtt från fem sekel(visad oktober 2001–januari 2002).

Storyn om Gyges kommer från den romerske författaren Plinius den äldre, verksam kring år noll. Och även om man tar hans redogörelse med en rejäl näve grovsalt, vilket man nog bör göra, så säger den där scenen något grundläggande. Dels om porträttkonstens magiska skimmer i allmänhet, dess air av skapande av odödlighet, särskilt i tider när religiositeten varit stark.

”Genom att betrakta en bild av en människa kunde hon bokstavligen levandegöras”, läser jag vidare i Görel Cavalli-Björkmans katalogtext. Därför, menade Plinius, var det en ”dygd att uppsätta bilder av sina förfäder på husaltaret”. Ingen kommer undan. Farfarsmorfar måste blicka mot dig från Billyvitrinen tills du själv blir bleknad bild!

Men Gyges skuggtecknande beskriver också det jag lite högtidligt skulle vilja kalla självporträttets initiala reflex. Vi har väl alla någon gång instinktivt dröjt några sekunder extra framför vår spegelbild, under badrummets dåsiga morgonritual, i provrummets obarmhärtiga lysrörssken eller när vi sett oss själva glida förbi i skyltfönstrens ridåer av glas. I dag kan vi ju alla bli vår egen kung Gyges och helt enkelt hala upp den smarta mobilen eller skjutklara digitalkameran och så är egoavbilden klar. Men poängen är, som jag ser det, att gnistan till dagens selfie-ritual är just så där urgammal, och har funnits där latent genom årtusendena. Att självporträtterandet i gemen sker nästan omedvetet och grundar sig i den mänskliga strävan att, om så bara för några sekunders Instagram-flöde, skapa en skärva odödlighet. Teckna konturen av vår skugga och det livet fyllt den med. Att det åtminstone inte bara handlar om att vi på vattenspegelstirraren Narcissus vis hopplöst fallit för bilden av oss själva.

Och konstnärerna, vilken funktion fyller självporträttet för dem? Allt det ovan sagda, förstås, de är ju också människor. I deras fall sägs det också ofta att det handlar om en rent praktisk sak: jaget självt är ju modellen som alltid – dygnet runt och utan tjafs om obekväma arbetstider och ohemula maratonsittningar – genast finns till hands, dessutom gratis.

Det kan också handla om att ta till greppet av rent strategiska skäl. Cavalli-Björkman berättar bland annat om hur konstnärer och hantverkare under medeltiden och renässansen liksom öppet smög in bilder av sig själva i byggena de var med och skapade och verken de gjorde på egen hand. Det var också under renässansen som målarkonstnärerna började ”signera” sina verk genom att själva dyka upp i verket ”som vittnen till religiösa och historiska scener”. Genom att våga visa sig på det sättet garanterades att de kunde sina saker och därmed borgade för verkets kvalitet. Dessutom kunde det ha en viktig imageskapande funktion: ”Genom att införa sina egna anletsdrag i en religiös eller historisk scen och att personligen ikläda sig rollen av en helig gestalt kunde en konstnär även demonstrera ett fromt och dygdigt sinnelag.”

Ansiktet speglar själen, brukar det ju heta.

Därifrån var det inte särskilt långt till branschsynen på konstnären som himmelskt geni. Vilket syns till exempel hos en av de tidiga storstjärnorna i genren: tyske målaren Albrecht Dürer, som i sitt självporträtt från år 1500 inte tvekat att skänka sig själv en långhårig Jesus-look. Men ”den oroligt forskande blicken” i porträttet, påpekar Cavalli-Björkman, är ändå konstnärens egen.

Ansiktet speglar själen, brukar det ju heta med en psykofilosofisk kliché. Att porträttet kan rymma en människas historia och tiden det tillkom i står helt klart. Magiskt nog, kan man tycka. Men kan självporträttets blickar och ögon mer än så, ja kanske till och med spegla … framtiden?

Konstvetenskapen är oftast en mycket nykter och saklig verksamhet. Men i en av mina mest tummade kursböcker, med den rättframma titeln Att tolka bilder, finns ett modernistiskt exempel som av vissa tolkats som rena profetian.

Alltså: År 1931 målade den rumänske surrealisten Victor Brauner ett självporträtt, rakt framifrån, i realistisk stil men med vänstra ögat bortslitet. Inget konstigt alls med det, visserligen hade han båda ögonen i behåll, men surrealisterna gillade ju att gestalta det som de flesta helst vill glömma, alltså våra mardrömmar. Det är bara det att han sju år senare gick emellan två slagskämpar i ett bråk, och av misstag fick sitt ena öga massakrerat av ett glas. Inte kan väl ett självporträtt till allt annat rymma en sådan siarkraft. Eller?

Jag tänker på en av de nordiska mästarna när det gäller att vända sökandet inåt: Helene Schjerfbeck. Vars kusligt stiliserade, sena självporträtt med sina krasst blickande ansikten fortsätter att framkalla rysningar och fånga den stora nutidspublikens intresse, långt efter att hon lämnat detta jordeliv. En människa på väg in i döden; kommer vårt ansikte att se ut så, som hos henne? Med karga kindknotor och en blick så kall och ensligt mörk att ögonen ibland, ja tycks som ryckta ur sina hålor? Brrr. Bäst att gaska upp sig och försöka skrämma liemannen med ett redigt selfie-smajl.