De mindre svekens tyranni

Det hände sig vid den tiden då sjukhusens akutmottagningar var till brädden fyllda av stackare med influensa, covid, kraken, lunginflammation, RS-virus, vinterkräksjuka och annat med konstiga förkortningar och latinska namn. Detta var den tredje dagen efter Jesu förmodade födelse och Acko Ankarberg Johansson var sjukvårdsminister. Under jul- och nyårshelgerna färdades alla, var och en till den vårdinrättning de hänvisats.

Så gjorde ock Åke. En mycket tidig morgon på sitt 94:e levnadsår föll han så ­olyckligt att han fick fraktas med ­ambulans från radhuset där han bor till Danderyds sjukhus. Halva ansiktet sönderslaget, näsan knäckt, ett djupt hål där ­kinden landat mot något vasst och hårt.

Åke är min pappa.

När jag kommer in i bilden har det gått några timmar. ”Det är från ­Danderyd” är det första mamma säger när jag kliver in genom dörren. ”Du måste tala med dem.”

Jag hör en röst som undrar var Åke är.

”Han är här, sitter på en stol i hallen”, svarar jag.

Pappa är tillbaka, om möjligt ännu blodigare, vingligare och med huvudet fullt av frågor om vad som hänt. Runt ena handleden det vitblå bandet från sjukhusets inskrivningsprocedur.

Min gamla pappa har uppenbarligen en mycket stark vilja.

”Men han är inte behandlad, inte röntgad”, säger rösten i telefonen. ”Han måste tillbaka!” Ute är det kallt, på marken snö. I huvudet blixtrar en bild av pappa liggande vid motorvägen utanför Danderyds sjukhus. Jag kör in honom, sitter vid hans sida i timmar tills min bror byter av mig.

Det visar sig att min sedan mer än tio år alzheimersjuka pappa ensam tagit sig ut från sjukhuset, in i en taxi och uppenbarligen lyckats reda ut var han bor. Inga pengar, inget id-kort, i ett skick som efter en svår misshandel. Det är, tänker jag, märkligt rådigt av en människa med hans diagnos. I samma stund som jag – lite stolt – konstaterar att min gamla pappa uppenbarligen har en mycket stark vilja slås jag av insikten att den taxichaufför som plockade upp honom måste vara … ja, vad fan är det för en människa?

Hejdar man sig inte en stund om man möter en mycket gammal och väldigt blodig man en kall decembermorgon? Tänker man inte tanken att leda honom tillbaka till akuten? Ser man inte nöden? Nä, mannen kör hem pappa. Dessutom kräver han 990 kronor för en resa som vanligen kostar hälften.

Mamma är i chock, betalar kontant.

Inget kvitto, ingen förklaring.

När hon berättar vad som hänt känner jag hat, tänker jag ska ägna återstoden av mitt journalistiska liv åt att hitta honom.

Det är inte de stora sveken som raserar ett samhälle. De flesta av oss räknar in en viss procent av småljugande i vallöftena, vi vet att allt inte fungerar så perfekt som myndigheter eller sjukvårdsdirektörer vill påskina, att de ­officiella framgångsprognoserna har ett inslag av fantasi. Allt sånt lever vi med. Det som fyller mig med sorg, på gränsen till förtvivlan är taxichauffören som gör sig en rejäl hacka på min gamla fina pappa.

I en värld full av sådana rövhattar är vi alla förlorare.