De hemliga breven avslöjar Jehovas vittnen

Den prisbelönta journalisten Jenny Küttim hade lagt sin egen såriga uppväxt bakom sig. Tiden i Jehovas vittnen ville hon inte tänka på. När det en dag dök upp en mystisk låda med hennes namn på ändrades allt. Här är ett utdrag ur hennes bok Sanningsbärarna.

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, velat dö för att sedan återuppstå i paradiset. Som ett vittne var detta en helt naturlig längtan. Meningen med livet i denna onda värld var att se livet som en parentes. Inget var på riktigt. Inga relationer. Inga upplevelser. Inga känslor.

Minst en gång i veckan säger jag fortfarande att jag vill dö. Mina barn, som börjat förstå vad döden innebär sedan vi förlorade vår första hund, vet inte riktigt hur de ska svara. Det är ett märkligt beteende, för jag vill absolut inte dö. Jag lever ett fantastiskt liv men häver ändå alltid ur mig frågan som jag vet inte har något bestående svar: Vad är meningen med livet?

Det är en fråga som jag så många gånger har känt på, som jag har hållit i, vägt i handen, tippat fram och tillbaka, slagit upp och stängt igen innan jag sålt in pamfletten med samma odödliga fråga till medmänniskan på andra sidan dörren.

Det som skrämde mig mest när jag som vuxen insåg att jag blivit lurad och att det inte finns något svar på frågan är betydelselösheten som hänger som en envis svans efter den. Jag är fortfarande livrädd för att jag ska leva ett liv som inte har gjort avtryck och därmed på något vis varit förgäves.

I min religiösa uppväxt fick jag hjälp att identifiera felet med ett sådant resonemang. Det sätter nämligen jaget i fokus framför det som i själva verket är meningen med livet: att vara en sanningsbärare, ett Jehovas vittne. Alla tankar som bar själviskhetens snara vittnade om en brist på självbehärskning som endast ledde till stridigheter och direkt motsatte sig Bibelns andra bud att älska sin nästa som man älskar sig själv.

Som liten hade jag accepterat det svaret, men som tonåring tappade jag fotfästet och har sedan dess inte funnit något svar som täppt igen det gapande hålet.

När jag senvåren 2017 såg den bruna arkivlådan första gången tänkte jag att den kom från någon av alla Palmespanare som jag hade haft att göra med under det gångna året, vilket gjorde att jag dröjde med att öppna den. Kartongen hade mjuknat lite i kanterna eftersom brevbäraren tryckt ner den i brevlådan. Den var adresserad till ”journalisten Jenny Küttim” och saknade avsändaradress. Vad jag ännu inte visste var att den skulle bli en vändpunkt i såväl mitt privatliv som min journalistiska karriär.

Där och då var jag mest glad åt att lådan inte hade sprängts, eftersom jag misstänkte att den kom från dubiösa källor i Sydafrika som jag bearbetat medan jag plöjt stora delar av författaren Stieg Larssons okända Palmearkiv. Det hade redan från början varit ett hopplöst projekt som tagit avstamp i hypotesen att den berömda trilogiförfattaren i hemlighet hade löst mordgåtan och att svaret på nationens trauma fanns i hans dammiga arkivlådor. Den teorin höll inte, det hade jag redan några månader in i projektet konstaterat. Därför riktades mitt fokus om till att handla om de verkliga skatterna i hans arkiv: de enorma kartläggningar av udda sekter som han följt under 80-talets och 90-talets Sverige. Larsson intresserade sig för de högerextrema klustren som hade bildats i vakuumet efter andra världskriget när alla trodde att nazismen var utrotad. Särskilt upptagen var han av organisationen Bevara Sverige svenskt som var en föregångare till det som senare skulle bli Sverigedemokraterna. Men han samlade även på information om andra obskyra sekter som var svårare att placera in på den ideologiska kartan.

Alla organisationer, oavsett politisk hemvist, följde samma modus operandi: de var väldigt byråkratiska och strukturerade men hade dolda agendor som förändrades när väl följaren blev indragen i sekten. Där, mitt i alla hängmappar, hittade jag även den för mig välbekanta Jehovas vittnen-pamfletten om paradiset.

De gulliga lejonungarna och de överfulla fruktkorgarna hade under barndomen varit mitt bästa säljargument: det var detta som var meningen med livet, att få komma till paradiset på jorden. De bägge pamfletterna gick hand i hand och jag kunde fortfarande delar av propagandatexterna utantill.

Jag skrattade lite för mig själv och tänkte att det var självklart att Stieg Larsson även ville försöka förstå de odemokratiska Jehovas vittnena.

Innan jag öppnade den mystiska lådan, stor som en skokartong, var min självbild att min uppväxt som Jehovas vittne egentligen aldrig varit problemet. Tvärtom var min bakgrund som sektbarn också min superkraft. Bibelstudierna hade tidigt lärt mig koncentration och de påtvingade mötena vid främlingarnas dörrar hade varit den främsta skolan för att utveckla talets gåva. Min barndom hade gjort mig orädd och samtidigt gett mig en stark moralisk grund.

Visst var min uppväxt tuff, hemsk, inte okej. Men oavsett vilka ord jag använde för att beskriva den landade jag i att det främst berodde på att jag råkade ha fel pappa. I backspegeln, om jag valde mellan det onda och det goda, var min tro på Gud det goda.

När jag lyfte på locket till lådan möttes jag av hundratals hemliga brev från Jehovas vittnens avdelningskontor i Skandinavien som skickats till ledarna i de svenska församlingarna.

På en gång förstod jag att den som skickat lådan brutit mot alla uppställda regler. Breven får absolut inte delas med någon som inte är en man och ingår i en äldstekrets inom Jehovas vittnen. Överst i lådan låg ett kontrakt som krävde absolut tystnadsplikt. Det var utfärdat av Den världsvida orden av Jehovas vittnen i särskild heltidstjänst. Kontraktets ägare var ”organisationen”, det vill säga moderbolaget som styr Jehovas vittnens globala följare från sina kontor i New York.

De finstilta tystnadskraven kändes igen från andra stora amerikanska företag jag tidigare granskat och skrämde vem som helst som skrev på att tro att man signerat bort alla sina grundlagsstiftade rättigheter till att över huvud taget prata med en journalist.

Denne avsändare hade signerat bort sitt liv till organisationen i utbyte mot mat och husrum i Guds hus, Betel.

Instruktionerna gick inte att misstolka: ingen information fick avslöjas, kopieras eller spridas utan godkännande. Organisationen kunde när helst de ville ta sig rätten att ”undersöka, läsa, syna, avlyssna och granska vilken som helst informationstillgång”, såväl fysisk som digital.

Den hemliga avsändaren, vem det än var, ville uppenbarligen att jag skulle göra upp med mitt förflutna. De hundratalet breven i lådan tecknade en bild av hur den toppstyrda organisationen egentligen fungerade. Och det var något som jag dittills varit helt ovetande om, trots att jag vuxit upp i samma rörelse.

Det fanns inget som påminde om att jag var ett sektbarn i det liv som jag byggt upp. I Stockholm var jag framgångsrik, påläst och smart. Jag var lyckligt gift med två vackra barn som jag gett ett tryggt hem.

Min gudstro hade bytts ut mot en ständig skepsis mot pseudovetenskap och faktaresistens. Detta hade också banat vägen för min karriär där jag alltid utmanade makthavare genom att avslöja missförhållanden och dolda agendor. Ett särskilt kall hade jag för att punktmarkera lögner under valrörelser för att ta reda på det som var sant.

Det fanns ingen som någonsin skulle kunna föra mig bakom ljuset eftersom jag visste vilken rutten känsla det var att bli riktigt grundlurad.

När väl lådan var öppen återvände jag till en del av mitt liv som jag för länge sedan lagt bakom mig. En barndom som jag aldrig pratade om och inte heller velat tänka tillbaka på. Hela min uppväxt var täckt av en blodröd sårskorpa som endast ruggades upp när jag hälsade på min familj.

Kanske höll jag nu i nyckeln för att en gång för alla förstå varför jag fortfarande vill leva och dö på samma gång.