”Gud var egentligen åtta gubbar i New York”

Journalisten Jenny Küttim växte upp inom Jehovas vittnen. Redan i tonåren bröt hon med sekten men det tog 25 år innan hon kunde skriva boken Sanningsbärarna. Nu berättar hon om hur medlemmarna kontrolleras systematiskt och hur övergrepp slätas över.

Många av oss har känt paniken när det oväntat ringer på dörren och det utanför står ett par kostymklädda ungdomar som delar ut broschyrer om vägen till paradiset. Alltid artiga, alltid lågmälda. Fina pastellbilder med vilda djur och människor i harmoni under solen.

Jenny Küttim växte upp som en del i det dörrplingande, broschyrutdelande samfundet Jehovas vittnen. Men hon tappade sin tro redan i tonåren och bröt sig loss. Idag är hon grävande journalist på Sveriges Television med en bakgrund på bland annat Uppdrag granskning. Hennes bok Sanningsbärarna handlar om hennes uppväxt i Jehovas vittnen.

Hur kommer det sig att du behövt nästan 25 år för att kunna skriva den här boken?

– Jag var bara tolv år när jag gjorde slut med gud. Efter det, under stora delar av mitt liv, har jag sprungit väldigt fort framåt och inte velat göra upp med mitt förflutna. Men för fem år sedan fick jag plötsligt en låda hemskickad till mig från en anonym avsändare, och det var en samling av Jehovas vittnens hemliga så kallade äldstebrev. De breven instruerar de mest tongivande medlemmarna i hur de ska styra sina församlingar. Regler, tolkningar och påbud. När den där lådan kom fanns ingen återvändo, jag var tvungen att börja jobba med materialet även om det psykologiskt var väldigt jobbigt att göra resan tillbaka.

Du gör inte bara upp med Jehovas vittnen utan också med din familj?

– Jo, min egen trasiga familj har ju alltid funnits där, den delen av uppväxten har jag inte kunnat tänka bort.

Skammen verkar vara en central del av att växa upp inom Jehovas vittnen. Berätta om den mekanismen, hur fungerade skammen under barndomen och vad gjorde den med dig?

– All religion innehåller väl någon form av uttryck av synd. Inom Jehovas vittnen blev allting väldigt syndfullt. När man växer upp med att inte ha valmöjligheter blir man en syndare oavsett vad man gör. När man gör fel känner man skam. Jag växte upp i en väldigt kontrollerande miljö i min familj och i församlingen, och eftersom jag inte fick tänka själv så slutade jag till sist att tänka. Det blev skamfullt att göra något så enkelt som att ta reda på nya fakta. Skammen förföljde mig i livet, även när jag lämnat. Jag skuldbelade mig själv för att jag gjorde helt vanliga tonårsfel. Jag trodde det skulle leda till att jag dog och inte få leva i paradiset.

Är ärren fortfarande kvar, lever du fortfarande med skammen?

– Nej, inte på samma vis idag. Och jag kan se att jag i mitt föräldraskap absolut inte vill skuld- och skambelägga mina barn. Jag ger dem oerhört mycket frihet. Jag har lärt mina barn att vara otroligt åsiktsdrivna. De är riktiga små rebeller (skratt).

Det du berättar om i boken är också omfattande sexuella övergrepp och våld mot barn bland medlemmar i Jehovas vittnen. När och hur förstod du att det här, som du också själv har drabbats av, var fel?

– Det var när jag hamnade på sjukhus. Jag kom ifrån min familj och sekten ett tag och förstod att mitt liv inte var som andra människors liv – och att det var fel. Fram tills dess hade jag haft uppfattningen att många levde mer eller mindre som oss. Det förekom stryk i Grums-församlingen också, men omfattningen i Jehovas vittnen hade jag ingen aning om förrän jag själv började granska det. Jag trodde nog att vår familj var unik, trodde inte andra Jehovas vittnen-familjer var likadana.

Vad gjorde vuxenvärlden för att hjälpa er?

– Det var blandat bemötande från vuxenvärlden. Att jag inte ville lära mig evolutionsteorin och sådant i skolan var det ingen som reagerade på, för vi var rätt många Jehovas vittnen och det pratades mycket om att respektera religionsfriheten. Men när min näst äldsta syster sökte samhällets hjälp efter att pappa grovt misshandlat henne så fick hon hjälp att komma bort. Ingen frågade sig tyvärr om det också drabbade de barn i familjen som var kvar hemma. En komplicerande faktor i min situation var ju att vi absolut inte ville ha samhällets hjälp.

Du försöker gå till botten med organisationens vetskap och mörkläggning av de sexuella övergreppen. Vilken är din samlade bild av det?

– Det är tyvärr svårt att veta eftersom vi bara får höra enskilda avhoppares berättelser. Jag har förstått att det finns en lista inom organisationen kallad “peddolistan”, som jag i boken försöker spåra. Jag avtäcker också hur hela deras rättssystem fungerar – att de bedriver ett parallellt rättssystem i Sverige och överallt där de finns. De styrande vet vad som händer men löser allt internt. De polisanmäler aldrig, för att inte skada organisationens rykte.

Trots att det finns gott om visselblåsare och avhoppare som berättat om de här sakerna får Jehovas vittnen idag svenskt statsbidrag. Därtill har de fått skadestånd av Justitiekanslern för att de inte fick statsbidrag under många år. Vad anser du om det?

– Det är väldigt fascinerande att de efter en lång strid med Sveriges regering fick rätt till det. Jehovas vittnen är väldigt bra på att måla upp en alternativ verklighetsbild, och metoden kallas lawfare, att vända ett lands lagar mot landet självt. Regeringen säger att de inför valet 2022 ska skärpa demokratikravet för de organisationer som får statsbidrag. Klart att Jehovas vittnen inte borde få statsbidrag när de förbjuder sina medlemmar att ta emot blod även om de behöver det för att överleva.

Inom religion och teologi brukar man prata om tro och tvivel. Tron inom Jehovas vittnen verkar ha varit ovillkorad, men det fanns inget utrymme för tvivel över huvud taget. Kan man ens prata om en äkta tro när medlemmarna i en församling inte tillåts tvivla, eller är det något annat?

– Jehovas vittnen är en sekt, en låtsasreligion i den bemärkelsen att de har ett teologiskt skal. Men det är egentligen en sektledare som berättar vad medlemmarna ska tänka och tycka och känna. För mig var det svårt när jag var tvungen att lämna församlingen och bryta mig ut, det blev att jag förlorade gud, utan att veta att han var på låtsas. Idag vet jag att det är en låtsasreligion och att det jag trodde var gud egentligen bara var åtta gubbar i New York.

Vad tror du på idag?

– Jag är agnostiker skulle jag säga. Tidigare saknade jag att ha en gud, men jag har inte vågat leta efter en ny. Idag känns det likgiltigt.

Vad saknade du när du saknade gud?

– Trygghet, tror jag. Mina föräldrar knöt ju starkare an till organisationen än till sina egna barn, så tryggheten fanns i gud och organisationens struktur. Jag minns en gång när jag var tre år och blev tillrättavisad av mamma för att jag sa till min nyfödda syster att jag älskade henne mest av allt i världen. Mamma sa: ’Nej Jenny, vi älskar Jehova mest av allt, därefter kan du älska din syster’.

Vad har arbetet med boken kostat?

– Det boken berättar om är oerhört komplext och naturligtvis känsligt för Jehovas vittnen, så jag har inte råd att ha fel någonstans. Jobbet har inneburit många sömnlösa nätter och min familj har inte varit så förtjust i att jag skriver den.

Kanske en märklig fråga, men saker är sällan helt svarta eller vita: Vad var fint under din uppväxt i Jehovas vittnen?

– Att jag var så otroligt övertygad. När jag var liten och troende hade jag en extrem styrka och kraft som jag fick av att tro att jag var en av guds utvalda. Det gjorde mig väldigt orädd och väldigt modig.

Hur stor chans är det att aktiva medlemmar läser din bok?

– Det kommer såklart att vara totalt förbjudet att läsa den här boken. Men jag tror att en bok har större chans att ändå smyga sig in än ett tv-program till exempel. Den här boken har kostat på att göra. Men den måste skrivas, för barnen som är kvar, för att de ska kunna smygläsa den och förstå.