Därför väcker Lena Andersson raseri

Hon är en av landets mest lästa, älskade och omstridda författare.
25 år efter debutromanen gör vi ett allvarligt försök att tränga in i Lena Anderssons litterära universum.

Lena Andersson är en fixstjärna i svensk skönlitteratur. Hon har publicerat en lång rad romaner, pjäser och essäer. Debuten år 1999 med Var det bra så? rosades och fick ett visst genomslag hos läsarna, medan uppföljarna Du är alltså svensk? och Duck City gick tämligen spårlöst förbi. Det stora genombrottet kom år 2013 med Egenmäktigt förfarande, en skildring av poeten Ester Nilssons hudlösa förälskelse i den narcissistiske konstnären Hugo Rask. För den fick hon Augustpriset. Ett år senare kom uppföljaren Utan personligt ansvar, om Esters lika hopplösa förälskelse i en ny man, den (om vi får tro Lena Andersson) velige och känslomässigt late Olof Sten. Esters hjälplösa utsatthet väckte resonans hos varje kvinna (och inte så få män) som drabbats av en allt förbrännande, obesvarad kärlek. 

Men det som gör Lena Andersson unik som samtida svensk författare är att hon har en filosofisk resonans­botten. Hennes texter rör sig ofta i spänningsfältet mellan skönlitteratur och den moralfilosofiska essän.

Det är ur moralisk synvinkel hon ­granskar det svenska folkhemmets uppgång och fall i romanerna Sveas son och Dottern. 

”Sverige har en så intensiv samtidshistoria av paternalistisk ingenjörskonst med bortknipsande av det farliga och det moraliskt fördärvliga att vi är helt otränade att tänka principiellt och filosofiskt.”

Det förkunnar Lena Andersson magistralt i boken Verkligheten och resten. Hon är en kontroversiell person, som regelbundet kastar in bensinbomber i det offentliga samtalet. Hon uttrycker sig gärna i teser. Hon är ultraliberal, ”Skatt är stöld” är ett av hennes favorit­uttryck. Hon är övertygad ateist och väckte år 2005 ramaskri hos kristna med ett sommarprat där hon beskrev Jesus som ”självgod, arrogant och maktfullkomlig”. Hon har kallat våldtäktsdomen mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault en ”robotisering” av det svenska rättsväsendet. År 2023, det varmaste som uppmätts i jordens historia, anmärkte hon att hotellpersonal på Sicilien tyckt att sommaren var normal. Kommentaren utlöste ett envig mellan chefredaktörerna för landets två största morgontidningar. Påståendet att inga barn är tvungna att gå hungriga i Sverige eftersom havregrynsgröt är billig och näringsrik mat utlöste en våg av anklagelser för klassförakt. På ett bibliotek plockades hennes böcker bort.

Lena Andersson kallar sin senaste bok Studie i ­mänskligt beteende ett knippe ”moraliteter”. ­Moraliteter är en litterär genre som går tillbaka till 1400-talet. Moraliteter var religiösa skådespel om allmänmänskliga frågor, vars syfte var publikens uppbyggelse. Rollfigurerna var allegoriska, de ­personifierade dygder och laster. Den mest kända moraliteten var Everyman, för hundra år sedan omskriven av österrikaren Hugo von Hofmannsthal till Det gamla spelet om Envar. År 1916 hade den premiär på Dramaten.
Den är en av teaterns mest spelade pjäser genom tiderna.

Så genren ska nog inte avskrivas. Och den passar Lena Andersson utomordentligt. För det allegoriska anslaget är tydligt märkbart i hennes romaner. Pappa Ragnar i Sveas son och Dottern är en inkarnation av folkhemsdygder som Plikt, Skötsamhet, Förnuft, Disciplin. Ester i Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är otyglad Eros, den vilda åtrån, den bokstavligen huvudlösa besattheten som får människan att kasta förnuft, måtta och stolthet överbord. 

Lena Andersson har sagt att hon vill bli bemött ”filosofiskt”. Hon vill inte bli beslagen med enstaka faktafel (som den famösa förväxlingen av Celsius och Fahrenheit i en klimatkrönika). Den tänkare hon själv oftast refererar till är den grekiske filosofen Platon (428–348 f Kr). Lena Andersson går i långessän Om falsk och äkta liberalism till storms mot postmodernister och poststrukturalister som hävdar att människan föds som ett oskrivet blad. Här stöder hon sig på Platon. Människan har, menar hon med honom, en grundstruktur som är oföränderlig (Lena Andersson använder gärna det högtidliga uttrycket ”människans essens”). Samtidigt har människan en bestämmelse, på samma sätt som ekollonets bestämmelse är att bli en ek. Ragnar Johansson i Sveas son har i sig fröet till en möbelarkitekt. Folkhemmets vanlighetsnorm begränsar honom till att bli slöjdlärare. Men han har känslan för träets inneboende kvaliteter och när han tillverkar en stol vägleds han av en idé om vad en stol är. 

Människans bestämmelse är enligt Platon att sträva uppåt, mot Det goda, Det sanna, Det rätta, Det sköna. Strävan mot de eviga idealen, det rena intellektets sfär, är i princip nedlagd i varje individ men kräver arbete. Verktygen är förnuft och disciplin. Lena Andersson vänder sig mot den positivistiska vetenskapstradition som endast intresserar sig för empiriskt verifierbara fakta. Sådana ”datapunkter” måste, hävdar hon, bindas samman och ges mening och sammanhang av ett tolkande, ”dialektiskt” förnuft. Hon vill återupprätta det förkättrade ordet metafysik, som i dag har ett solitt dåligt rykte utanför teologvärlden. Logisk-­rationell reflexion, inte observationer av den fysiska verkligheten, är för Lena Andersson kungsvägen till kunskap. 

Tydligast uttrycks denna platonska hållning i Koryféerna: En konspirationsroman om Palmemordet. Privatspanaren Nils Niia menar sig ha frilagt sanningen om mordet med hjälp av logiskt tänkande. Han avvisar journalisten Roger Liljas krav på empiriska belägg. 

Lena Andersson börjar och slutar Studie i mänskligt beteende med ett snabbporträtt av två kvinnor, Caroline och Karolina. Deras liv verkar i första vändan klonade. Men den skarpögda läsaren märker att de skiljer sig åt i viktiga avseenden. Caroline reflekterar inte och har inga mål, hon driver med strömmen. Att kämpa lönar sig inte, hon har itutats att även framgångsrika filmstjärnor i grunden är olyckliga, självsvältande knarkare. Det ser hon som rättvisa. Karolina har från början lärt sig att världen ligger öppen för den som anstränger sig, hon utbildar sig, sparar, reser när hon har råd. När samma katastrof, upptäckten av makens otrohet, drabbar bägge kvinnorna, drämmer Caroline mormors stekpanna i mannens bakhuvud. Karolina ber lugnt men bestämt sin man att flytta ut. ”Barnen ska växa upp med det som är vackert och rätt, inte med det som är svekfullt och fult.” Sensmoralen är platonsk: disciplinerad, förnuftig strävan ger oss kontroll över våra destruktiva impulser.

Platon är en gigant. Någon har sagt att hela den västerländska filosofihistorien är en fotnot till ­honom. Är det möjligt att ifrågasätta hans, och hans adept Lena Anderssons, tänkande? Jovisst! Bästa sättet är att gå tillbaka till den klassiska grekiska antiken, miljön där Platon verkade. Så här skriver Zagorka Zivkovic i förordet till filosofen Martha Nussbaums essäsamling Känslans skärpa, tankens inlevelse: 

”Grekerna var besatta av frågan hur en otrygg och oförutsägbar mänsklig tillvaro skulle hanteras. Vad var det goda livet för en människa och vilken var vägen dit? Hur skulle den så kallade moraliska turen hanteras, det faktum att människan är utlämnad åt omständigheter hen inte kan kontrollera? Att uppnå autonomi, självtillräcklighet var ett mål, men vägen dit komplicerades av medvetenheten om det tillfälligas och föränderligas speciella skönhet. Förnuftet kunde erbjuda tekniker, techne, för att kontrollera turen, men till priset av avskärmning från det öppna i människans existens, till hennes behov av andra människor och till det risktagande som kärlek och vänskap innebär.”

Platon representerar bara ett av flera möjliga filosofiska förhållningssätt till detta mänskliga predikament. Han är portalfiguren för rationalismen, det ena benet i västerländsk idétradition. Han väljer att med förnuftets hjälp göra sig immun mot fysiska begär, känslor, förnimmelser och sociala behov, allt som hör till det förgängliga, oberäkneliga jordelivet. Han har blicken stadigt riktad mot idévärlden, som enligt honom i grunden är den enda som har verklig existens. Lite elakt (och naturligtvis förenklat) skulle man kunna kalla honom en filosof för autister. 

Mot Platon kan ställas Aristoteles (384–322 f Kr). Aristoteles var Platons elev och grundade en egen filosofskola i Aten, Lykeion. Lena Andersson åberopar sig ibland även på Aristoteles. Hon tar då fasta på att han liksom Platon anser att tillvaron har en icke­materiell struktur, former eller (Platons ord) idéer, som förenar de enskilda fysiska objekten. Carl von Linnés sexualsystem, som kategoriserade växter i arter och familjer är ett exempel på aristoteliskt tänkande. Både Platon och Aristoteles tog strid med sofisterna, en filosofisk riktning som förnekade existensen av allt utom enskilda föremål och individer. Sofisterna kan, som Lena Andersson påpekat, ses som prototyper för moderna postmodernister och poststrukturalister.

Men Lena Andersson väljer att bortse från djupa skillnader mellan de två tänkarna. Platon är en vertikal filosof, han strävar mot det eviga och hinsides. ­Aristoteles är horisontell, han har blicken riktad mot det jordiska, sinnevärlden och människans sociala aktivitet i denna värld. Människan är enligt honom ett ”samhälleligt djur”. Platon är rationalist, Aristoteles empiriker. Platons idéer är ren ande, Aristoteles former har alltid materiell substans. Platon är magnifikt likgiltig för sinnevärlden. När det gäller hästar, är han intresserad av hästens idé, det vi kan kalla hästigheten. Aristoteles vill undersöka levande hästar. Känsla, förnimmelse och erfarenhet är för honom, vid sidan av tänkandet, viktiga källor till kunskap. Praktisk livsvisdom är något annat än teoretiskt vetande. Den franske 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne kallade i aristotelisk anda en person med enbart ­intellektuell kunskap ”En åsna lastad med böcker”. Vi måste, menar Aristoteles, vara öppna för det unika i varje situation. Visst, ett tolkande förnuft behövs, som ställer upp generella regler. Men regler har för ­Aristoteles aldrig sin grund i en abstrakt idé, de har materiell grund. De är slutsatser som dras ur en mångfald konkreta iakttagelser av verkligheten. Metafysik är en aristotelisk term, inte en platonsk, bokstavligen betyder den ”efter fysiken”.

Kroppen blir i den platonska modellen problematisk. Att den är det för Lena Andersson samtidigt som den fascinerar, är uppenbart. I förordet till Studie i ­mänskligt beteende citerar hon Willy Kyrklund: ”Det är icke själen som skiljer datorn och människan åt, det är kroppen.” Det som förenar och präglar persongalleriet i romanen är enligt Lena Andersson ”den exklusivt mänskliga erfarenheten av att vara kropp inuti ett själsliv”. Platon är djupt misstänksam mot kroppen och mot de sinnliga begär och känslor som har sitt hem i den. Sex och födointag ska begränsas till ett minimum. Vi blir inte av med kroppen, men den tynger oss, den distraherar vår ”fundamentalt mänskliga” strävan mot idévärlden. Den är också farlig, den kan göra revolt. Följaktligen måste den disciplineras. Platon är en stor vän av gymnastik och idrott. Han åkte av förklarliga skäl inte skidor,
men Lena Anderssons skildringar av sin kamp som tonåring att nå toppen som elitskidåkare känns mycket platonska.

Ingen svensk författare har lika mästerligt som Lena Andersson beskrivit hur ätstörningar upplevs inifrån

Ibland blir Lena Anderssons resonemang bisarra. I Verkligheten och resten skriver hon att ”vi är rädda om våra lemmar därför att det är nedlagt i oss att bevara vår essens som människa”. En enbent ­människa är en avvikelse från människans idé. Aristoteles skulle ha genmält att det finns goda empiriska skäl att vilja ha två ben och två armar: benen gör att vi kan gå och springa, armar och händer att vi, exempelvis, kan försvara oss mot angrepp, bygga ett hus och öppna en vinflaska. På samma sätt finns goda empiriska argument för en normalsmärt kropp: längre liv, större rörlighet, minskad förslitning av leder och inre organ än hos den feta eller anorektiska. 

Men kroppen är en femtekolonnare. Sex och mat är dess vapen. I romanerna om Ester är det den erotiska besattheten som gör henne totalt utlämnad åt männen. Ätstörningar är ett återkommande tema hos Lena ­Andersson. I den tidiga romanen Duck City skildras en stad befolkad av groteskt feta människor. I Dottern beskriver hon hur en för långt driven fysisk disciplin bryter samman i kaos. Ingen svensk författare har lika mästerligt som Lena Andersson beskrivit hur ätstörningar upplevs inifrån. 

Intressant är att ätstörningarna är helt frånvarande i romanerna om Ester. Det äts och äts. Middagarna på krogen avlöser varandra, synbarligen utan påföljande ångestattacker. Passionen är naken, liksom ångesten. Den handlar inte längre om att äta, utan om att bli ignorerad och övergiven. Maten har transsubstantierats, den står nu för njutning och sexuell förförelse. Ester lagar såser med vitt vin, crème fraiche och riven gruyère för att bjuda sin älskare. ”När man älskar och är mottagen i sin kärlek känner sig kroppen lätt. När motsatsen inträffar väger ett kilo tre… Man väger så lite när man är lycklig.” Kontrasten blir den torftiga ­frukosten på 7-Eleven, morgonen efter första samlaget med Hugo. Frukosten dagen efter första kärleksnatten har ­symbolisk betydelse. Den kan bekräfta eller förneka gemenskap. I Esters fall blir den en besvikelse, ­”fasansfull, ohygglig alienation”.

Elsa i Dottern tillfrisknar från sin ätstörning med en kuriös metod. Hon tvingar sig att systematiskt laga sig igenom sin farmors kokbok. Hon blir ­”civiliserad”. Men fortfarande ska kroppen ­dompteras. Aristoteles skulle ha manat henne att ha tillit till kroppen, att bejaka den, att med ömhet förlåta ett och annat hopp över skaklarna med en chokladkaka eller, ve och fasa, en låda kokosbollar. 

Anderssons politiska syn är ultraliberal. Grund­enheten är för henne individen, frikopplad från den sociala verkligheten. Individens frihet är för henne ett absolut värde, överordnat alla andra. På denna punkt lämnar hon Platon. Han var snarast korporativist, individer var för honom lemmar som skulle inordnas i samhällskroppen. Aristoteles däremot såg möjligheten till avskildhet och ensamhet som viktiga värden som inte kan ”växlas in” mot andra. Men de är hos honom inte över­ordnade andra värden – gemenskap, vänskap, kärlek och samhällsanda. 

Den tänkare som främst tycks ha inspirerat Lena Andersson politiskt är den amerikanske libertarianske filosofen Robert Nozick. Hans mest kända verk är Anarki, stat och utopi. Liksom Nozick ­förordar Lena Andersson en nattväktarstat med mycket begränsade funktioner. Framför allt ska staten inte ägna sig åt omfördelning av ekonomiska resurser mellan medborgarna. Lena Anderssons frihetsbegrepp är ingalunda enbart andligt, det innefattar också rätten till jordisk egendom. Det har ett starkt pekuniärt inslag. Disciplin och hårt arbete är dygder som ska belönas. Individer kan ingå frivilliga kontrakt med varandra. Men när staten via skatten lägger beslag på en del av den förtjänst en driftig medborgare byggt upp är det tvångsarbete och underkastelse. Ekonomisk ojämlikhet är bättre än ofrihet. Det är den filosofiska undertexten till det provokativa ”Skatt är stöld.” Idén om ett ”allmänt bästa” är frånvarande hos Lena Andersson. 

Både Nozick och Platon ekar i Lena Anderssons kommentarer till dagspolitiken. Här märks svagheten i det platonska tänkandet: ointresset för empiriska fakta. Fadäsen att blanda ihop Fahrenheit och Celsius i ett resonemang om den globala uppvärmningen är för Lena Andersson en banal detalj. Om Jean-Claude Arnault fysiskt tvingat sig på en kvinna eller ej i en ­specifik situation är för Lena Andersson mindre viktigt än kontexten: att kvinnan faktiskt återvänt till honom flera gånger. Lena Andersson försvarar också en norsk elitskidåkerska som dömts för dopning efter att ha använt en förbjuden salva mot ett munsår. Hon var redan på topp, hon behövde inte dopa sig, resonerar Lena Andersson. Det är ett märkligt resonemang, som om Volvochefen skulle frikännas för att ha snattat en chokladkaka med argumentet att han hade haft råd att betala den. 

Vad den famösa havregrynsgröten beträffar, svävar den fritt i ett existentiellt tomrum. Tidsaxel och social kontext saknas i Lena Anderssons text. Enbart två fakta intresserar henne: priset på havregryn och deras näringsinnehåll. Att känna till dem ingår enligt henne i småbarnsföräldrars ansvar som individer.

Här skulle Aristoteles ha frågat: Har de förmåga att utnyttja havregrynsgrötens fördelar? Har de kunskap om näringslära och matlagning från grunden? Det man inte kan, kan man lära sig. Hur kan de få hjälp med det och av vem?

Lena Anderssons uppföljning av krönikan är ingalunda ett förslag om föräldrakurser på barnavårdscentralerna. Sådana skulle hon förmodligen med förakt avvisa som paternalism. Det är fyra ­Youtube-inslag med den libertarianske ­entreprenören Henrik Jönsson. Här lagar hon (på loggan iklädd kockmössa) gröt, mjölk (den röda standardmjölken döms ut som i avsaknad av ”kulturellt ­kapital”), vild gräsand (!) och flamberad banan med Grönstedts konjak. En något märklig meny kan man tycka, om det är oansvariga småbarnsföräldrar som ska läras upp i matlagning. Men det är kanske inte avsikten?

I ­Koryféerna beskriver sig journalisten Roger Lilja som en gycklare. Han har egentligen ingen avsikt att påverka samhälle eller ­opinion, bara att slå clownsprång i marginalen. Är det så vi ska förstå Lena Anderssons inlägg i dagsfrågorna? Hon har försvarat sig mot kritiken för klimatkrönikan där siciliansk hotellpersonal gavs rollen som samtidsvittne med ­argumentet att det var en ”gestaltad” text, alltså en text som närmar sig skönlitteraturen. Och en skönlitterär författare har självklar rätt till sin egen sanning.

Lena Andersson är en utomordentlig stilist och en knivskarp satiriker. Till hennes stora förtjänster, även om hon ofta hugger i sten som politisk krönikör, hör ett absolut gehör för politiska floskler. Hon skär genom dem som en machete i smör. Ett lysande exempel finns i Studie i mänskligt beteende: den ryska flyktingen och gymnasieläraren Olga. Olga konfronteras med svensk skolvärlds alla förnumstigheter när hon vill söka äkta kunskap tillsammans med sina elever. Det är roligt och det är befriande. 

Lena Anderssons position i svensk kulturvärld påminner mycket om Jan Myrdals när den stod på topp

Men det saknas något. Det finns en distans. Intrycket är att Lena Andersson, liksom Platon skyggar för tillvarons tragiska dimension. Platon avskydde de grekiska tragediförfattarna och ville förvisa både dem och poeterna från sin idealstat. Konst skulle vara moraliskt uppbygglig. Dålig moral och komplicerade känslor på scenen riskerade att korrumpera. Att rätt kan stå mot rätt, och att en individ kan drabbas av olycka på grund av faktorer som ligger utanför hens kontroll, strider ju mot all logik. ”Tragedier är existentiella urdilemman och behöver hanteras som sådana, inte som moraliska problem som går att lösa om folk bara gör något åt sina karaktärsbrister”, skriver Lena Andersson. Och vidare: ”En tragedi är irreparabel, det är vad som kännetecknar den. Den är också vittfamnande, totalitär och svår att hantera.”

Nej, tillvarons tragiska aspekt kan inte hanteras med förnuftet. Den antika tragedin byggde på medlidande och fruktan. Premissen är att något kan hända människan utan hennes egen förskyllan. Den tragiska konflikten har ingen förnuftig lösning. Dock, den som öppnar sig för etisk sårbarhet kan nå känslomässig förlösning, katharsis. 

I Egenmäktigt förfarande ger Ester Hugo Rask i gåva Jan Myrdals självbiografiska roman Maj: En kärlek. Det som gör boken enastående, förklarar hon, är att Myrdal har både ett behavioristiskt och ett fenomenologiskt grepp om sin berättelse. Han växlar mellan att se kärlekshistorien intellektuellt, utifrån, och passionerat, inifrån. Det är också vad Lena Andersson gör i sina två kärleksromaner. 

Lena Anderssons position i svensk kulturvärld påminner mycket om Jan Myrdals när den stod på topp. Och det finns likheter: pelarhelgonperspektivet på samtiden, det magistrala, dogmatiska, docerande. Också den stilistiska briljansen, liksom beläsenheten, som gör det svårt att argumentera mot dem. År 1967 publicerade Myrdal en bok med, just det, titeln Moraliteter. Dess koncisa stil påminner så mycket om Lena Anderssons att man är frestad att se en förebild. Myrdals huvudperson, den friställde brännaren Carl-Birger Andersson (som läser Tidningen Vi), känns som en andlig kusin till Ragnar i Sveas son, om än med andra politiska förtecken.

”Det är i sprickorna man älskar”, svarar Lena ­Andersson en radiolyssnare i Allvarligt talat.
Och i kärleksromanerna om Ester närmar hon sig tragedin. Greppet med ”väninnekören”, som varnar när hjältinnan är ute på farliga vägar finns också hos de stora grekerna. Esters revansch på Olof i Utan personligt ansvar känns som ett eko, visserligen mindre blodigt, av Medeas hämnd på Jason i Euripides pjäs.

I Egenmäktigt förfarande skriver Lena Andersson: ”Hugo vågade inte gå in i sin smärta, därmed inte i andras. Han visste inte vad smärta var. Han betraktade den utifrån men kände den inte och når därför inte så djupt in i sin skildring av människan som hans törst efter storhet krävde. … Där det började göra ont vek han bort, både i själviakttagelsen och i iakttagelsen av omvärlden. Han ville få anklaga själv, aldrig förstå. Av det blev begränsad konst. Men ingen var så bra på att göra dygd av sina begränsningar som han, att dölja svagheten och få den att se virtuos ut. Det var hans stora talang med vilken han bedrog världen.”

Så, gjorde Ester i själva verket en vinst på relationerna med Hugo och Olof? Är kanske den förbrännande, obesvarade passionens uppgift just att öppna de hemliga rummen i vårt eget inre? Och är inte kontakten med smärta, sårbarhet och längtan en tillgång för en poet?

Martha Nussbaum skriver: ”Änglar (de rationalistiska filosoferna) kan, som Thomas av Aquino ­hävdade, inte förnimma det som finns att förnimma i denna godtyckliga värld. Således drog Thomas slutsatsen att änglar är usla som vägledare i denna värld, oavsett hur bra det går för dem i himlen. Det vi söker är, som ­Aristoteles sa, det goda för människan och inte för någon annan varelse.”

Är det sig själv Lena Andersson beskriver i Hugo Rask? Kanske. Människor blir vi fullt ut först när den platonska rustningen spricker. Och först när en skönlitterär för­fattare går i närkamp med ”det farliga och det moraliskt fördärvliga” blir hen verkligt stor.

Ur Vi Läser nr 3, 2024

Illustrationer: Sanna Mander

Läs mer:

Vad gick snett med allmännyttan?

Sofi Oksanen: ”Ryssland följer samma manual som tidigare”