Därför är Joe Biden så missförstådd

Få presidenter har uträttat mer än Joe Biden. Ändå är han historiskt impopulär. Martin Gelin förklarar varför amerikanerna hela tiden missförstår Biden.

Dagen då det blev klart att Donald Trump förlorat presidentvalet i november 2020 uppstod en makalös karnevalsstämning i hela New York. Jag har under två decennier här aldrig sett en liknande eufori. Folk gick runt i två dygn – det råkade vara helg – och drack champagne på gatorna och kramade främlingar.

Glädjen handlade mer om att Trump förlorat valet än om att just Joe Biden hade vunnit. Men det var ingen liten bedrift att Biden ändå fick det högsta antalet röster någonsin för en president i USA: 81 miljoner.

Det ska mycket till för att Biden ska kunna upprepa den bedriften i årets presidentval.

En majoritet amerikaner är nämligen djupt missnöjda med utvecklingen i landet. Det finns det alltid goda skäl att vara. USA lider av en outtömlig mängd små och stora problem, inrikes och utrikes.

Men det som är frustrerande för Joe Bidens del är att så mycket av missnöjet bygger på grovt felaktiga uppfattningar om vad som faktiskt pågår i USA. De två mest uppenbara exemplen är också två av de allra viktigaste frågorna inför presidentvalet: ekonomin och brottsligheten.

I början av 2023 var stora delar av Wall Street och USA:s ledande ekonomer överens om att USA var på väg mot en djup ekonomisk kris. Biden beskylldes för att ha slösat med federala resurser och orsakat en skenande inflation, som nu skulle leda till en djup lågkonjunktur.

Men Wall Street hade fel. USA:s tillväxt ökade i stället så kraftigt att landet för första gången på två decennier växte snabbare än Kina. Arbetslösheten fortsatte också att minska och har nu varit rekordlåg, under fyra procent i över ett år. Det viktigaste av allt var att lönerna ökade mer än inflationen, som länge var Bidens största problem. Det är inte bara de rikaste som blivit rikare, utan låginkomsttagare och medelklassen har sett de största löneökningarna.

Ekonomer pekar på de konkreta reformer som genomfördes av Bidens administration: enorma stimulansåtgärder efter pandemin, följt av ett lika gigantiskt infrastrukturpaket och de största klimatpolitiska investeringarna i USA:s historia, med mer än 300 miljarder dollar som lagts på grön omställning, nya vindkraftverk, solcellsfabriker, batterifabriker, elbilar och hållbar stadsplanering. Det fick EU-ledare att protestera och mena att Biden ägnar sig åt ”protektionism” och ”industripolitik”, men sedan började de själva imitera samma politik.

Historikern Heather Cox Richardson sa nyligen att Joe Biden med den här politiken åstadkommit den mest omfattande ideologiska förändringen i USA sedan Ronald Reagan – vilket är något mer än vad Barack Obama åstadkom under sina åtta år som president. Så det är intressant att se hur annorlunda de två presidenterna betraktas globalt.

Trots att Obama var sakpolitiskt timid omfamnades han som en ledare för en ny politisk tidsera. Det mesta som skrivs om Joe Biden internationellt handlar däremot om att han är gammal och trött – senast ett omslag på The Economist i december, med Biden vid en photoshoppad rullator.

Trots Bidens ekonomiska framgångar är en klar majoritet av amerikanerna övertygade om att USA faktiskt hamnat i en djup kris. Bland republikaner minskade antalet som anser att ekonomin i USA går bra från ungefär 90 procent under Donald Trump till bara drygt 10 procent så fort Biden tillträdde. Sedan dess har ekonomin stadigt förbättrats, men antalet republikaner som säger att de är nöjda med ekonomin har ändå aldrig varit högre än 15 procent. En blind partilojalitet har börjat överträffa verkligheten själv.

Joshua Benton, medieforskare på Harvard, har talat om ”informationsglappet”– avståndet mellan vad olika amerikaner vet om den politiska och ekonomiska verkligheten. Detta glapp har sällan varit så stort som det är i dag.

Det är särskilt avslöjande att 63 procent av amerikanerna faktiskt säger att de är nöjda med den egna ekonomin, enligt en mätning som Washington Post gjort. Men lika många är samtidigt missnöjda med den amerikanska ekonomin. De upplever alltså de konkreta fördelarna av en stark ekonomi, men tror att allt det positiva bara gäller dem själva som individer och förblir därmed övertygade om att resten av landet har drabbats av en djup kris.

Republikaner på delstatsnivå utnyttjar den här dynamiken genom en slug retorisk akrobatik där de säger att ekonomin i USA överlag går katastrofalt illa, på grund av Biden. Men sedan påstår de att ekonomin just i deras delstat går strålande, tack vare de lokala politikerna. Så kan de ta åt sig äran för låg arbetslöshet, stark tillväxt och blomstrande småföretag, samtidigt som de försöker bibehålla bilden av att Joe Biden saboterat USA. Därmed växer också glappet mellan verkligheten och verklighetsuppfattningen i USA.

I vanliga fall är problemet i USA det motsatta. En naiv optimism och seglivade myter om USA som ett land av oanade möjligheter satte länge sin prägel på verklighetsbilden här. Men nu går USA genom en fas där problemet snarare är att väljarna viftar bort alla nyheter som inte stämmer med en redan etablerad, dyster världsbild.

Om ekonomin vore den enda fråga väljarna missförstod vore det rimligt att tro att det fanns någon dold faktor som utomstående bedömare kanske missat – det vore fullt möjligt att folk har det sämre än statistiken visar. Men verklighetsuppfattningen är faktiskt ännu värre på ett annat område: brottsligheten. Under varje år då Biden varit president har amerikanska väljare sagt att de tror att brottsligheten ökat. Men den har i själva verket minskat varje år.

Det tyder på att det är ett djupare problem som pågår, där folk inte längre tillgång har till pålitlig information; just det informationsglapp som Joshua Benton pratade om.

Mer än två tusen lokaltidningar har lagts ner i USA på 2000-talet och många delstatsregeringar har i dag inga reportrar alls som bevakar dagliga förhandlingar. Allt mer av nyhetskonsumtionen har flyttat till sociala plattformar, som Tiktok, Youtube och Instagrams ”Reels”, med korta videoformat där påhittade nyheter sprids betydligt snabbare än verkliga fakta.

När jag träffade Nobels fredspristagare Maria Ressa förra året beskrev hon just hur lögner nu sprids i snitt fem gånger snabbare än seriösa nyheter på de stora sociala plattformarna. Just för att det påhittade ofta är mer överraskande får det också mer fart i det virala ekosystemet. Den konservativa New York Times-krönikören David Brooks har i sin tur talat om en ”epistemologisk kris” i USA – ett sammanbrott för själva förståelsen av den politiska verkligheten.

Det kan tyckas osportsligt att skylla politiska problem på väljarkåren‚ som i det gamla talesättet om politikern som inte vill byta politik och i stället försöker byta ut väljarna.

Men en krass analys av informationsklimatet i USA inför presidentvalet i år visar att det inte spelar någon roll vilken sakpolitik Biden faktiskt genomför i många frågor, eftersom informationen inte längre når ut. Att mordsiffrorna förra året rasade snabbare än vid någon annan tidpunkt på 2000-talet gjorde ingen som helst skillnad för det amerikanska folkets syn på brottsligheten – de var ändå övertygade om att våldsbrotten var värre än någonsin.

Filosofen Hannah Arendt varnade för ett halvt sekel sedan för att en demokrati inte kan fungera om folket inte vet vad som händer. Problemet med ett trasigt ekosystem för nyheter och politiskt väsentlig information är att alla andra politiska frågor också blir lidande; demokratin börjar vittra sönder när väljarna inte längre kan informeras om verkligheten. Det är omöjligt att bygga ett demokratiskt stöd för en ny klimatpolitik, för ett fortsatt stöd för Ukraina, eller en ekonomi som gynnar så många som möjligt om det inte längre finns några kanaler där sanningen kan nå fram.

Läs mer: Hon har kommit närmare Trump än någon annan journalist