Chilo greps hos statsministern: ”Det enda jag gjort är att städa ert land”

Den 21 december 2021 går larmet i dåvarande statsministern Magdalena Anderssons bostad. Städaren Chilo Martinez grips och deporteras ur Sverige. Nu väljer Chilo att berätta sin historia. Hon blottar en värld av svarta pengar, slavliknande kontrakt och laglösa städbolag.

  • 3 kommentarer
  • 32 min
  • 20 maj 2023

Chilo Martinez och Magdalena Andersson. // Foto: Vera Clark/ Thron Ullberg

Chilo greps hos statsministern: ”Det enda jag gjort är att städa ert land”
Elinor Torp

Lyssna på artikeln

Den 21 december 2021 går larmet i dåvarande statsministern Magdalena Anderssons bostad. Städaren Chilo Martinez grips och deporteras ur Sverige. Nu väljer Chilo att berätta sin historia. Hon blottar en värld av svarta pengar, slavliknande kontrakt och laglösa städbolag.

Scenen där LO-ordföranden Susanna Gideonsson presenterar Sveriges nya statsminister går i olika nyanser av rött. Magdalena Andersson är den första kvinnan på posten och publiken i kongressalen reser sig upp. När applåderna tystnat i Folkets hus i Stockholm tar Magdalena Andersson till orda:

”Att en arbetare ska ha sämre villkor, lägre lön, längre arbetsdagar och sämre arbetsmiljö bara för att de kommer från ett annat land strider ju fullständigt mot allt som den svenska arbetsmarknadsmodellen står för.”

Hon uppehåller sig vid arbetslivskriminaliteten.

”Det får vara slut med arbetsgivare som lockar hit utländska löntagare och sedan låter dem arbeta under slavliknande villkor. Det är skamligt och det ska självklart inte vara lagligt.”

Jubel, stående ovationer. LO-ordföranden ger statsministern ett fång med röda rosor som precis ryms i famnen.

Tjugo dagar senare, den 21 december 2021, går larmet i statsministerns villa i Nacka.

Helikoptern hovrar lågt och Chilo MartinezFotnot: Vi har valt att inte ange Chilo och Nettans verkliga efternamn. hinner tänka att det är ett påkostat vaktbolag. Så bromsar en polisbil in vid Chilos kollega Nettan Larsson. Det är hon som utlöst larmet. Två poliser på garageinfarten. Helikoptern surrar otäckt nära. Det blinkar och tjuter. Ytterligare en polisbil ansluter. En kvinnlig och en manlig polis hoppar ur bilen. Mannen tittar åt Chilos håll och sätter av direkt emot henne. Han smattrar på svenska. En kulspruta med obegripliga ord. Långa hårda haranger. Chilo ­försöker säga att hon inte förstår, men han bara fortsätter. Han drar hennes händer ur fickorna dit de sökt sig. Som om han tror att hon bär vapen.

Nettan ska efteråt berätta att Chilo får handfängsel, men Chilo har inget minne av det. Hon minns att hon körs i polisbilen i vad som känns som en evighet och att de till sist bromsar in framför ett stort tegelhus med taggtråd. Här får hon klä av sig för att visiteras, och korsförhöras. Sedan blir hon inlåst i en sal med sex våningssängar.

På lånedatorn i Migrationsverkets förvar i Märsta försöker hon senare översätta vad tidningarna ­skriver om henne.

Hon kallas säkerhetsrisk.

Det står att kvinnan från Nicaragua med sina nära förbindelser till Ryssland hade kunnat placera ut en bomb inne hos statsministern.

När coronarestriktionerna lyfts och Chilo får ta emot besökare träffar jag henne i förvaret. Jag ­räknar till sex låsta dörrar in till rummet där hon sitter. Fler lås än genom det fängelse jag en gång leddes för att intervjua en mördare.

Chilos ögon är blanka och oroliga. Men hon har bestämt sig, säger hon.

– Jag vill berätta min berättelse för dig så att Sverige förstår. Det enda jag har gjort är att städa ert land.

Folkets hus den 1 december 2021 ”Det är skamligt och ska självklart inte vara lagligt”, säger Magdalena Andersson om arbetsgivare som utnyttjar utländska löntagare under slavliknande villkor. // Foto: Claudio Bresciani

En gång i tiden var vänskapsbanden mellan Sverige och Nicaragua starka. Olof Palme, Ingvar Carlsson, Pierre Schori och Göran Persson for fram och tillbaka över Atlanten för att stödja det lilla landets befrielsekamp. Svenska proggare skrev låtar till Latinamerika och Björn Afzelius sjöng i Hälsning från Nicaragua:
Ett folk som äntligen rest sej ur askan
Av hundratals år av förnedring
Ett folk som bär på ett hopp och en dröm
Om att själva få skapa sin framtid

Även Magdalena Andersson, som går med i det ­socialdemokratiska ungdomsförbundet som 16-åring, är engagerad i Latinamerikas befrielsekamp.

”¡El Pueblo Unido Jamás Será Vencido!
Ett enat folk kommer aldrig att besegras!”

På första maj ger sig gymnasieeleven Magdalena ut på gatorna i Uppsala för att demonstrera tillsammans med sina SSU-kamrater.

”Chile, Nicaragua, El Salvador.
Deras kamp är också vår!”

Efter studenten åker Magdalena till Latinamerika. Här i blommornas stad Masaya i Nicaragua föds Chilo Martinez, bara några kilometer från en aktiv vulkan. Hon kommer till världen 1996, det år ­som sandinistledaren Daniel Ortega, landets frihetshjälte, förlorar valet. Politiken ändrar riktning och en lite lugnare period i Nicaraguas blodiga historia tar vid. Magdalena Andersson har vid den här tiden pluggat klart på Handels och fått jobb som politisk sakkunnig för Socialdemokraterna. Hon gifter sig med Richard Friberg som hon träffat under studietiden, också han ekonom. Vägen till makten är spikrak. Hon rekryteras till statsrådsberedningen och blir 2004 statssekreterare i Finansdepartementet. Hon har hunnit vara på den posten i två år när Chilo fyller tio i Nicaragua. Daniel Ortega kommer åter till ­makten. I de äldres ögon förblir han hjälten som befriade landet, men de unga ser en despot.

Sverige 1989 Björn Afzelius spelar under en turné tillsammans med Mikael Wiehe in en miljon kronor till den sandinistiska regeringen i Nicaragua. // Foto: Anders Hesslegård

Även i Sverige blir det maktskifte 2006. Det ­borgerliga blocket tar över och efter tio dagar fattas beslutet att lägga ner Arbetslivsinstitutet. De nordiska grannländerna har alla behållit sina motsvarande myndigheter och märker hur Sverige, som varit före­gångsland vad gäller arbetsvillkor och arbetsmiljö, halkar efter. Tillsynsmyndigheten ­Arbetsmiljöverket halveras i samma veva och antalet inspektörer ­minskas till en nivå som även FN-organet ILO, ­Internationella arbetsorganisationen, ifrågasätter.

Dessutom fattas en rad politiska beslut som senare visar sig bana väg för arbetslivskriminaliteten – det som i medierna kommer att kallas skuggsamhället. Bolag som inte har för avsikt att vare sig betala skatt till staten eller behandla sin personal enligt lagar och avtal snedvrider konkurrensen där seriösa bolag lämnas chanslösa i upphandlingar. Kontrollerna blir nu närmast obefintliga. Kriminella bolag kan växa ostört, samtidigt som de lockar till sig arbetskraft från världens alla hörn, under radarn för myndigheterna. Och samverkan för att få bukt med kriminaliteten fungerar inte.

– Vi sitter med munkavle. Det är verkligen ­frustrerande, beklagar sig Nina Blomkvist, samordnare på Skatteverket, som fått i uppdrag att granska den smutsiga städbranschen.

– Vi på Skatteverket får inte dela med oss av ­information till andra myndigheter, varken till ­polisen eller Arbetsmiljöverket. Vi kan inte komma med tips eller på något sätt dela information, även om det är människohandel och kriminella bolag vi råkar på.

Utifrån de samordningsnummer som delats ut och är i omlopp rör det sig om hundratusentals migrantarbetare som åker in och ut ur Sverige, utan tillstånd. Tyst bekväm arbetskraft som hamnar som i en gisslansituation i Sverige hos arbetsgivare som agerar helt utanför den svenska modellen.

– Arbetslivet har blivit en frizon, säger en avhoppad arbetsmiljöinspektör till mig.

En annan kommenterar utvecklingen för mig så här:

– I dag självdeklarerar Hells Angels.

I kulturhuset i Nicaraguas huvudstad ­Managua står en dalahäst som ett minne av en tid som flytt. Nu har Nicaragua i stället kommit till oss, för att bygga och städa ­Sverige. En del köper arbetstillstånd av de arbetslivskriminella bolagens mellanhänder, belånar sig och kommer hit i tron att de ska få det bra i det nya landet. Andra hittar hit genom företagens flitiga annonsering i sociala medier eller, som Chilo, via en Facebookvän:

Kom!

I Sverige finns hur mycket städjobb som helst!

Det finns en bra framtid för dig här.

Förtrycket i Nicaragua har ökat och den 18 april 2018 ger sig unga studenter ut på ­gatorna i Managua, barn till revolutionärer som stod ­Socialdemokraterna nära. Nu protesterar de mot samme man som Sverige en gång stödde. Över 300 personer dödas på grund av protesterna och flera tusen skadas, sätts i fängelse och torteras. Uppskattningsvis flyr omkring 200 000 nicaraguaner landet under åren som följer. Men många lämnar utan lov så ingen vet om det är fler än så.
Chilo är en av alla unga som vill ha större frihet att uttrycka sig. Landets ekonomi är körd i botten och jobben få. Chilos mamma har under hela hennes uppväxt slitit hårt för att få familjens ekonomi att gå ihop. Hon tvättar andra människors kläder och hittar olika finurliga sätt att försörja de fem syskonen. Pappan ser Chilo knappt till. Deras relation är sårig. För att inte belasta sin mamma sluter sig Chilo. Utan att hennes pojkvän eller familjen vet om det lägger hon undan pengar för att en dag kunna lämna Nicaragua.

Den 4 juni 2018 sätter hon sig på flyget till Sverige.

Hon gråter stilla hela vägen över Atlanten.

Bara hennes mamma vet om att hon har åkt och Chilo har lovat att skicka hem pengar.

När hon kommer vilse i kollektivtrafiken skriker chefen i luren.

Att få städjobb visar sig vara lika lätt som vännen beskrivit. Så fort Chilo landat skannar hon av de spanskspråkiga grupperna på Facebook för att se om det kommit in några nya inlägg om tjänster. Bara under resan har en handfull nya städjobb lagts upp. Hon sover hos vännen i Sollentuna och kontaktar arbetsgivarna via Whatsapp. Efter två veckor är hon igång. Lågmäld, noggrann och tyst verkar vara egenskaper som går hem hos företagen, en personlighet som stämmer väl överens med den hon är, så hon förstärker bara sig själv, ler mot alla och låter bli att prata med någon.

Att hitta mellan städuppdragen är värre.

Så många tåg under och ovan jord.

I Nicaragua finns inga alls, bara räls från en ­svunnen tid. Hon tar fel tunnelbanelinje eller fel ­riktning. Dessutom är det ruskigt dyrt med kortet som krävs för att få åka. Hon laddar på det månadsvis och blippar sig fram i den främmande staden.

När hon kommer vilse i kollektivtrafiken skriker chefen i luren:

”Du måste hitta! Hur i helvete kan du inte hitta?! Jag är inte din mamma! Värdelösa människa!”

Chilo, Magdalena Anderssons städerska.
Nicaragua 2023. Chilo Martinez drömde om ett bättre liv och lockades till Sverige. // Foto: Vera Clark

Hon inser att cheferna aldrig kommer att bli nöjda och fokuserar i stället på kunderna. Att göra ett bra jobb. Städa så noga att ingen kan klaga och hoppas på att få ut sin lön vid månadens slut. Men nästan alltid görs det avdrag och aldrig får hon de 85 kronor i timmen som hon blivit lovad. Cheferna betalar vad de känner för, max 50 kronor i timmen, kontant. Arbetskläder får hon bekosta själv. Och hon får inte betalt för tiden det tar att färdas mellan städuppdragen.

Sommar blir till höst blir till regn som påminner om monsunskurarna där hemma. Höst blir vinter och regnet fryser till is och snö som gör att tågen sinkas och hon får gå upp ännu tidigare på morgonen för att inte komma för sent till städuppdragen som redan är för snålt tilltagna i tid. Om ett kontor tar fyra timmar att städa ska det vara klart på två. Trapphus som tar en timme ska fixas på 30 minuter. Annars blir det avdrag på lönen.

I schemat finns ingen tid för lunch.

”Äta får ni göra hemma”, säger cheferna på företaget.

Hon känner ändå ingen hunger så det kan kvitta.

Hon flyttar från den ena Stockholmsförorten till den andra. Sollentuna. Skärholmen. Brandbergen. Huddinge. Farsta. Brandbergen igen.

På pendeltåget om morgnarna, när det fortfarande är mörkt ute, är det hon och andra som henne. Hon ser det i deras ögon, att de gömmer samma oro. Men också hur de vinklar ner sina huvuden om någon sätter sig mittemot. Det är städtjejer med vanliga blåjeans och byggkillar med tjockare smutsgula brallor.

Pojkvännen Juan jobbar i byggbranschen.

De träffas sommaren 2019 när de båda extraknäcker på musikfestivalen Lollapalooza på Gärdet i Stockholm. Juan är den enda i världen som kan få henne att le. På jobbet har han blivit kallad värre grejer än henne:
Idiot. Åsna. Jävla invandrare som inget fattar. ­Horunge. Gå och dö.

Juan märker hur flickvännen rasar i vikt och är orolig för hennes hälsa. Ofta är Chilo borta i mer än tolv timmar, från klockan sex på morgonen till klockan sju, åtta på kvällen. Men får bara betalt för sex, max sju timmar. Hon pekar på punkten mellan revbenen högt upp i magen när han frågar var det gör ont.

”Du måste säga ifrån! Du måste för din hälsa!”

”Det går inte. Då skickar hon tillbaka mig.”

Det har chefen varit tydlig med.

”Klagar du på arbetsmiljön blir det avdrag på lönen. Gnäller du åker du ut ur landet.”

Man ska vara tyst och jobba.

”Städerskor som pratar förlorar jobbet.”

Ett samtal till Migrationsverket så ryker den ­minimala chans till arbetstillstånd som en migrantarbetare har, säger kvinnorna från Mongoliet som städar vid firman. Så hon jobbar på och tiger.

De får tips om ett städbolag i Nacka som annonserar efter tjejer.

En dag råkar hon krossa en glödlampa som skär in i handen. Chefen stönar i luren när hon berättar. En arbetsledare tar henne med till en läkare i förorten Blåsut som säger att det djupa såret måste läka innan hon kan börja med starka kemikalier igen och belasta handen. Men chefen går inte med på det, suckar åt hennes klantighet och säger att hon måste infinna sig om hon vill ha jobbet kvar. Så hon städar vidare med handen som varar. Det går långsammare, men funkar att städa med bara en hand. När hon får lön den månaden ser hon att arbetsgivaren dragit av de hundralappar som läkarbesöket kostade.

Hon försöker hålla ihop. Hon försöker verkligen. Men till slut går det inte.

Juan lyfter upp hennes mungipor med pekfingrarna. Han peppar och hon deppar. Så ser rollfördelningen ut. Hon vill vara glad. Men det är bara svart och tjockt. Tårarna går inte att stoppa. Hon gråter på jobbet när ingen ser. Hon gråter på väg mellan jobben. Hon gråter på pendeltåget. I mobilen med Juan. I Brandbergen. Men aldrig när hon pratar med mamma hemma i Nicaragua. De få gånger de hörs håller hon skenet uppe. Inför familjen låtsas hon att allt är bra.

”Du måste byta jobb”, säger Juan bestämt.

Via en spansktalande vän får de tips om ett städbolag i Nacka som annonserar efter tjejer. Vännen har själv jobbat där och säger att det är lite bättre. Chilo kontaktar städbolagets ägare som bokar in henne på jobb direkt. I mobilen döper hon honom till El Jefe, Chefen.

Magdalena Andersson är nu ­finansminister. För att få huset rent och vardagen att gå ihop köper maken, som är ekonomiprofessor, och Magdalena hemstädning – av samma bolag.

– En ökänd fifflare i branschen, utbrister Gesa Markusson som jobbar med att bygga upp Fair Play Städ för att få bukt med arbetslivskriminaliteten i branschen.

Hon drämmer en tjock pärm i köksbordet hemma i Jordbro, söder om Stockholm.

– Några knapptryckningar hade räckt …

Rubrikerna. Den 8 januari 2022 briserade nyheten: ”Kvinna tagen av polis hemma hos Magdalena Andersson – anlitad som städhjälp.”

Nacka, där Magdalena Andersson bor, är Sveriges femte rikaste kommun där rut-avdraget för hushållsnära tjänster används flitigt – topp tio bland Sveriges 290 kommuner. I Jordbro är det inte lika vanligt med avdrag för städning. Däremot städar flera av Gesas grannar till yrket. Hon var själv lokalvårdare innan hon blev facklig och så småningom ombudsman. Nu är hon pensionär. Men med sin djupa kunskap om kriminella upplägg i städbranschen kan hon inte bara lägga av. I dag är hon starkt kritisk till att inte fackförbunden med LO i spetsen gör mer.

Chilo har jobbat svart för El Jefe i flera månader när Magdalena svärs in som statsminister. Hon har varit inne och städat villan i Nacka tidigare, men bett om att få slippa när hon hör att det bor en viktig person här. En minister i den svenska regeringen till och med, berättar Nettan som själv bor i Nacka och har städat hos Magdalena i flera år. Magdalena är jämt vänlig och brukar gå en promenad medan Nettan städar.

I dag är det tisdag och de ska börja städa på ett ­äldreboende. Sedan vidare till en äldre person som bor kvar hemma. Först på eftermiddagen är det ­städning av ett helt hus.

Bussen pyser i mörkret och sänker sig några centimeter så att hon kan kliva av.

Nettan står mycket riktigt där med alla städprylar precis som Sms:et talat om. Sedan augusti 2021 har de jobbat tillsammans. De är ett bra team. ­Kunderna gillar deras städning. Det blir ordentligt gjort. Nettan är nöjd. Chefen också. De vet att Chilo är noggrann och alltid lämnar hemmen skinande rena.

Nettan sneglar på klockan och gör ett tecken som visar att de måste jobba snabbare eftersom nästa hus är en speciell städning. De har lärt sig varandras uttryck. Det funkar, trots att de inte har språket. Ibland skrattar de tillsammans över språkförbistringarna. Men Nettan märker också när Chilo inte är på det humöret och hellre städar tyst. Nettan är ungefär dubbelt så gammal och hade kunnat vara hennes mamma. Är det stressigt, som i dag, säger Nettan som hon brukar:
Speedy Gonzales!

Då vet hon att det gäller att rappa på.

Den 26:e varje månad ses de i El Jefes bil i Nacka och hon får sin lön i ett kuvert. Alltid kontanter.

November övergår i december när hon än en gång understryker för El Jefe att hon vill slippa städa den viktiga personens hus. El Jefe vet vad som händer om hon blir påkommen. Han vet att Chilo jobbar utan kontrakt.

Stockholm // Masaya. Uppskattningar från Skatteverket visar att staten varje år går miste om 92 miljarder kronor för att offentliga beställare – stat, kommuner och regioner – inte har koll på vilka de handlar av. Nicaragua är ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet. 2021 vann Daniel Ortega det fjärde presidentvalet i rad. All seriös opposition är oskadliggjord, enligt Utrikespolitiska institutet. // Foto: Vera Clark

Vid den här tiden är jag djupt inne i en granskning av Sveriges ­laglösa arbetsliv. Uppskattningar från Skatteverket visar att staten varje år går miste om 92 miljarder kronor för att de offentliga beställarna inte har koll på vilka de handlar av. Stat, kommuner och regioner, som är våra största upphandlare, följer inte upp sina kontrakt och pengar rinner rakt ner i fickan på kriminella företagare. Samma personer lockar arbetskraft till Sverige med löften om en ljus framtid. Men när människorna väl kommer hit inkvarteras de i brandfarliga lokaler eller i knökfulla lägenheter där de får betala flera tusenlappar i månaden för en madrass. Att inte få ut sina löner är illa, men att förlora människovärdet är värst, vittnar migrantarbetare om. Förnedringen. Att behandlas som skräp. I ett land med en känd modell som ska säkra villkoren i arbetslivet. Den svenska modellen.

Min lista över laglösa städbolag växer. Går man in på företagens hemsidor har de ­utmärkelser som DI Gasell (Dagens Industris utmärkelse), ­iso-certifieringar och fina diplom som garanterar att arbetsmiljön för de anställda är kvalitetssäkrad och trygg.

– Fejk, konstaterar Gesa Markusson. Man bygger en fasad. Klipper och klistrar.

Bolagen som inte vill göra rätt för sig ser till att ha en snygg front. Att offentlig sektor är drivande i den ekonomiska brottsligheten är extra besvärande.

Nina Blomkvist på Skatteverket säger samma sak:

– Tittar man på offentlig upphandling ­tilldelas 98 procent den som har lägsta priset. Det säger ­ganska mycket. Att priset är så viktigt att det går ut över allt annat.

Gesa vecklar ut ett gigantiskt ark som är större än köksbordet och följer med fingret över systematiken.

– Samma två män står bakom alla dessa städbolag.

Ett nytt startar i samma stund som det gamla går i konkurs. Kommuner och regioner som köper städningen märker ingenting. Städbolaget konkar, ett nytt bolag startar, städbolaget konkar, ett nytt startar, och så håller det på.

Vad vi inte vet när vi ses i Gesas höghus i Jordbro denna eftermiddag strax före jul är att i samma stund kliver Chilo ur en bil i Nacka. Hon känner igen garaget och fasaden direkt. Det är villan hon har bett om att få slippa. Nettan lugnar henne. De lyfter ut städredskapen och deras chaufför kör i väg.

Kort därpå går larmet i statsministerns villa.

De nätter Chilo alls somnar i ­våningssängen i Märsta vaknar hon med hjärtklappning klockan tre. Alltid klockan tre. Då kommer allt tillbaka. Helikoptrarna som hovrar på låg höjd, blink och tjut och smattrande röster likt kulsprutor. Strupen drar ihop sig. Hon får ingen luft. I de andra sängarna ligger kvinnor som också gripits. De flesta har ­prostituerat sig. En av dem omväxlande skriker och gråter. Chilo försöker somna om.

– Det känns som om jag känner dig, säger Chilo till mig när vi träffas i förvaret, och jag passerat de sex låsta dörrarna.

Hon plockar med fingrarna i knäet. Hon är klädd i vit tjock huvtröja och mjukisbyxor. Håret i en stram hästsvans.

Besöksrummet är en kal kvadrat med repade väggar.

Chilo lyfter blicken och tittar mig rakt in i ögonen. Utan att blinka ber hon mig att fråga statsministern:

– Hur kommer det sig att jag straffas så hårt när de vi jobbar för går fria och kan fortsätta som förut?

Chilo Martinez. ”Jag vill berätta min berättelse för dig så att Sverige förstår. Det enda jag har gjort är att städa ert land.” // Foto: Vera Clark

Med några få knapptryckningar får jag fram att El Jefe med sitt städbolag har förekommit i rättsfall och tvister redan vid tiden då Magdalena och maken började köpa städhjälp av honom. Det var länge sedan han hade något kollektivavtal. El Jefe är med sitt städbolag dömd för att systematiskt ha använt sig av osanna fakturor. Kontanta återbetalningar för de osanna fakturorna har använts för att betala svarta löner till anställda och ägaren, skriver Kammarrätten.

Redan 2007 uppmärksammar Skatteverket domstolen på att det är uppenbart att bolaget medvetet bedrivit ”en väsentlig del av sin verksamhet svart”. Två år senare döms El Jefe i tingsrätten till fängelse i ett år för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott. Han frias i hovrätten. Men i ett parallellmål i kammarrätten slås det fast att han använt ­bluffakturor i sina två bolag med snarlika namn.

Jag ringer Gesa Markusson i Jordbro. Hon gör ­samma sökning. Jag hör henne knappa på datorn.

– Jag får fram det här på några minuter. Hur svårt är det då för statsministern som pluggat på både Handels och Harvard eller människorna kring henne att göra samma koll?

Efter händelserna vid villan extraknäcker Nettan i den lokala tobaksaffären. En dag kommer ­Magdalena Anderssons make Richard in och ­beklagar det inträffade.

”Jag är hemskt ledsen över det som hänt”, säger han.

”Det är jag också, verkligen”, säger Nettan.

”Det måste ha varit jobbigt för dig”, säger maken.

”Ja”, säger Nettan, ”det var det.”

”Men det ska du veta, Jeanette. Vi är väldigt nöjda med dig, både jag och Magdalena.”

Nettan städar inte längre tillsammans med latinamerikanska tjejer. Nu är de från Ukraina. En av dem jobbar vitt. Men de andra är hon osäker på. Vi ses vägg i vägg med tobaksaffären, på en lunchrestaurang. Nettan ser sig oroligt omkring i lokalen och tänker högt:

– Jag undrar vad Olof Palme skulle ha sagt om Sverige i dag.

Sedan berättar Nettan att hon ska genomgå operationer eftersom städyrket sliter på kroppen. Hon har sökt nytt jobb. Det är därför hon nu vågar berätta.

– Sanningen måste ut, säger hon. Vi kan inte behandla människor så här bara för att de kommer från ett annat land.

Fredagen den 4 mars 2022 deporteras Chilo. Det är bråttom att få ut henne ur landet. När Ryssland invaderar Ukraina och kriget i Europa är ett faktum försvinner städskandalen från den mediala agendan. Chilo betalar böter och portas från Schengen. Hon får träffa Juan en sista gång i det lilla besöksrummet i Märsta. De bär likadana vita huvtröjor och kramar om varandra. Dagen därpå flygs hon ut ur landet, eskorterad av poliser.

Flera månader efter utvisningen ställs El Jefe med sitt städbolag inför rätta för brott mot utlänningslagen. Åklagaren hostar och snörvlar sig igenom den korta förhandlingen. El Jefe försvarar sig med att han bara vill hjälpa utsatta kvinnor. Det är ödsligt och tyst i Nacka tingsrätt. Nyckelvittnet i fallet, Chilo, är hemma i Nicaragua och har ingen aning om att rättegången äger rum. När dom faller två veckor senare frias El Jefe. Det hade varit bra om hon som enda vittne kallats till rättssalen, betonar domaren.

– Sinnessjukt, påpekar en gränspolis med insyn i ärendet. Städerskan blir dubbelt bestraffad ­medan företagaren går fri. Det är goddag yxskaft från början till slut. Signalen. Arbetstagaren betalar sina böter och deporteras. Arbetsgivaren slipper undan och kan fortsätta som förut. Med andra ord: Det är helt okej att använda svartarbetare i Sverige.

I Nicaragua räknar Chilo ner dagarna tills hon kan lämna landet igen. Nästan inget av vad som hänt i Sverige berättar hon för familjen och hon aktar sig noga för att prata politik. Mormor ställer minst frågor så Chilo bor hos henne. Dagar går, veckor, månader. En kväll försöker hon att ta sitt liv.

När hon vaknar konstaterar läkaren att det var nära. Men att hon är här igen. Och att hon måste försöka.

Chilo, Magdalena Anderssons städare.
Sista mötet. I två och en halv månad sitter Chilo inspärrad i Migrationsverkets förvar i Märsta. Under besökstiden hälsar pojkvännen Juan på. // Foto: David Lundmark

I Sverige vinner Nina van den Brinks bok Jag har torkat nog många golv om städerskan Maja Ekelöf Augustpriset.

Majas egen bok med titeln Rapport från en skurhink gavs ut 1970 och skildrade arbetsvillkoren ur städerskans perspektiv. Ett halvt sekel har gått. Vad som slår mig efter att ha läst de bägge böckerna är att villkoren snarast försämrats.

Dagens Maja göms undan för myndigheterna.

Dagens Maja är Chilo.

Måndagen den 17 april 2023 – när det gått över ett år sedan hon utvisades – sätter sig Chilo på planet från Nicaragua och dagen därpå landar hon på Arlanda. Det är fackförbundet SAC ­Syndikalisterna, som organiserar papperslösa, som tagit sig an hennes ärende och som betalar tur och retur-biljetten. En ­arbetsrättslig rättegång mot El Jefe och hans ­städbolag är planerad till den 24 maj och Chilo är nyckelvittne.

Magdalena har ingen lust att prata.

Jag kontaktar Sveriges nuvarande statsminister Ulf Kristersson (M) som för länge sedan, när han var borgarråd i Stockholm, erkände att han anlitat svart städhjälp. Hans pressekreterare svarar inte på frågan om Ulf Kristersson har bakgrundskollat företaget som städar hemma hos honom i dag.

Efter upprepade försök att få till ett reflekterande samtal med Magdalena Andersson om kvinnorna som städar Sverige landar svaret från närmaste presspersonen i:

– Magdalena har ingen lust att prata.

Jag kontrar med att säga att jag trodde villkoren i arbetslivet och den svenska modellen var en hjärtefråga för socialdemokratin. Att lyssna på arbetsgivaren men också på den andra parten, arbetstagaren. I det här fallet människan som skulle in och städa.

Presspersonen verkar inte förstå vad jag menar när jag hänvisar till socialdemokratins koppling till arbetarrörelsen och rapar upp El Jefes version av händelseförloppet.

Jag säger att Chilo dessutom kommer från ett land som socialdemokrater historiskt värnat om och knutit starka band till. Presspersonen låter ännu mer oförstående, och irriterad.

– Hon har ingen lust att prata.

Sedan återkommer hon med samma kommentar som hon ett år tidigare gett Expressen:

– Även vi som vill göra rätt kan råka ut för oseriösa aktörer.

Fler utvalda artiklar