Bröllop bland bomber

I krig sätts mycket på paus, men inte kärleken. Aldrig har så många ukrainare gift sig som nu. Inför ettårsdagen av Rysslands invasion har vi besökt modemagasinet Elle i Kiev, som i bröllopsbilder har fångat krigets vansinne och det sköra framtidshoppet.

Sonia Zabouga, chefredaktör för Elle i Ukraina, arbetade sent den där kalla februaridagen i Kiev och hade äntligen kommit hem. På skrivbordet på kontoret låg slututkastet av årets första tidningsnummer. Hon hade allt klart för sig. Bilderna från den kommande ukrainska klädkollektionen hade hon äntligen fått styr på. Texterna var så gott som färdiga. Kanske en rubrik skulle justeras. Tryckeriet väntade på klartecken för att starta pressarna.

Men känslan av lättnad, när hon hällde upp ett glas vin efter att ha gjort klart numret, infann sig inte. Något som en kollega sa innan hon lämnade kontoret hade gjort Sonia orolig. ”Jag tror att det är i kväll det händer.”

Efter flera timmars dålig sömn kom hon äntligen till ro. Hon vaknade abrupt. Flyglarmet började tjuta utanför. Långa hesa läten från stans megafoner.

– Allt från morgonen den 24 februari är grumligt. Det flyter ihop, berättar Sonia.

Bomberna. Ljuden av vinande robotar som flyger genom luften. Rökmolnen som växer stora som svampar i den klara luften. Fönster som skakar av ­explosionerna. De oroliga vibrationerna från mobiltelefonens inkommande meddelanden med texten: ”Vad händer?” Vladimir Putins tal på tv. ”En specialoperation”, hörs han säga. ”Ett krig, en invasion”, säger alla andra.

Utkastet till det nya numret låg kvar på skrivbordet.

– Tre sekunder senare låg det i papperskorgen. Frågan var: Vad gör vi som skönhets- och modetidning nu?

I slutet av februari har det gått ett år sedan kriget började. Sonia berättar att minnet av den första tiden har etsat sig fast, även om den känns som en annan verklighet. Utanför stan ringlade den ryska ­konvojen. Attackerna mot Kievs förort Irpin känns overkliga – trots att de ödelagda byggnaderna står kvar.

– Allt var en sorts oreda när vi samlade redaktionen. Skulle vi ens skriva? Vad hände med våra skribenter, vår personal? Vilka skulle stanna i Kiev? Vad hände med dem som var på semester? Skulle de komma tillbaka?

Sonia pratar snabbt när hon berättar om vilka dilemman hon ställdes inför när kriget började. Flera av medarbetarna på redaktionen lämnade Kiev. ­Andra var utomlands. Förutom Sonia bestämde sig bara en till för att vara kvar.

– Det är givet att alternativet fanns att åka. Det var bara något inom mig som kände att det var fel – och jag hade redaktionen och jobbet att göra. Efter vårt första möte stod det klart att vi har en roll att spela. Det kanske låter banalt att vi som sysslar med skönhet och mode har ett syfte under krigstid, men det har vi verkligen. Vi bestämde oss snabbt för att det första numret inte skulle handla om mode.

Vad kom det att handla om?

– Vi gjorde praktiska guider. I numret kan man läsa om vad man ska tänka på vid robotattacker, hur man gör första hjälpen, vad som är bra att ha i en nödhjälpslåda, tips på matlagning utan el. Sådant där den generella kunskapen är låg, men som tyvärr är nödvändigt under krig. Särskilt var det inriktat mot kvinnliga läsare.

Vladimir Putins ”specialoperation” – invasionen av Ukraina – skulle vara snabbt överstökad. Han missbedömde de ukrainska politikerna som snarare kavlade upp ärmarna än att fly. Han missbedömde omvärlden som pumpade in pengar och vapen för att Ukraina skulle försvara sina gränser och sin existens.

I slutet på mars, en knapp månad efter att kriget började, drog sig ryska trupper tillbaka från Kievområdet. Bilderna på massakern i Butja nordväst om Kiev var fasansfulla för omvärlden att beskåda och omskakande i grunden för Kievborna.
Sonia berättar sakligt.

– Insikten om den ondska som ryssarna lämnade efter sig är häpnadsväckande. Föreställ dig själv att det sker i en förort till den stad du bor i. Vad gör och tänker du då? Hemma sov jag på kuddar som jag lagt i korridoren i lägenheten när allt det här skedde.

Sonia har blivit härdad av allt som sker. Livet ­kommer förmodligen aldrig att bli detsamma igen.

– Här på redaktionen har vi ett skyddsrum i en grannbyggnad som jag visat alla medarbetare. Men helt ärligt: Bäst är förmodligen att gå till korridoren här i mitten. Som säkrast är det med två väggar ­mellan rummet man befinner sig i och gatan utanför.

Hon pekar på de tjocka väggarna mot gatan.

– Många av våra redaktions- och arbetsmöten flyttades till korridoren, men mest var vi online. Det var väl det enda bra med covidpandemin – att vi lärt oss att ha digitala möten. Någon i personalen var i Mexiko, en annan i Tyskland, en tredje i Polen och så var det vi i Ukraina.

Det var nu, när chocken efter massakern i Butja börjat lägga sig, som någon i redaktionen kläckte idén. Det första numret om hur man ska hantera kriget var ju redan ute och nu gällde det att tänka innovativt på nästa steg i Elles bidrag för Ukraina.

– Jag vet inte om det var för att snön smälte eller för att kriget sakta började vända, men i ­sociala ­medier såg vi hur unga par uttryckte kärlek gentemot varandra som aldrig förr. Vi tänkte: Det är ju det här vi ska skriva om.

Idén omvandlades till verklighet när de började söka efter kärlekspar att skildra.

– Vi lät förlovade par skicka in bilder och ­berättelser till oss om sin kärlek under kriget. Vi valde tre unga par som vi ville ha med i tidningen, tog in ukrainska designers av bröllopsklänningar och arrangerade fotograferingar i byggnader som förstörts av kriget.

Sonias ögon lyser när hon berättar om hur ­konceptet värktes fram på redaktionen.

– Du fattar! All symbolik! Här har vi kärleken, kriget, skönheten, hoppet, den tunna knivseggen och ett skört Ukraina som är mottagligt. Det var en perfekt berättelse för oss att ta vara på.

Publiceringen blev en succé. Sonia berättar att de aldrig haft så mycket läsning på sin hemsida – där de även valt att översätta texterna till engelska. Kontrasten mellan det vackra i kärleken och krigets allvar speglar ett Ukraina som förändrats sedan den 24 februari 2022.

Nyheterna från fronten fortsätter att dominera ­nyhetsflödet. Krigsbrott som är så fasansfulla att de är svåra att ta till sig radas upp. Den hisnande siffran att 400 ukrainska barn har dött flyger förbi i farten. I en annan nyhetsnotis står det om en ökning av våldtäkter begångna av ryska armén i de frigivna områden som ukrainska armén intar.

I flödet finns också annat.

Under de första nio månaderna av 2022 ägde 21 procent fler bröllop rum än samma period ett år tidigare. Detta trots att miljontals kvinnor lämnat landet och många av männen skickats till fronten. Den proportionerliga ökningen är därför betydligt större än vad siffran säger. Likaså har antalet skilsmässor nästan halverats.

För Sonia Zabouga symboliserar bilderna på ­bröllopsparen ett Ukraina i förändring – där hoppet som finns i kärleken ingjuter energi för att sätta sig upp mot Ryssland.

– Ett av paren som är med på våra bilder hade ­träffats inte långt innan kriget bröt ut. När vi mötte dem var kärleken så oerhört ihärdig. Lidelsen får en skjuts av kriget, men också för att kärlek är en motreaktion till det motsatta, en motreaktion till rädslan för döden.

Sonia tror att den ukrainska kärlekssommaren också är en effekt av att människor ifrågasätter vad som är viktigt.

– Det finns inte tid för att vänta. Karriär, resor utomlands och sådant som många annars prioriterar framför giftermål och familjebildande verkar inte lika viktigt. Finns det verkligen tid att skjuta på känslolivet? Man har omvärderat vad som är väsentligt i livet. Det förstärker också kärleken. På så vis är våra fotografier på bröllopsparen oerhört ärliga.

Allt är inte frid och fröjd på redaktionen. Sonia berättar att med uteblivna intäkter från tidningsförsäljningen så sinar ekonomin. Hon upprepar flera gånger att hon är bekymrad över hur det ska gå och vilka nedskärningar de behöver göra, trots att de aldrig har haft fler läsare.

– Ytterligare ett problem är att tryckerikostnaderna har skjutit i höjden här i Ukraina. Speciellt efter den 10 oktober.

Vad hände då?

– Ryssland började sitt massövergrepp på viktig infrastruktur i Ukraina. De släppte bomber över Kiev för första gången på flera månader och anföll anläggningar för kraftnätverket. Sedan dess brottas vi med de här strömavbrotten.

Sedan invasionen har Elles publiceringar skett ­enbart digitalt. Nu ska man börja trycka tidningar igen. Sonia suckar djupt.

– De här problemen är helt nya för oss. Nu när vi arbetar med det första numret som går i tryck sedan kriget startade är vi bekymrade … Det känns ändå viktigt att få ut numret.

Hon tar ett djupt andetag.

– Vi kan ju inte visa att vi viker oss, att vi bara ger upp. Numret ska komma ut i alla butiker över hela Ukraina.

Myndigheterna jobbar på att klara nödvändiga reparationer av elledningarna vid Kiev, men det ­viktigaste är att husen ska hållas varma över vintern.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har upprepade gånger sagt att ukrainarna får ­förbereda sig på den värsta vintern sedan andra världskriget. Han menar att den kommer bli lång, kall och mörk.

Dagen efter vårt besök på redaktionen hörs två kraftiga smällar i centrala Kiev. Två robotar har slagit ner i ett bostadsområde i en stadsdel strax söder om Elles redaktion. Medier rapporterar att Ryssland skickat ett hundratal robotar mot viktig infrastruktur i Ukraina.

Strömmen går. Myndigheterna säger att tillgången till elektricitet förväntas bli ojämn. Bara ett par dagar tidigare hade allt tyckts vara under kontroll. Sonia skickar ett mejl på kvällen.

– Från kontorsfönstret såg jag hur en brinnande raket dalade ner från himlen. Det är vansinne.