”Bråten från USA flyter upp även i Sverige”

Där konst visas brukade vita väggar anses som en självklart neutral bakgrund, menar Sara Kristoffersson. ”Men den påstådda neutraliteten har senare dömts ut som skenbar och anklagats för att dölja verkligheten”, skriver hon här i ett utdrag ur boken Hela havet stormar – fallstudie inifrån en myndighet.

Innan punkten om namnbyte på Vita havet landar på Utbildnings- och forskningsnämndens dagordning har jag bara hört talas om initiativet i korridorerna, och inte tagit det på allvar. Men i samma stund som jag ser frågan på nämndens agenda inser jag att det knappast kan vara ett skämt. Egentligen blir jag inte förvånad. Det kommer närmast som ett brev på posten.

Samma år jag tillträder min professur, 2015, introduceras begreppet vithetsnorm i svenska språket. Precis som andra nyord är det ett uttryck för strömningar i tiden. Inom anglosaxisk forskning har kritiska vithetsstudier varit aktuella under flera decennier, i korthet handlar de om att undersöka betydelser av och föreställningar om vithet. I dag används vithetsperspektiv både av forskare och politiska aktivister.

Perspektivet är nära förknippat med begreppet rasifiering, som bygger på uppfattningen att raser är en social konstruktion snarare än ett biologiskt faktum. Grundtanken är att människor kategoriseras utifrån utseende. Eftersom det anses handla om en samhällelig process används ordet primärt som verb – man rasifieras – och kan jämföras med uttrycket ”att köna”, det vill säga tillskriva en person en viss könsidentitet.

Utgivningen av litteratur med kritiska vithetsperspektiv har formligen exploderat. Den brittiska postkoloniala ras- och kulturforskaren Sara Ahmed hör till dem som haft stort inflytande och 2011 utkommer hennes bok Vithetens hegemoni på svenska. Ahmed myntar bland annat begreppet ”det vita havet” för att beskriva upplevelsen av att ständigt befinna sig i ett sammanhang av vita kroppar: ett slags socialt brus som signalerar vad som anses vara normalt och förknippas med makt.

För Ahmed är vitheten osynlig för vita, men inte för övriga: ”vi ser den överallt, i otvungenheten hos vita kroppar i olika rum, hopträngda i parker och på möten, i vita kroppar som visas upp i filmer och reklaminslag, i vita lagar som talar om vita erfarenheter, i föreställningarna om familjer som består av rena vita kroppar. Jag ser deras kroppar som vita, inte mänskliga.”

Debatten om kritiska vithetsstudier är polariserad, fältet minerat. Att trampa fel är lätt och kan få förödande konsekvenser. En del menar att vithetsstudier krävs för att förstå rasism. Genom att fästa blicken på och undersöka hur rasism reproduceras i allt från bilder till historieskrivning öppnas nya sätt att resonera och förstå, bland annat hur vithet innebär privilegier. Andra hävdar att det är fel väg att gå och ser sådana studier som en form av rasideologi, eftersom det tankesätt de föreskriver lätt leder till att hudfärg essentialiseras. Vad har till exempel vita lågbetalda undersköterskor gemensamt med styrelseledamöter i globala bolag, annat än hudfärg? Finns det någon egenskap hos vita individer som gör dem mer förtryckande än andra människor?

Vit signalerar inte bara oskuld. Det står även för skuld. I den amerikanska storsäljaren Vit skörhet lanserar författaren och konsulten Robin DiAngelo en tes som är snudd på omöjlig att kritisera. Om du ifrågasätter att alla vita människor skulle vara präglade av att ha fötts med en hudfärg som betraktas som socialt överordnad, och därmed är brickor i en rasistisk ordning – alltså rasister – är det enligt DiAngelo ett exempel på ”vit skörhet”. Denna manifesteras nämligen genom just ovilligheten att acceptera att man är rasist: ”Ingen av de vita personer vars handlingar jag beskriver i den här boken skulle identifiera sig som rasister. Faktum är att de förmodligen skulle identifiera sig som progressiva i rasfrågor och kraftfullt förneka att de hade något med rasism att göra. Ändå är alla deras reaktioner exempel på vit skörhet och hur denna håller rasismen på plats.”

Någon skulle kanske invända att ovanstående låter närmast som definitionen av ett cirkelresonemang. Men DiAngelo låter sig inte avskräckas. Antingen är man enligt henne en del av problemet – eller en del av lösningen, det vill säga livslång utbildning: ”kontinuerlig självreflektion, fortlöpande utbildning, relationsbyggande och praktiskt antirasistiskt arbete.” Fattiga vita människor, precis som judar som utsätts för antisemitism, bör enligt DiAngelo vara medvetna om sina ”vita privilegier”. Att boken blivit populär även på våra breddgrader vittnar om att Sverige är nedströms USA. Mycket av den bråte som finns där flyter upp även här.

Kritiska vithetsperspektiv har även nått konstvärlden, som har anklagats för att vara alltför vit. En stor del av personalen på museer och konsthallar i västvärlden är vit, och många gånger är det västerlandets kulturhistoria som berättas – ett faktum som få skulle invända emot. Men inte nog med det. På institutioner visas ofta konst på vita väggar.

Att ställa ut konst i fyrkantiga eller avlånga rum med vita väggar introduceras redan under 1900-talets början. Tanken var att väggarna skulle fungera som en inramning åt verken som på så vis skulle få betraktarnas fulla uppmärksamhet.

Utställningsformer omprövas och förändras, men den så kallade vita kuben är ett långlivat modernistiskt ideal och en konvention. Modellen har stått i fokus för otaliga konstnärer som brottats med estetiken: älskat den och hatat den, använt den och brutit upp från den. I slutet av 1950-talet tömde konstnären Yves Klein galleri Iris Clert i Paris helt på föremål för att i stället ställa ut det rena vita rummet.

Ursprungligen betraktades de vita väggarna som en självklart neutral bakgrund. Men den påstådda neutraliteten har senare dömts ut som skenbar och anklagats för att dölja verkligheten. Många har också försökt avslöja vad de vita väggarna undanhåller. Bland annat genom att blotta kontorsdelen bakom utställningsrummet, det vill säga de kommersiella förutsättningarna.