Sara Kristoffersson blev utfryst på Konstfack

Faller institutionerna? Under våren har boken Sympati för djävulen dissekerat skrivarskolan Biskops-Arnös metoder och i Teatern har läsaren fått följa med bakom kulisserna för att upptäcka en ohållbar arbetsmiljö. I Hela havet stormar är Konstfack under lupp när en mobbningskampanj avslöjas.

Hur kan en banal diskussion om ett namn på ett rum växa till en konflikt där enskilda individer blir utsatta för mobbing? Den frågan blev skarpt läge på Konstfack – Sveriges största konstskola – under förra året.

Sara Kristoffersson, författare och professor i designhistoria på Konstfack, är klädd i vitt och sitter i ett vitt rum. Jag hade nog inte reagerat på det i vanliga fall men det är roligt, för i hennes aktuella bok Hela havet stormar skämtar hon om det när hon är som mest motarbetad av sina kollegor och sin arbetsplats. Att hon ska klä sig i helvitt och låta sig fotograferas i Vita havet på Konstfack. Rummet som bär det namn som konflikten mynnar ur, som ett slags budskap till hennes kollegor som gått samman mot henne.

Finns det något samband mellan att institutionerna porträtteras på det här sättet i bokform just nu? Sara Kristoffersson har inte läst böckerna, men tar upp en fjärde aktuell bok som är besläktad med hennes:

– Inget är heligt av Sakine Madon som handlar om yttrandefriheten. Min historia handlar inte om arbetsplatsen eller miljön per se utan om yttrandefrihet och hur en politisk dagordning kan få fäste på en myndighet. I det lilla syns det stora. Det är en berättelse om samtiden. Historien är ett försök att fånga en flik av tidsandan.

Men vi tar det från början:

Konstfack har en utställningslokal som heter Vita havet. Så heter den för att man i skolans begynnelse rev väggar, målade vitt och lät ljuset flöda in. Rummet blev som ett vitt hav och spontant döpte man platsen till det. Det lät ju pampigt och var dessutom en blinkning till Kungliga slottet, vars största sal bär samma namn. Vita havet har sedan dess följt med skolan vart den än flyttat. Man har haft poesiläsningar där, debatter, konserter, en jul bjöds hemlösa in på alternativt julfirande. Och så är det där studenterna håller sina slututställningar.

Men när några studenter bildar den separatistiska gruppen Brown Island ser de plötsligt på Vita havet med andra ögon. Är det inte lite rasistiskt att döpa ett rum i en konstskola till något med vitt? Konstvärlden består ju i princip bara av vita priviligierade människor ändå, man kanske inte behöver trycka upp det i folks ansikten menar de, och lämnar in förslag på en namnförändring. Visserligen har de inte hittat några egentliga kopplingar till rasism till just Vita havet och vitt står traditionellt för många andra saker än rasism: renhet, helighet och oskuld till exempel. På gallerierna är väggarna vitmålade för att konstverken ska synas bättre dessutom. Allt det säger professor Sara Kristoffersson när hon opponerar sig. Hon har flera sakliga argument som hon radar upp för att ett namn med traditionell tyngd inte är det första man behöver förändra om man vill arbeta med inkludering och mångfald.

Men det är som om ingen lyssnar. När Sara, som också jobbar som journalist och konstkritiker, skriver en debattartikel i Dagens Nyheter letar sig debatten ut utanför skolan. Som motvikt startas en namninsamling som undertecknas av 44 lärare. Dessutom skickar de massmail till skolans elever där ledningen säger att de inte håller med om texten. Sara lämnas ensam på sin sida.

Om hela debaclet, sin utsatthet, hur hon aktivt motarbetats och hur absurt det senaste året varit har hon nu skrivit om i boken, som är en slags kejsaren är naken-historia i modern kontext.

– För mig personligen har det varit befriande att skriva boken. Men jag är forskare och då är man intresserad av hur saker kan hända och vad det kan bero på, säger hon. Man tar kylighetens sakliga avstånd.

– Vad är det för kultur och miljö som sporrar att lärare organiserar en namninsamling mot en enda kollega? I historien finns gott om avskräckande exempel på vad sådant tänkande och agerande leder till, inte minst i totalitära stater. Historien vittar om hur identitetspolitiken verkar i praktiken och vilka konsekvenser det får.

Varför har det varit viktigt att skriva en bok om det som hände?

– För att det är en så bisarr och häpnandeväckande historia! Det finns dessutom en bottensats: Vad händer när man skär en kil i en homogen kultur och ifrågasätter den aktuella agendan? Men inte minst: Vilken roll spelar ledande byråkrater i processen? Hur lägger man verkligheten till rätta och skyddar de involverade lärarnas agerande? Upprinnelsen kan framstå som en bagatell, men jag ser det inte som en isolerad händelse.

Hon menar att hela skeendet statuerar ett avskräckande exempel på vad som händer om man säger emot den gängse hållningen.

– Om man blir mobbad för att man säger emot så leder det såklart till ängslighet och tystnad och det i sig är inte bra. Det är inte bra för någon någonstans. Folk måste ha möjlighet att säga ifrån om något är tokigt och känna stöd från sin arbetsgivare. Om man inte har det stödet leder det till vad man i forskarvärlden kallar ”funktionell dumhet”. Det vill säga: det är bättre att hålla tyst för motsatsen skapar så stora problem.

Sara Kristoffersson jobbar ändå kvar på Konstfack, trots att man har försökt ställa henne i någon slags skamvrå. Men eftersom hon inte har gjort något fel (förutom ha ”fel” åsikt, enligt vissa) tänker hon gå dit rakryggad så länge hon kan:

– Jag tycker om mitt jobb som sådant och flera kollegor, och jag gillar mina studenter och tror de tycker om mig. Det är där jag hämtar min kraft. Men självklart är det lite obekvämt att vara på skolan. Samtidigt, har du ett jobb till övers så… Det är inte så lätt att bara sluta.

Pratar folk med dig?

– Bara fyra av undertecknarna har hört av sig och jag hälsar avmätt på de övriga undertecknarna. Men övrig personal pratar jag förstås med. Å andra sidan har jag valt att åka dit väldigt sällan.

Vad händer nu?

– Jag vet inte. Men jag hoppas på en förnyad debatt. Inte kring sakfrågan, den är utredd, men däremot kring myndighetens agerande. För ledningen är det hög tid för självkritik, tycker jag, i stället för att som nu kasta grus på det som hänt och vända blad. Tystnad är inte lösningen på en sådan konflikt.