Bokutdrag: Napoleon och Joséphine var sin tids powerpar

Det är inte bara krig och svält och upptäcktsresanden som skapar historia. Även kärleken kan driva samhället i en viss riktning. Det menar Sara Griberg som skrivit boken Historiska kärlekspar.

Vi har fått tillåtelse att publicera ett utdrag och har valt kapitlet om Napoleon och Joséphine, vars historia var en del av den Franska revolutionen.

Den vidskeplige Napoleon ansåg att hustrun Joséphine förde med sig tur och länge kantades deras äktenskap av osannolika framgångar. Och kanske låg det något i hans skrockfullhet: efter skilsmässan följde nederlagen slag i slag.

Vigseln ägde rum 1796 i ett skamfilat palats som efter franska revolutionen omvandlats till rådhus. Bruden Joséphine anlände klockan åtta på kvällen tillsammans med ett bröllopsvittne, vicomte de Barras, som också var hennes före detta älskare. Hon var klädd i en vit klänning med ett skärp i trikolorens fär- ger och en medaljong graverad med texten Au destin, ”till ödet”, som hon fått av sin blivande make. Allt var klart för den borgerliga ceremonin, det enda som saknades var brudgummen. Han var upptagen med att förbereda sitt italienska fälttåg och kom sent omsider springande uppför trapporna – två timmar för sent.

Bara åtta år efter den enkla bröllopsceremonin skulle brudparet komma att krönas till kejsare och kejsarinna över det franska imperiet.

Joséphine hade vuxit upp på en stor plantage i den franska kolonin Martinique i Västindien och kom till Paris som 16-åring för att gifta sig med adelsmannen Alexandre de Beauharnais. Paret hann få två barn, sonen Eugène och dottern Hortense, innan Alexandre avrättades under det skräckvälde som följde på den franska revolutionen.

Som ung änka kastade Joséphine sig ut i ett hektiskt nöjesliv och blev snart något av en medelpunkt i Paris mest förnäma kretsar. Napoleon lärde känna henne på en soaré hemma hos en av hennes tidigare älskare och blev genast fullständigt betagen.

Napoléon Bonaparte var född i en medelklassfamilj på Korsika och hade gjort militär blixtkarriär. Före revolutionen hade enbart adelsmän kunnat bli officerare i den fran- ska armén, men nu rådde en skriande brist på högre befäl eftersom många adelsmän antingen hade mist huvudet i giljotinen eller gått i landsflykt. Detta öppnade fantastiska möjligheter för dugliga soldater med enkel bakgrund att snabbt stiga i graderna. Efter att framgångsrikt ha slagit ner ett rojalistiskt uppror hade Napoleon redan vid 24 års ålder befordrats till general i den franska revolutions- armén.

Nu var han 27 år men fortfarande tämligen oerfaren när det gällde kärlek. Han hade under flera år varit förlovad med en viss Désirée Clary, som senare skulle gifta sig med Jean Baptiste Bernadotte och bli svensk drottning. Men det tycks ha varit en ganska sval relation och han slog upp förlovningen så fort han blivit kär i Joséphine.

För Napoleon med sin lantliga bakgrund representerade Joséphine den fina värld som han drömde om att få tillhöra. Hon var sex år äldre än han, världsvan, elegant och visste precis hur man skulle föra sig i de förnäma salongerna. Medan han såg henne som en aristokratisk skönhet med tillgång till Paris högsta kretsar fanns det andra som betraktade henne som en utsvävande kurtisan.

Som 33-årig änka med två tonårsbarn insåg kanske Joséphine att hennes attraktionskraft på männen inte skulle vara för evigt. Och trots att hon inte var lika stormförälskad som Napoleon svarade hon efter en tids tvekan ja till hans frieri.

Två dagar efter vigseln ledde Napoleon sina soldater i ett fälttåg till Italien. Genom framgångsrika slag tvingade han bort österrikarna och skapade franska lydstater av de erövrade områdena. Mellan de militära operationerna tog generalen sig tid att skriva glödande kärleksbrev – ibland flera om dagen – som skickades med kurir till hustrun i Paris.

Napoleon var under hela sitt liv en flitig brevskrivare och tack vare att Joséphine sparade alla hans brev har eftervärlden fått en god insyn i hur parets förhållande utvecklades genom åren.

”I mitt värv, i spetsen för mina trupper, när jag inspekterar fältlägren, är min dyrkade Joséphine det enda som finns i mitt hjärta, som fyller mitt sinne, som upptar mina tankar.”

Han bönföll hustrun att förena sig med honom i Italien, men Joséphine var motvillig och kom med ständiga undanflykter. Hon skyllde på sin hälsa men i själva verket ville hon inte lämna nöjeslivet i Paris − och sin senaste erotiska erövring, den unge, stilige husaren Hippolyte Charles.

När det italienska fälttåget var avslutat hade fransmän- nen fått upp ögonen för Napoleons strategiska och taktiska skicklighet och han hyllades för sina insatser. Nästa storslagna plan var att invadera Egypten med en fransk armé på tjugotusen man, för att på så sätt skära av Storbritanniens förbindelse till Indien. Projektet började bra med en överlägsen seger över den egyptiska armén i det som gått till historien som slaget vid pyramiderna 1798. Napoleon sägs ha sporrat sina trupper genom att peka mot de forntida monumenten och säga: ”Soldater, tänk på att från toppen av dessa monument ser fyrtio seklers historia på er!”

Tre dagar efter segern red Napoleon in i Kairo på en vit arabisk häst och trikoloren hissades över staden. Vad Napoleon inte visste var att den brittiske befälhavaren Horatio Nelson samtidigt seglade mot den egyptiska Medelhavskusten med en stor flotta.

I Kairo mottog Napoleon ett meddelande som fick honom att fullständigt förlora balansen. Hans adjutant Andoche Junot avslöjade för honom att Joséphine hade en affär med Hippolyte Charles och det förälskade paret visade sig öppet tillsammans på teatrar och fester i Paris.

Napoleon blev ursinnig. När vänner försökte lugna honom med att det säkert var falska rykten sa han: ”Åh, vad skulle jag inte ge för att få upptäcka att det Junot sa inte var sant. Så högt älskar jag den kvinnan! Men om hon är skyldig, då måste vi skiljas åt för alltid. Jag vill inte bli till åtlöje inför hela Paris.”

Kort därpå anlände den brittiska flottan och anföll fransmännens skepp som låg för ankar vid Abukir vid den egyptiska Medelhavskusten. Fransmännen var helt oförberedda och ett efter ett sjönk deras skepp till botten i våldsamma explosioner. När striden var över fanns endast två av sjutton franska linjeskepp kvar. Över tretusen fran- ska soldater hade stupat och lika många hade tagits till fånga av britterna.

I sina rapporter hem bagatelliserade Napoleon förlusten, men i själva verket var läget katastrofalt. Eftersom flottan var förintad och britterna kontrollerade kusten var de franska trupperna instängda i Egypten och hade ingen möjlighet att återvända hem.

Ytterligare en – för Napoleon och Joséphine – olycklig följd av nederlaget vid Abukir var att britterna i samband med slaget kom över en postsäck med brev som franska officerare, inklusive deras överbefälhavare, hade skrivit till sina nära och kära hemma i Frankrike. Efter en tid publicerade engelska tidningar nyheten att Napoleons hustru bedrog honom och att generalen hade för avsikt att ta ut skilsmässa. Sedan dröjde det inte länge förrän parets äktenskapliga skandal var allmänt känd även i Frankrike.

Napoleon var än så länge lyckligt ovetande om detta. Han hade fortfarande kontroll över Kairo och några andra egyptiska städer och inledde arbetet med att etablera administrationen av en fransk koloni. För att hämnas på Joséphine bad han sin sekreterare att skaffa fram en lämplig älskarinna åt honom. Efter att ha ratat ett antal orien- taliska skönheter fastnade han för den unga hustrun till en av sina officerare, som tvingades att skiljas från sin man för att finnas vid Napoleons sida.

Efter att ha tillbringat över ett år i Egypten lämnade Napoleon och hans närmaste män landet på ett långt ifrån hedersamt sätt. De franska soldater som inte hade dukat under av sjukdomar eller stupat under ett misslyckat fältslag i Syrien lämnades helt enkelt kvar, och fick klara sig bäst de kunde.

Trots att den egyptiska expeditionen militärt sett var ett fiasko hade Napoleon genom utstuderad propaganda och falska rapporter fått den att framstå som en succé. När han återvände till Frankrike hyllades han som en frälsare som skulle rädda landet från de fientliga makter som hotade från alla håll.

På det personliga planet hade han också en del att ta itu med. Han var fast besluten att genomdriva skilsmässan från Joséphine. Först vägrade han att över huvud taget träffa henne. För Joséphine, som hade vant sig vid att kunna linda sin förälskade man kring sitt finger, blev hans oförsonlighet en ögonöppnare. Efter en hjärtslitande uppgörelse tvingades hon inse att om hon ville behålla sin man var hon tvungen att ge sitt liv en ny riktning.

Förhållandet gick in i en ny fas. Napoleon satte inte längre sin hustru på piedestal. Joséphine upphörde med sina amorösa affärer, hon började värdesätta Napoleons kärlek och hängav sig åt familjelivet. Paret köpte lantslottet Malmaison som blev familjens privata tillflyktsort, där de kom att tillbringa sin lyckligaste tid. Från och med nu blev de också ett samspelt team i kampen om makt och framgång. Om Napoleon var ett militärt geni så var Joséphine en lika stor begåvning i sociala sammanhang. Hon hade ett brett kontaktnät i alla viktiga politiska kretsar och en oslagbar förmåga att charma sin omgivning. När Napoleon tog makten genom den så kallade brumairekuppen 1799 avgjordes segern i själva verket inte med vapenmakt, enligt vad vissa historiker påstått, utan ”under kristallkronorna vid Joséphines middagsbord”.

Napoleon hade nu oinskränkt makt, men strävade mot ännu högre mål. År 1804 lät han utropa sig till kejsare. Han kröntes tillsammans med Joséphine i kyrkan NotreDame i Paris.

Det tidigare relativt okonstlade familjelivet ersattes av ändlösa ceremonier och hovetikett. Napoleon var ständigt ute på fälttåg och under tiden ägnade Joséphine sig åt representation. Tack vare sin smidighet och taktkänsla skötte hon jobbet som imperiets första dam med bravur och alla prisade hennes skönhet och charm. Det var bara en sak hon inte lyckades med: att ge kejsaren en tronarvinge. Napoleon hade adopterat hennes två nu vuxna barn och hade en god relation till dem. Men både han och hans rådgivare blev mer och mer fixerade vid tanken att det behövdes en legitim, biologisk son för att säkra kejsardömets fortlevnad.

Joséphine var medveten om ryktena som florerade: kejsaren tänkte ta ut skilsmässa. Förtvivlad skrev hon i ett brev till sin son: ”Vad kronan kan göra människor olyckliga! Jag skulle utan minsta smärta kunna avsäga mig min i morgon dag. För mig är kejsarens kärlek det enda som betyder något. Om jag mister den är allt det andra likgiltigt för mig.”

Skilsmässan år 1809 blev en betydligt mer storslagen ceremoni än parets bröllop hade varit. Den ägde rum i tronsalen i Tuilerierna, inför publik. Napoleon började läsa upp ett väl förberett tal, men lade snart sitt manus åt sidan och sa med tårar i ögonen: ”Gud allena vet vad detta beslut har kostat mig. Men det finns inget offer som är mig för stort om det sker för Frankrikes bästa. Jag kan bara uttrycka tacksamhet för min älskade hustrus tillgivenhet och ömhet. Hon har förgyllt tretton år av mitt liv och minnet av dem är för evigt inristade i mitt hjärta.”

Napoleon gifte året därpå om sig med den 19-åriga österrikiska prinsessan Marie-Louise. Hennes ungdom ansågs vara en garant för fruktsamhet och Napoleon hade vid ett tillfälle liknat prinsessan vid ”en vandrande livmoder”. Den efterlängtade sonen föddes 1811, ett år efter bröllopet, och fick titeln kung av Rom. Men vid det laget var den stolte barnafaderns lycka redan på upphällningen. Nederlagen följde slag i slag och 1814 tvingades Napoleon abdikera och gå i landsflykt till den lilla Medelhavsön Elba. Efter underrättelsen att Joséphine hade avlidit av difteri på Malmaison stängde han in sig i sitt rum och låg tre dagar till sängs utan att äta. När han under ”de hundra dagarna” återvände till Frankrike för ett sista försök att återta sitt kejsardöme vallfärdade han till Malmaison och ville prata med alla som varit i Joséphines närhet under hennes sista tid i livet. När han 1821 dog i fångenskap på ön Saint Helena lär det sista ord han yttrade ha varit sin före detta hustrus namn.

Joséphines barn, Eugène och Hortense, förblev lojala med sin styvfar även efter att han skilt sig från deras mor och genom alla hans motgångar. Strax före Napoleons fall blev Eugène − då befälhavare i franska armén − kontaktad av sin svärfar som var kung av Bayern. Kungen erbjöd sig att förläna Eugène ett eget furstendöme, på villkor att han tog avstånd från Napoleon. Men Eugène tackade nej med orden ”det kan inte förnekas att kejsarens stjärna börjar blekna, men det är ytterligare ett skäl för att de som har fått så mycket av honom bör förbli trofasta”.

Eugènes äldsta dotter döptes till Joséphine efter sin farmor. Hon blev så småningom bortgift med kung Oscar I och var under namnet Josefina drottning av Sverige och Norge 1844–1859.