Bob Hansson: Leka för livet

Bob Hansson känner sig i dag inte fullt lika fantastisk som han en gång gjorde. Men någonstans vet han ändå att han är det. Hans coronadagar går åt till att spontanbowla med vänner, leka för att lära sig att leva och vara väldigt populär i radio.

Han kommer snart att säga att man får leka när man är stor, naturligtvis. Leken är viktig, bor nära lusten och kreativiteten. Han kommer att hoppa av en cykel, störta in på kaféet där vi stämt möte, vara förkrossad över att han är 37 minuter försenad eftersom han somnade om, förlåt, förlåt – men sedan ta sig samman och säga att naturligtvis ska vi fortsätta leka även som vuxna.

– Lek, antar jag, har uppkommit för att vi ska öva oss på livet. En av skillnaderna mellan djur och människor är vår förmåga till simulering. Vi kan öva oss på att klara saker som inte har hänt för att bli bättre på dem när de verkligen inträffar. Där har du evolutionen i ett nötskal. Du och jag sitter här, har lämnat grottan.

Vänta, vad är det han talar om? Nej, Bob Hansson är inte kvar i en dröm. Han har bara svarat på första frågan jag skickade honom när jag tänkte att vårt möte kunde vara som P1:s Allvarligt talat, där lyssnarna får skicka in frågor och just hans svar blivit så uppskattade att han fått leda programmet i sju säsonger.

Så älskad som brevvän var inte ens Lena Andersson.

Tre frågor hann jag skicka tre måndagar i rad. Men först den bakgrund som också var lek – på fullaste allvar:

Bob Hansson är den ende man jag velat möta i ett träd. Det var sommaren 2010, kronprinsessan Victoria skulle få sin prins från Ockelbo och i SVT:s Babel satt poeten Hansson högt uppe i en grenklyka på Strandvägen i Stockholm och läste kärleksdikter.

En träff på samma höjd framstod som oemotståndlig.

Det blev inte så. Han hade inte lust eller tid eller hur det nu var. Minns jag rätt blev jag sur, eller åtminstone besviken.

Över tio år har gått, han har hunnit bli pappa, han har kommit ut med en rad böcker, förutom att han är framgångsrik föredragshållare och, som sagt, radiofavorit. Några av lyssnarfrågorna och svaren är samlade i hans senaste bok Allvarligt talat: Livet, hur fan gör man? där hela sex sidor ägnas åt om toalocket på jobbet ska vara upp- eller nedfällt.

En man vid namn Olle, som själv kallade sig toafilosof, sökte vägledning.

Men tillbaka till leken. Bob Hansson spelade nyligen bowling med några vänner vilket var en lekfull stund. Men inte bara.

– Det ingår också i mitt nya projekt att göra saker som jag inte brukar göra. Och att göra det med vänner. Vi satt några stycken och sa att vi kanske skulle spela bowling och dagen efter gjorde vi det. Bara så där, pang bom. Vi blev alla lite stolta.

Vad lekte du som barn?

– Krig. Dels ensam med legobitar och sedan i skogen med vänner. Å, jag kan riktigt känna i kroppen hur kul det var att springa runt där och gömma sig … och öva.

Öva på vad?

Han har blundat en lång stund, inne i barndomens magiska lekvärld. Nu vaknar han upp, tittar på mig nästan förebrående – frågan störde – men säger att det han förmodligen övade på var samarbete. Att inordna sig. I leken finns regler som är livsviktiga att fatta och följa.

– Att vara med i ett gäng innebär gemenskap. Du vet, man leker att något är viktigt och då blir det viktigt, en mening uppstår. Det är en av genvägarna till lycka, till att det blir roligare att leva. Oavsett om vi är barn eller mellanchefer på företag.

Att Bob Hansson senare i tonåren blev glamhårdrockare hör nog också dit. Till hans lekutveckling. Men först skillnaden mellan glamhårdrockare och vanlig hårdrockare: Han säger att det är fåfängan. Tiden framför spegeln. Hårspraykonsumtionen.

– Glamhårdrockare är mer champagne, uppåt och heja världen. Bob Hansson, helt enkelt. De gamla hårdrockarna var mer neråt och mörkt öl. Som Stefan Löfven en trött dag, om du förstår.

Jag vill ju verka sympatisk.

Till det han kan ångra i livet är att han tackade nej till ett samarbete med Yngwie Malmsteen, den verklige hårdrockaren. Han var för fördomsfull, för snabb. Tänkte på allt han inte gillade med genren.

Du kanske bara var rädd för att göra musik ihop med honom?

– Om jag var rädd för något så var det nog för hur det skulle uppfattas. Det kan fortfarande vara min akilleshäl. Jag skulle vara en kraftfullare, gladare och friare människa om jag var mindre brydd över vad andra tycker och tror om mig. Men jag vill ju verka sympatisk. Det var en av anledningarna till att jag inte ställde in vårt möte i dag, trots att jag sovit dåligt och säkert skulle presterat bättre i en intervju en annan dag.

Det är inte säkert …

– Du har rätt, det är inte säkert. Men om jag inte hade kommit … jag var rädd att du skulle uppfatta mig som … dryg och självupptagen. Gravitationen i min kropp ökar vid blotta tanken.

Nej, detta är inte unikt för Bob Hansson. Vi vill alla framstå som sympatiska. I grunden, säger han, handlar det väl om att vi vill vara älskade. Eller åtminstone respekterade.

– Tyvärr säger vi det sällan rakt ut. Därför uppstår så många konflikter.

Vi sörplar kaffe – fast det han beställde var visst mer havremjölk än kaffe – och går vidare i psykologin. Har snart nått slukhålen som kan uppstå hos barnet som inte möts av trygghet och villkorslös kärlek.

Är det hål som kan lagas genom livet?

Han tror det, absolut. Men säger att det kräver ett långt och fokuserat arbete.

– Tyvärr vet jag inte om det finns några siffror på igentäppta kärleksslukhål. Därför får jag gå till mig själv. När jag var liten var svaret på frågan ”Är jag älskad?” långt ifrån självklart. Vilket det borde vara, för varje barn. Bara att behöva fråga tyder på en brist. Vänta, vad skulle jag komma till? Jo, för ett tag sedan gjorde jag en övning med en grupp, bad dem minnas när de för första gången kände sig speciella i livet – och vilken fråga känslan ledde fram till.

Han gjorde samma övning själv. Kom fram till frågan ”Är jag välkommen?”.

– Än i dag, vid 50 fyllda, är det frågan som slår mig när jag kommer in i ett rum.

Efteråt kommer jag att höra på bandet hur han motsäger sig själv. För han började ju med att det blivit bättre, att han står på en stadigare kärleksgrund. Men nu är han mitt inne i det som varit stötestenen i många av hans vuxna relationer. Hans svartsjuka. Som fått kvinnor att tröttna, gå.

Mönstret gick att bryta:

– Jag förstod att det inte var kvinnorna som lämnat kärleken utan att det var hos mig som rädslan tagit över.

Kan man inte älska och vara rädd samtidigt?

– Kärlek och rädsla kan finnas intill varandra, vi kan växla mellan dem, men i stunden känner vi det ena eller andra. Man kan inte bara stå på högerbenet samtidigt som man bara står på vänsterbenet. Det var en konstig metafor men jag blir alldeles upprörd om du inte begriper. Nu ska jag lugna ner mig. Vi tar det igen: rädsla kommer inte ur kärlek utan ur känslan att vi håller på att förlora kärleken.

För 15 år sedan kom han – efter att ha läst en massa självhjälpsböcker – fram till att det var mer konstruktivt att fråga sig vad han ville ha i en kärleksrelation. Svaret fanns där redan: Han ville vara älskad.

Blev kärleken mer hållbar då?

– Nej. Men kvinnan som är mamma till min son var den första jag mötte från ett helt nytt håll.

Varför relationen ändå inte höll kan vi hoppa över. Nu har de sonen Povel, som hunnit bli åtta år, varannan vecka. Att det gör mer ont att separera när man har barn är Bob Hansson inte säker på. Smärta är inte så logisk, påminner han.

– Det är mer komplicerat att göra slut när man har barn, men det behöver inte göra mer ont. Smärta skrivs inte fram i Excel utan i ett helt annat program som jag inte känner till. Den här gången fanns också Povel. Vid tidigare separationer har det gjort så ont att jag inte fått barn – och kanske aldrig skulle få.

Han ser sig som en bra pappa. Till och med en närvarande pappa även under sonens ”mammaveckor”. Fast det är klart … som nu … när Povel för första gången är på skidsemester och just lärt sig åka slalom. Visst skulle Bob velat vara där, se glädjen och stoltheten i sin sons lilla kropp när han klarade backarna.

Hur har faderskapet förändrat honom? Han blundar och än en gång känns det som han letar runt inom sig efter det ärligaste svaret. Rycker i olika dörrar och slår igen dem som gömmer mest lögner och skenheligheter.

Till slut kommer det:

– Nej, jag tror inte att jag har förändrats så mycket. Det har i alla fall gått långsammare än jag trodde från början. Då sa alla: ”Åh, det är så skönt att få barn. Sedan är man inte längre viktigast i sitt liv.” Men jag vet inte, så himla stor skillnad blev det inte. Björn Ranelid och jag kan nog få hur många barn som helst utan att vi förändras. Nej, det var dumt och ironiskt. Skriv inte det.

Han har en poäng, framlevd genom snåriga återvändsgränder: För att vara en bra förälder måste vi först ta hand om oss själva. Som i säkerhetsföreskrifterna på flygplanet: Ta först på dig själv masken innan du hjälper ditt barn.

– Den vackraste present jag kan ge min son är att hålla på med självutveckling.

Han själv bars iland i en brödkorg i Helsingborg våren 1970. Hans mamma var kallskänka på en av båtarna, den här kom från Travemünde och när hon alldeles för tidigt födde sin son fick kaptenen rycka in.

– Han hette Bengt som jag också fick som mellannamn. Jag har alltid trott att jag föddes i kaptenshytten, men det var visst i en koj under bildäck.

Och Bobs pappa? Ja, han var hippien och musikern som åkte på turné till Spanien och glömde berätta för sin käresta där hemma att han var trogen.

– Mamma gick till brevlådan varje dag men där fanns inga brev eller vykort. Så småningom, ja hon var stolt, mötte hon en annan. När pappa väl kom iland stod han där snopen: ”Va, har du inte väntat på mig?”

Det är hösten 1969, blåsten rycker loss taken i södra Sverige och i Helsingborg får man ställa in tågen. Mannen som är på väg att lämna stan tvingas övernatta hos kvinnan som blivit hans före detta fästmö.

– Den natten blev jag till. Den natten lekte de fram mig. Det är lite fint att jag är kommen ur lust, att de som blev mina föräldrar borde men inte kunde hålla sig. Det var inget vanligt onsdagsligg, det var kärlek.

Att han nu inte bara klokpratar i radion utan också åker på snällhetsturné – senaste showen, som också kan ses på SVT play i förkortad form, heter just Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt – skulle kunna ses som ett ansvar.

Hur lever man upp till rollen som kärleksprofet?

Oj, nu blev det svårt. Inte ser Bob Hansson sig som kärleksprofet. Han ser sig inte ens som kärlekspoet. Det låter för stort, säger han. Som Jesus.

– Det budskap jag har är att vi ska vara snälla och hjälpas åt. Kanske är det kärlek. Men inte kan jag säga att vi ska älska varandra hela tiden – för det gör vi inte. Kärlek är en känsla bland många och inte automatiskt bättre än andra.
Så i stället för att gå ut och säga att vi ska älska varandra …

– … skulle jag vilja säga: gå ut och var autentisk, så ärlig du kan. På psykiatrikern C. G. Jungs fråga: ”Vill du vara sann eller god?” röstar jag nog på sann.

Att den som är sann har störst chans att uppfattas som god är en förhastad slutsats. Bob Hansson tar en ny erfarenhet som exempel. Krisen han hade för tio år sedan, efter att boken Dingo, dingo: den manliga frigörelsen är här! kommit ut. Den som var en uppmaning till män att visa känslor och kramas mer – men som stämplade honom som antifeminist och ”gubbäckel”.

Han minns – och jag häpnar. För vi möttes ju då, det var efter han nobbat trädintervjun och i stället satt i en lånelägenhet på Söder i Stockholm. Var bakfull men glad. Sa att jag gärna fick skriva att han var darrig, mycket darrig, men lycklig över boken som han skrivit tillsammans med vännerna Leif Eriksson och Martin Svensson.

Jag var over and out.

Strax efteråt bröt alltså helvetet loss.

– Jag kritiserade feminismen i fel läge, sa att skulle vi nå jämställdhet kunde vi inte sätta likhetstecken mellan att vara man och dålig. Men det skulle jag alltså inte ha gjort. Trots mina goda intentioner, jag strävade ju också efter ett jämställt samhälle, blev jag hatad och hånad. En femtedel av mina Facebook-vänner försvann på tre veckor. Jag förlorade jobb – och ramlade rakt ner.

Det fanns en yttersta smärtgräns. Den gick i Malmö, dit han flyttat för kärlekens skull. Nu var relationen över, han satt ensam i en lägenhet på Friisgatan. Fyllde 45. Hade ingen att ens dricka en kopp kaffe med.

– Jag var over and out, så kändes det. Det spelade ingen roll om jag så skrev en geniroman. Jag var ändå gubbe och slut. Men jag hade fel.

Hur reste du dig?

– Genom att fortsätta. Inte ge upp. Och genom att prioritera vänner, relationer. Nästan all forskning på området säger att relationer förmodligen är det viktigaste för ett hälsosamt liv. Så hur blir man lycklig? Jo, genom att skaffa ett jobb och prioritera vänner.

Så vände hans liv. Den ensamma kaffekoppen på 45-årsdagen följdes fem år senare av stor överraskningsfest på ett slott. Hans vänner hade gått samman för att hylla honom, mitt i coronatid.

– Åh gud, vad de hade ansträngt sig. Åh gud, vad de gillade mig. Det märkligaste var att de sa att jag var en sån god vän. Men det är jag inte. De är bra vänner, jag härmar dem bara.

Livskrisen fick honom att göra upp med ”Bob Hansson-figuren”.

– Det blev en frigörelse. Från att ha känt mig fantastisk var jag ju plötsligt helt ofantastisk. I dag är jag ute på andra sidan. Jag känner mig inte lika fantastisk som jag en gång gjorde – men någonstans vet jag att jag är det.Åtminstone i vissa stunder.

Han har precis mött en ny kärlek, berättar han nästan blygt. Och självlysande.

– För 783 av 784 kvinnor skulle jag kanske inte vara en bra man, men för henne är jag det. Ibland kan jag tänka att hon har haft tur som träffat just mig.

År 2020 var märkligt, på många sätt. Bob Hansson hade almanackan full när pandemin bröt ut. Fick boka av allt – och njöt.

– Min första tanke var: nu ska jag verkligen ta chansen att göra ingenting. Detta som min förra föreställning handlade om. Och jag älskade det. Kände mig stolt över att inte sakna jobb-bekräftelse. Tänkte: blir jag så här lycklig av att göra ingenting – ska jag då satsa på att göra ännu mindre? Ska mitt företags affärsmodell vara att krympa?

Det vände i somras. När han börjat tröttna på ingentinglivet och trodde han kunde återuppta sin avbrutna turné. Vilket inte gick. Jo då, han lär komma ut på snällhetsturné igen. Men även utan den finns mycket att ta upp på den promenad han går varje morgon för att få mer ”wow” i livet. Det är en ritual med olika övningar, där en av de viktigaste är att formulera vad man har att vara tacksam för.

– Det är så lätt att koncentrera sig på det man inte har men i stället tänker jag varje morgon: Wow, jag har en son.

Han drar i den uppsatta hästsvansen, som han precis lärt sig heter man bun. Förtydligar:

– Om man har barn och inte tar sig en stund varje morgon och är tacksam för det, då har man barn i onödan.

Att fånga en person genom ett samtal är inte lätt. Att fånga Bob Hansson känns näst intill omöjligt. Det finns ju så många, och motsägelsefulla, bilder av honom. Någon säger att han är världens flummigaste. En annan att han äger en urgammal visdom. Själv försöker han komma ihåg att inte leva upp till några förväntningar.

– Det är mitt framgångsknep. Jag vill vakna varje morgon och tänka: Vad har jag lust med i dag? Vilken är den mest autentiska versionen av Bob Hansson?

Det är den versionen som kan få något att hända, säger han. Som ung poet kunde han locka sju personer till en uppläsning och efteråt verkade alla nöjda. Han förstod aldrig varför. Nu föreläser han inför fullsatta salonger, då räcker det inte att vara lite sen och charmig och servera en portion kultur.

Jag vill förändra människors liv, förstås.

– Där måste något hända.

Vad?

– Jag vill förändra människors liv, förstås. Det har jag alltid velat. Jag vet inte om det kommer från empati eller dålig självkänsla, men den finaste bekräftelse som finns är vetskapen att man påverkat människor att göra något med sina liv. Något bättre. Jag fick en gång ett stipendium av Svenska Akademien som Horace Engdahl skrivit under. Det var roligt. Men att få brev från läsare eller lyssnare som skilt sig eller bytt jobb efter att de hört eller läst mig – det är rena Nobelpriset.

Det håller på att mörkna utanför fönstret och frågorna jag skickade har visst fått sina svar. Den sista är kvar, den om vad som är Bob Hanssons största längtan just nu?

Orden forsar:

– Jag vill bli bättre på att ge. Varje gång jag står på en scen eller håller en föreläsning vill jag inte göra mig till och försöka vara duktig. Jag vill bara ge. Mina närmaste också. Jag vill köpa blommor till mina vänner och komma ihåg när de fyller år och när min son frågar om vi ska spela fotboll precis när jag satt mig med en kopp kaffe ska jag resa mig direkt. Det är klart vi ska spela fotboll. Jag har varit så jävla självupptagen och ensambarn och uppvuxen i en kontext där folk inte föregått med så många bra exempel när det gäller att ge. Nu skyller jag på min barndom, det är väl lite omoget – men detta är alltså min största längtan: att bli bättre på att ge.

Vi har hunnit ut på gatan innan han drar andan. Står vid hans cykel. En man kommer rusande med nyckeln som Bob tydligen tappade i rena upphetsningen. Själv fiskar han fram en plastpåse från cykelkorgen, sträcker den mot mig:

– Tycker du om choklad? Jag har gjort den själv. Här, får jag ge dig en?

Vänta, det är något vi glömt. Hans svar till toafilosofen Olle om toalettringen ska vara uppe eller nere. Kontentan var väl att vi får fatta det beslut vi behöver. Med slutklämmen: ”Så älskade ni, skärp er och placera toaringen där ni själva vill ha den. Det klarar ni. Sedan kan ni kissa i lugn och ro. Och det – verkar ni faktiskt – behöva. Lycka till!”

Så är Bob i radion…

”Han vågar närma sig de svåraste frågorna, vilket är ovanligt och modigt. Alla kvinnor i publiken över 50 älskar honom, på något sätt öppnar han deras hjärtan mot lycka och hopp. Men ibland kan jag tänka: vem är den vuxne Bob? Vad får vi se och höra – och inte minst läsa – från det som kommer ur en ny tid i hans liv? För det blir väl en ny tid? Den frågan kan bara en enda person besvara, det vill säga mannen med rysk mössa i silverfärgad nylon, elcykel som inte går på el för den är trasig och vattenrökscigaretter från någon trolleributik.”

Susanna Einerstam, producent för P1:s ”Allvarligt talat”.