Bo Sundström: ”Jag har aldrig gråtit som när mamma gick bort”
Musikern Bo Sundström tränar på att bli lugnare och dricka mindre – och minns senaste gången han storgrät, år 1993.
Lyssna på artikeln
Musikern Bo Sundström tränar på att bli lugnare och dricka mindre – och minns senaste gången han storgrät, år 1993.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Otålig, rastlös men ambitiös! Jag vill få saker gjorda.
Vilket vägval i livet har format dig mest?
– Det var en kväll i Tyrolen, Österrike, 1982. Jag jobbade som diskare på ett hotell där. De hade en pianokväll och jag gick dit och rev av några låtar. Strax efter det fick jag frågan om jag ville komma dit och lira. Jag kände på mig redan då att det här var ett viktigt val och sen dess har jag försörjt mig på musik, mer eller mindre.
Vad skulle du ha gjort om du inte vore musiker?
– Jag tror jag skulle varit journalist. Det yrket tycker jag alltid har sett intressant ut, man får träffa massa människor och jag tycker om att skriva.
Vad uppskattar du mest hos en vän?
– Att de hör av sig. Jag har jättemycket gamla vänner som hör av sig och bara frågar hur det är. Vi kallar det att ”kolla oljan”. Det behöver inte vara ett långt samtal för att det ska betyda mycket.
Vilken person har betytt mest för dig?
– Mina föräldrar, båda två i samma utsträckning. De var musikintresserade men också akademiker. Det fanns en vilja till bildning som jag fått med mig, men också ett musikintresse.
Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?
– Att jag är rastlös. Jag skulle vilja dricka mindre också, det jobbar jag med. Jag vill liksom vara lite mindre på hela tiden.
Vad gör du helst en ledig dag?
– Spelar golf och löser korsord. I det finner jag ett lugn. Framförallt är det en träning på att lugna ner sig.
Vad är din bild av lycka?
– Att sitta på en brygga med fötterna i vattnet. Det har med barndomen att göra, det blir som en hiss ner i den.
Vad betraktar du som din största olycka?
– Jag är inte av den naturen att jag går och ältar saker. Det som har skett har skett, det går inte att göra något åt det.
Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?
– Jag skulle hjälpa barnen så att de får någonstans att bo stadigt, då får de koncentrera sig på annat.
Vilken är din största kulturupplevelse?
– Jag såg en föreställning på Teater Tribunalen som hette Förändra världen med musik av Hanns Eisler. Framförandet av musiken grep mig väldigt starkt. Jag kände att ”Jaha, man kan framföra musik på det här sättet också”.
Bästa klimattips?
– Spring! Det går att ta sig från A till B genom att gå, springa eller cykla.
När gråter du?
– När mamma gick bort grät jag i ett halvår efteråt. Det var så mycket som kom där. Jag har inte gråtit på det sättet sedan dess, och det här var 1993.
Vad skrattar du åt?
–Åt Facebookklipp när det kommer en gorillaunge och muckar med en stor silverrygg. De har lärt sig att jag gillar det och nu kommer det klipp på gorillaungar hela tiden.
Vilken är din viktigaste drivkraft?
– Jag tror att det finns en duktighetsgen i mig. Sedan finns det något som driver alla oss som står på scen, och det är fåfänga. Det är kul att få uppmärksamhet.
Vad skulle du vilja hälsa statsministern?
– Människosläktet är nästan som en invasiv art på jorden. Den tanken och känslan slog mig när jag hälsade på min dotter som bor i en storstad. Men tack och lov har vi kultur, det är det vackra och sköna med oss. Kulturen ger oss ett existensberättigande på den här planeten, det skulle jag vilja hälsa statsministern.
Vad hatar du allra mest?
– Folk som inte kan glädja sig åt andras lycka, alltså missunnsamhet.
Vilken talang skulle du helst vilja ha?
– Kunna spela något blåsinstrument.
Hur kan du tänka dig att dö?
– På scen, då gör man det man älskar.
Vad är ditt motto?
– Jag skojade någon gång om att det på min gravsten ska stå ”Jag har ätit och druckit gott”.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att det ska vara fint väder i sommar. För alla utomhusarrangörers skull, så att inte allt deras arbete regnar bort.
Ur Tidningen Vi #6 2024.
Läs mer: