Beata Umubyeyi Mairesse: ”Litteraturen gav mig tröst”

Det är svårt för en utomstående att förstå, och verkligen ta in, ­en överlevares ensamhet. Det säger stjärnskottet Beata Umubyeyi Mairesse, som själv överlevde folkmordet i Rwanda.

”Jag var 15 år när folkmordet i Rwanda ägde rum 1994. Som så många andra tutsier gömde jag och min mor oss, men blev funna. Hade det inte varit för en vågad insats av en schweizisk hjälporganisation, hade vi inte levt i dag. När människor frågar mig om jag inte är glad över att ha överlevt, vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Naturligtvis är jag djupt tacksam över att ha fått leva vidare, men att överleva ett massmord är svårt på ett känslomässigt plan.

Under lång tid frågade jag mig själv hur jag bäst skulle kunna vara till gagn för världen: jag hade ju fått livet i gåva. Jag jobbade, och jobbar till viss del fortfarande, med olika former av­ hjälporganisationer. Jag har arbetat för Läkare utan gränser, men också med aidssjuka och psykiskt sköra människor. Det är svårt för utomstående att förstå ensamheten man upplever som överlevare: man ska klara av att hålla sig själv över vattenytan, men ofta också en familj. Ingen i ens omgivning förstår riktigt vad man går igenom.

Jag får många inbjudningar att komma och vittna om vad jag har varit med om, men jag upplever sällan att människor verkligen lyssnar på djupet. Det är ungefär som hälsningsfrasen: ´Hur mår du?´ Människor förväntar sig inte att du svarar: ´Faktiskt riktigt dåligt.´ Och skulle du göra det, skulle de inte veta vad de skulle svara. Som överlevare måste man ta hand om sig själv, men också hantera en omvärld som inte klarar av att möta mörkret man bär inom sig.

I själva verket var folkmordet en produkt av tysk och belgisk kolonialpolitik

Det var först när jag läste författare som överlevt Förintelsen – Primo Levi, Elie Wiesel, Imre Kertész och andra – som jag kände att det fanns människor som delade min livskänsla. Jag kände mig genast mindre ensam och tänkte att litteraturen erbjöd tröst, men också ett sätt att uttrycka det jag hade varit med om. Mina läsare får ta till sig min roman som de kan och vill: vissa läser den och förstår på ett djupare plan, andra betraktar den som fiktion, en skönlitterär berättelse.

Det viktiga för mig som överlevare är att se till att den stora berättelsen om folkmordet inte förvandlas till en ­stereotypisk, missvisande och kolonialt färgad historia om stamkrig med uråldrig historia; i själva verket var folkmordet en produkt av tysk och belgisk kolonialpolitik. Trettio år har gått sedan dess och omvärlden verkar tro att Rwanda har rest sig som en fågel Fenix ur askan. Men sanningen är att det kommer ta lång tid innan samhället har läkt ihop. Varken offer eller förövare har glömt de hundra dagarna av bestialiskt mördande.”

Berättat för Yukiko Duke.

Ur Vi Läser #6 2024.

Läs mer:

Marie Ndiaye skriver om människans mörker

Elin Anna Labba: ”Livet i Sverige blev ohållbart”