Axel springer för livet

Vad är det som får allt fler människor att plåga sig själva och springa mil efter mil trots att hela kroppen värker? Vi:s Axel Kronholm har utforskat löpningen som terapi och lyxlidande. Efter tillräckligt många timmar på skogsstigarna tystnade surret i skallen, och han förstod vad forskarna pratat om.

Det är lustigt hur snabbt man kan förändras. För två år sedan var jag en relativt otränad 31-åring som jobbade för mycket och stressade för mycket. Sen började jag springa. Jag hade försökt så många gånger förut men alltid fått ont eller tröttnat. Ofta både och. Jag hade mer eller mindre förlikat mig med tanken på att jag aldrig skulle kunna springa. Men den här gången var det något som klickade. Jag bytte asfalten mot ringlande skogsstigar, släppte tanken på att jag behövde hålla en viss fart, och bara sprang. Om det tidigare i första hand varit ett verktyg för yttre mål – att gå ner i vikt eller mer allmänt komma i form, ett nödvändigt ont – upptäckte jag nu hur springandet i sig självt kunde vara ett mål.

Därför befinner jag mig här, en tidig lördagsmorgon i april, på väg in i skogen och början på veckans stora äventyr. Jag har varit uppe sedan klockan 05 och ätit gröt, blandat sportdryck och mediterat. Planen är att jag ska springa 50 kilometer, längre än jag någonsin tidigare sprungit. Det känns förväntansfullt, pirrigt, men skogen är välkomnande. Två hackspettar jagar varandra runt ett träd. Gärdsmygen viftar med sin stjärt, bofinken sjunger en hejaramsa. Klockan piper för att visa att första kilometern är avklarad – bara 49 kvar.

Jag tror att en stor del av löparglädjen jag hittat kommer från det planlösa och omväxlande springandet på skogsstigar. Där är det ingen mening att kolla på tiden, terrängen är så varierad, och eftersom hjärnan är upptagen med att processa marken framför hålls tanken kvar i nuet. Jag tycker mig också känna hur kroppsliga minnen från barndomen väcks till liv – det känns som lek.

I sin bok Feral skriver den brittiske miljöaktivisten och författaren George Monbiot om hur vi i den moderna världen har ett djupt behov av att uppleva det vilda i livet, samtidigt som vi kopplat bort oss från naturen. När han ger sig ut och ”lajvar” en förmodern människa genom att exempelvis jaga fisk med spjut beskriver han det som att ett ”genetiskt minne” väcks i honom.

I bästsäljaren Born to run utforskar Christopher McDougall löpningen ur ett liknande perspektiv, med teorier som talar för att löpning är något ursprungligt eller inneboende mänskligt. Han talar med forskare som hävdar att människans förmåga att springa långa distanser var avgörande för att vi skulle kunna jaga ifatt byten på savannen, och att vi alltså i vår oförstörda form är springande varelser. Förklaringar som dessa – ofta allt för elegant paketerade och grundade i svajiga tolkningar av evolutionsläran – bör förstås tas med en nypa salt, och den så kallade Born to run-teorin är omgärdad av en hel del vetenskaplig debatt.

Samtidigt vittnar otaliga löpare, särskilt när vi talar om längre distanser, om en känsla av något ursprungligt, ja nästan vilt. Ultralöparen Mimmi Kotka som blev trea i 2021 års Ultra Trail du Mont Blanc – ett 171 kilometer långt lopp i de franska, italienska och schweiziska alperna med över 10 000 meters höjdstigning – säger att vi människor är gjorda för dessa långsamma och långa förflyttningar.

– Det är så vi utvecklats, vi har det i oss. Genom att springa långt, att vara sjukt trött, hungrig och kall, så kan man få kontakt med den där mänskliga urkraften, känna att man är människa helt enkelt. Det är en så jäkla fin balans att ha i livet jämfört med hur vi annars lever i fantasin, på internet.

Journalisten och författaren Adharanand Finn, som skrivit flera böcker om löpning, resonerar i Runing with the Kenyans att det känns osannolikt att vi skulle vara motiverade att springa om det bara handlade om att slå personbästa eller vilka tider klockan visar. Han menar istället, likt Mimmi Kotka, att det som verkligen driver löpare är ”ett behov av att känna sig mänsklig, att sträcka sig igenom de lager av roller och ansvar som samhället tilldelat oss”, bortom arbets- eller familjelivets etiketter, och ”ner till den rena, råa mänskliga varelsen under alltsammans. … Vi går från tanke till känsla.”

Några månader innan jag började springa hade jag varit nära att gå in i väggen. Tanken på jobb gav mig panikångest. I min yrkesroll som journalist kunde jag göra intervjuer och plötsligt drabbas av overklighetskänslor, känna att jag inte visste var jag var eller hur jag hade kommit dit. Inget – vare sig KBT-terapi eller arbetsvila – visade sig funka så bra för att lugna surret i hjärnan som att springa. Att gå från tanke till känsla, som Adharanand Finn skriver, är precis vad som händer när jag kryssar fram mellan trädstammarna i skogen. Efter någon timme i rörelse börjar benen röra sig som av sig själva, tiden upphävs och närvaron stärks.

Jag tänker att det är en snarlik upplevelse som den tyska sociologen Hartmut Rosa beskriver när han talar om känslan av resonans i exempelvis ”de ögonblick under musicerande eller idrottsutövning då vi blir medvetna om att vi inte har full kontroll över skeendet”.

Knappt två mil in i mitt försök på 50 kilometer är jag där. Kalla det dynamisk jämvikt, flow, eller vad man vill, men jag flyter fram. Här hade jag också kunnat vara nöjd och hoppa på spårvagnen hem. Inom kort ska benen börja värka, och jag är inte ens halvvägs. Varför detta behov att överdriva? Varför inte nöja sig med de ”vanliga” distanserna?

Det jag vet är att jag inte är ensam om att tycka att det är kittlande med långa avstånd, och vad de gör med kroppen. Det senaste decenniet har ultralöpning – det vill säga löpning av distanser längre än ett maraton på 42 kilometer – vuxit explosionsartat. De vanligaste distanserna är 50, 100 och 160 kilometer, men det finns även längre lopp än så. Hemsidor som samlar internationella ultralopp har visat en ökning på över 1000 procent i antal lopp, och även i Sverige märks trenden.

– Det är en kraftig ökning av intresse som vi ser både i antalet som anmäler sig till våra lopp och hur många som läser och kommenterar våra artiklar och intervjuer, säger Elisabeth Hansson på organisationen Trailrunning Sweden.

Hon tror att det är nyfikenheten på den personliga utvecklingen som gör att många fastnar.

– Folk förvånar sig själva med att klara av mycket mer än de trodde. Varje långt lopp man är med i så upptäcker man nya sidor av sig själv, nya nyanser av trötthet, som man måste förhålla sig till och ta sig igenom, och det är det jag tror lockar många, säger hon.

Psykologen Arnold Cooper har i artikeln The Psychology of Running hävdat att det som motiverar människor att börja springa långa distanser är ”narcissistiska och masochistiska behov”. Vad gäller narcissismen kan den nog inte avfärdas helt. Det är roligt att se andra imponeras av hur långt man har sprungit. Hur många går upp före klockan 05 på morgonen för att springa utan att berätta om det för andra?

Men det är knappast den viktigaste förklaringen. Jag tror att många, inklusive jag själv, hade fortsatt springa även om man var tvungen att göra det i hemlighet. Då är masochismen mer intressant. Inom psykologin talar man om ”godartad masochism”, det vill säga njutningen i den smärta man kan känna i inbillat hotfulla upplevelser, som att äta stark chili eller titta på sorgliga filmer. Vetskapen att lidandet är självvalt och delvis på låtsas gör det mer njutbart.

Ultralöparen Mimmi Kotka har i intervjuer sagt att hon ”älskar lidandet” i ultralöpning: att ”må skit” och vara helt slut i kroppen.

– Med det menar jag förstås inte äkta mänskligt lidande. Det är inget man mår bra av och inget vi ska önska någon. Det här vi håller på med är ju något slags lyxlidande. Det är självvalt, men det är också det som gör det utvecklande och tillfredsställande. Ultralöpning gör man för att man är nyfiken på sina gränser, man vill se vad som händer. Vi lever överlag ett så otroligt bekvämt liv, men att kämpa mot elementen och ställas mot ett fysiskt motstånd är en stor del av att vara människa, säger hon.

Själv minns hon inte mycket av de sista kilometerna på förra årets Ultra Trail du Mont Blanc, på väg ner mot Chamonix där hon gick i mål efter 25 timmar och 8 minuter. På tv-sändningarna syntes det hur varje steg smärtade i nedförsbackarna, och hennes knän var blodiga efter att hon ramlat.

– De här långa, grisiga bergsloppen som tar dygn att klara av för de bästa i världen… varenda person som klarar av det har antagligen tagit ut sig och klivit bortom sina gränser på olika sätt, och det är superhäftigt. När det motståndet kommer beror allt på vem man är och hur man är funtad på insidan.

För Mimmi Kotka handlar det lika mycket om mental som fysisk motion under de här loppen.

– Min hjärna vill sluta nästan hela tiden. Men det är min bekväma hjärna, som försöker skydda mig från allt obekvämt. Det finns en annan del av en själv som visst vill göra det här som är jobbigt men som har en djupare mening. Den konflikten är intressant, och det är en slags träning för livet. Om man kan lära sig skilja på de där impulserna och lyssna på kroppen men kanske inte lika mycket på gnällspiken, så kan man hitta sitt djupare syfte.

Jag bär med mig Mimmi Kotkas ord på min femmilatur runt Göteborg, och försöker att inte lyssna på gnällspiken i hjärnan som säger att benen redan har värkt i några timmar nu. Istället tänker jag att värken är något positivt, ett kvitto på att jag hållit bra fart och ansträngt mig. Det funkar, och efter sex timmars löpning är jag klar. Jag gick inte sönder. Faktum är att jag känner mig förvånansvärt fräsch i kroppen också dagen efter. Nog haltar jag, men inget gör ont på riktigt, och jag börjar snabbt fundera på nästa utmaning. Om nu 50 kilometer gick så här bra, vad händer vid 80, eller 100?