Augustiläsning: Hajpad debutant imponerar

Meter i sekunden

Stine Pilgaard

Roman
Översättning: Helena Hansson & Djordje Zarkovic
Förlag: Modernista

Danskar älskar att exotifiera sig själva. I deras örike har alla regioner sin egen särprägel, och det är närmast en folksport att skämta om färingar och langeländare.

Särskilt gärna driver man med jyllänningar, som karikeras som sävliga, snåla och bondska. Hatkärleken till Jylland är också temat i Stine Pilgaards Meter i sekunden, som med sin historia om kvinnan som dimper ner i byn Velling på Västjylland blev en av fjolårets största publik- och kritikersuccéer i Danmark.

Berättaren har följt med sin sambo, som blivit anställd som skrivlärare på en lantligt belägen folkhögskola. Hon hittar vänner i lokalbefolkningen, installerar sin son hos en dagmamma, konfronterar sambons skamlöst flirtande elever, försöker desperat ta körkort. Parallellt tar hon anställning som skribent i lokaltidningens frågespalt, och hennes livsvisdomar där varvas med puttriga iakttagelser från vardagen i Vellinge.

Kanske är det översättningens fel, men för en svensk läsare är det svårt att se briljansen i denna jovialiska underhållningsroman. Visst har Pilgaard ett flödande språk och en säkerhet i gestaltningen, visst balanseras den storögda nyfikenheten väl mot den bitande (själv)ironin, visst finns en svängigt drastisk ton i många av hennes bilder (”De fem barnen sitter blickstilla med sina ljusa lockar och blå ögon och ser ut som omslaget på en broschyr om Hitler-Jugend.”). Men inte all dansk hygge i världen kan rädda en roman som är så totalt renons på konflikter, intrig eller smärtpunkter.

Recenserad av Jens Liljestrand

Svar till D

Wera von Essen

Roman
Förlag: Polaris

Texten är ett svar till en man, D, som bokens jag uppfattat som sin stora kärlek, men som har avvisat henne. Temat är återkommande i litteraturen, liksom i livet, och det är lika tragiskt i livet som litterärt banalt. Det krävs ordentligt tryck för att det ska lyfta ur det privata.

Wera von Essen återvänder till ämnen och stilgrepp som hon tidigare utvecklat med både trovärdighet och skicklighet: sex, religion, dekadens samt en sorts dandyistisk ennui. Men dandyn måste vara rebell. Den som poserar måste anlägga sin pose så att det framgår att det under det spelade världsföraktet finns något smärtsamt, sant men dolt. Här står ingredienserna prydligt uppradade på sidorna, men den alkemiska processen har inte tillåtits verka. Den spänning som kan göra en text till ett konstverk uppnås inte.

Kanske är erfarenheten för färsk? Kanske är det inte erfarenhet utan en vilja att motsvara förväntningar? Detta är en mellanbok som borde ha fått vila som anteckningar för en mera genomarbetad bok längre fram. Jag ser fram emot den!

Recenserad av Torbjörn Elensky

Trion

Johanna Hedman

Roman
Förlag: Norstedts

Det är en speciell känsla att läsa om sin egen tid som om den vore det förflutna. Johanna Hedmans på förhand omtalade debutroman Trion har beskrivits som både tidlös och väldigt samtida, och det stämmer på sätt och vis. Merparten av den utspelas i vår samtid, under ett vagt definierat 2010-tal, och handlar om de tre unga människorna Thora, Hugo och August och deras starka men komplicerade band till varandra. Men: tidsperspektivet vrids till i och med romanens inledande del, där Thoras vuxna dotter Frances uppsöker Hugo i New York. Det gör att resten av boken lindar in vår tid i det svunnas hölje.

Johanna Hedmans debut är kraftfull. Med denna vänskap och kärlek mellan tre unga vuxna i centrum sluter den an till en lång tradition av litterära triangeldraman. Närmast till hands ligger kanske Lydia Sandgrens Samlade verk som ju delvis byggde på samma ingredienser, men Hedmans stil och ton är en annan; mer avskalad, mer drömsk. Hon beskriver sina romanfigurer med lyhördhet och omsorg, men det som framför allt förser Trion med en så stark laddning är just hur nuet förvandlas till minne i hennes händer.

Recenserad av Therese Eriksson

De unga vi dödar

Eija Hetekivi Olsson

Roman
Förlag:Norstedts

I Eija Hetekivi Olssons tredje bok om Miira är hon strax över trettio, och pluggar till samhällskunskapslärare. Tonårsdottern Nova mobbas i skolan, och därför slits Miira mellan olika plikter. Som ensamstående förälder drar hon ut i strid för dottern, och försöker parallellt sköta sina egna studier. Fattigdomen är påtaglig, och hon definierar sig som trippelarbetande. Men Miira har oändligt med andliga resurser, och utgör en solitär armé mot ett korrupt samhälle.

Den språkliga yvighet som är Hetekivi Olssons signum är både charmig och påfrestande. Medan jag var förbehållslöst imponerad av främst debuten, där Miira fortfarande var ett barn, fungerar det frenetiska ursinnet tyvärr inte lika bra med den vuxna huvudpersonen. Jag ska inte förneka att här finns storartad uppfinningsrikedom avseende nybildningar av ord, men när det paras med det allvarliga innehållet skär sig hela anrättningen. Det är angeläget att skildra den klassresa som Miira genomför, men det sker med hjälp av förenklingar och karikatyrer av alla som inte är på hennes sida.

Recenserad av Björn Kohlström

Den fantastiska sanna historien om Nomi Ali

Uzma Aslam Khan

Roman
Översättning:Ninni Holmqvist
Förlag:Ordfront

På håll ser ögruppen Andamanerna ut som ett skimrande paradis i Indiska oceanen.

Samtidigt är det platsen för en ökänd brittisk fångkoloni, med fängelset byggt som en sjöstjärna. Här sitter Nomis och Zees far fängslad. Det är åren innan andra världskriget och syskonen navigerar genom en opålitlig tillvaro. Ett liv som levs dag för dag. Kriget bryter ut och når slutligen ända hit, till det brittiska imperiets sista utpost. När britterna tvingas bort av japanerna blir syskonens liv en farlig blandning av osäkra lojaliteter och väntade svek.

Två saker imponerar särskilt i Khans roman. Dels hur hon skriver om komplicerade skeenden med sådan språklig ekonomi, dels hur hon ändå lyckas uttömma varje situation, varje reaktion. Hon kan konsten att sovra och noga välja sina ord, ger aldrig efter för den krävande spänningsdramaturgin. Det här är en politisk roman där ordet rasism inte behöver användas. Alla lever den, lider av den, dör av den. En makalös roman, helt enkelt.

Recenserad av Marie Peterson