Att vinna Mello kan innebära en förbannelse

Hur det än går i Melodifestivalen så kan det vara på sin plats att påminna: Det är inte alltid en fördel att bli etta. Det kan till och med innebära en förbannelse, påminner Vi:s musikskribent Johan Norberg.

Det finns inget mer försåtligt i musikbranschen än en vinst i Melodifestivalen.

Det kan betyda allt, och ingenting. ABBA är ett unikt exempel på framgång medan varken Herreys, Charlotte Nilsson (Perrelli), Carola eller Måns Zelmerlöw har lyckats använda det som språngbräda ut i världen. Och hur en så fantastisk artist som Loreen lyckats undvika en stor internationell karriär är ett mysterium. Med en av de bästa låtarna i tävlingens historia och en historisk vinstmarginal, borde det varit klappat och klart för stora världsturnéer, men så blev det inte.

För att lyckas måste fler låtar finnas i bakfickan, som med ABBA, som kunde langa fram tio lika bra låtar som Waterloo dagen efter vinsten i Brighton 1974. Det kan bli till en förbannelse att vinna, och ibland är det bättre att ligga i vinddraget strax bakom ledningen, njuta av det glamorösa och utnyttja kontakterna man kan skapa. Inte ens de som vunnit i den svenska finalen har alla gånger fått fjutt på en karriär, men det finns gott om låtar som hamnat långt ner på resultatlistan, som sedan blivit klassiska pophits. En fin uppmuntran till de artister som tappar sugen efter en svag placering.

Michelangelo (femte plats 1975)
Det är svårt att tro att Björn Skifs inte vann med denna, en av svensk pophistorias största hits. Lasse Berghagen knep förstaplatsen detta år med Jennie, Jennie.

Dansa i neon (femte plats 1987)
Även denna är en popdänga som kopplats loss från sitt Melodifestival-ursprung och blivit en svensk klassiker i egen kraft. Lena Philipssons största hit, och fortfarande idag, en riktigt bra låt, vilket man inte med bästa vilja kan säga om det årets etta, Fyra bugg & en Coca Cola med Lotta Engberg.

Dover–Calais (tredje plats 1986)
Popgruppen Freestyle hade bytt namn till Style, och fick med detta bidrag sin största framgång. Låten hamnade högst upp på alla listor, och blev en större framgång än vinnaren: E’ de det här du kallar kärlek.

Ring ring (tredje plats 1973)
”Vad vi inte visste då, men skulle veta bara ett år senare” – som Hans Villius skulle ha sagt – var detta en försmak av succén ABBA, då tävlandes under namnen Björn & Benny, Agnetha & Frida. Vann gjorde Malta, alltså Claes af Geijerstam och Göran Fristorp, med Sommar’n som aldrig säger nej, med den uppmärksammade liknelsen ”Dina bröst är som svalor som häckar” som fortfarande kan sätta griller i huvudet på även en van poesi-läsare. Texten är författad av Lars Forssell till Carl-Axel och Monica Dominiques musik.

Upp över mina öron (andra plats 1989)
Anders Glenmark och Orup skrev och sjöng denna låt, men slogs på mållinjen av Tommy Nilssons bidrag En dag. Idag är detta en av deras största hits och spelas på både GES och Orups turnéer.

Keep On Walking (andra plats 2010)
Salem Al Fakir skrev och framförde en av de bästa låtarna i Melodifestivalens historia. Vann det året gjorde Anna Bergendahl med This is My Life.

Det ligger i luften (andra plats 1979)
Tomas Ledin var med både som låtskrivare och artist sju gånger under 1970-talet, och 1979 med denna Ledin-klassiker. Det året innehöll ett historiskt startfält med, förutom Tomas: Eva Dahlgren, Magnus Uggla, Py Bäckman, och årets vinnare Ted Gärdestad med Satellit. Året efter skulle Tomas Ledin – slutligen – vinna med låten Just nu.

Kärleken är evig (andra plats 1986)
Året var stjärnspäckat med framtida melodifestivalklassiker. Förutom denna med Lena Philipsson även Styles Dover–Calais, Anna Book med ABC och vinnaren; E’ de det här du kallar kärlek med Lasse Holm och Monica Törnell.

Det vackraste (andra plats 1995)
När Årets låt korades på Grammisgalan 1995 vann Cecilia Vennerstens melodifestivalbidrag, som kom tvåa i tävlingen efter Jan Johansens Se på mig.

I den internationella tävlingen finns flera exempel på när dålig placering inte uteslutit en succé. Det mest anmärkningsvärda när Domenico Modugno sjöng Italiens bidrag Nel blu, dipinto di blui finalen i Hilversum 1958. Låten hamnade på tredje plats, men skulle leva vidare på inspelningar med bland andra Dean Martin, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Frank Sinatra under det mer rimliga namnet Volare. Förmodligen den mest kända trean i historien, alla sorters tävlingar medräknade. (Alice Babs deltog samma år och hamnade på fjärde plats med Lilla stjärna av Åke Gerhard.)

Sverige innehar ett rekord när det kommer till resultat i festivalen. När Monica Zetterlund sjöng En gång i Stockholm i London 1963 fick hon inte en enda poäng, vilket fortfarande är en oöverträffad bottennotering för Sverige i Eurovisions historia. Personligen tycker jag att det är tävlingens bästa bidrag någonsin, men lider retroaktivt med Monica som deppade ihop efter det som tidningarna utsåg till ett totalt fiasko och en skam för Sverige.

Att Loreen segrade med Euphoria 2012 i Baku blev å andra sidan en revansch av grandiosa proportioner. Bidraget vann med flest antal tolvpoängare i tävlingens historia. I år är hon igång igen – Loreen alltså – och om man ska tolka resultaten rätt i relation till framgång får vi väl hoppas på en andraplacering i finalen, helst femma.