Att växa upp med föräldrar som är analfabeter
Hon växte upp med föräldrar som inte kunde läsa och skriva. Ansvaret för att lotsa familjen genom det svenska samhället föll på barnen. Nu har Gulistan Kavak skrivit en bok om analfabetism.
Lyssna på artikeln
Hon växte upp med föräldrar som inte kunde läsa och skriva. Ansvaret för att lotsa familjen genom det svenska samhället föll på barnen. Nu har Gulistan Kavak skrivit en bok om analfabetism.
När Gulistan Kavak var 13 år betalade hon familjens räkningar. Det fick inte bli fel. Pengarna skulle räcka till hyra, mat och kläder. Och påminnelseavgifter är kännbara när varje krona räknas. Vuxensaker, konstaterar hon.
– Jag fick bli stor och ta ett ansvar som inte andra barn gjorde. I takt med att mina äldre syskon flyttade hemifrån fick vi som var yngre ta över, säger Gulistan Kavak.
I Åkersberga, dit familjen Kavak kom från norra Kurdistan 1991, visste snart barnens lärare, handläggarna på socialtjänsten och läkaren på vårdcentralen att föräldrarna inte kunde läsa och skriva. Gulistan Kavak tog hand om papper från skolan själv, skrev under med mammas och pappas namn. Hon och hennes syskon följde med till affären, läste på hyllkanterna och letade extrapriser.
– Att vara analfabet är inte något du väljer, det handlar om de förutsättningar du får, säger hon och fortsätter: Vi måste prata om det, sprida kunskap och hitta hjälpmedel.
I boken Analfabetism – det osynliga funktionshindret berättar hon sin och familjens historia. Det handlar inte bara om analfabetismen utan också om att tolka åt sina föräldrar. Som när läkaren misstänkte att Gulistans pappa hade cancer och bad henne berätta det. Eller när hennes mamma insåg att det pågick misshandel hos en granne och Gulistan var tvungen att ringa polisen.
– Jag skolkade för att följa med mina föräldrar till olika myndigheter eller på läkarbesök. På den tiden var det väldigt svårt att få tag på kurdisktalande tolkar i Åkersberga.
Det är ur barnets perspektiv boken tar sin början. Genom intervjuer med andra som har liknande erfarenheter vill Gulistan Kavak belysa vad det innebär att ha analfabeta föräldrar, men också hur det är att själv inte kunna läsa och skriva. Hon poängterar att det handlar om en stor grupp, att så många som 13 procent saknar tillräckliga läs- och skrivfärdigheter.
– Majoriteten har utländsk bakgrund men inte alla. I dag har vi till exempel många hemmasittare som missar skolgång. Och hur blir det med de ukrainska flyktingarna som kommer nu? På ett sätt blir de analfabeter i Sverige, de som kommer hit med ett annat alfabet, som det kyrilliska.
Det var som att lämna två barn.
I egenskap av skolkurator möter hon i dag själv barnen som banar väg för sina föräldrar. De som tolkar, läser och skriver, men som inte heller kan be om hjälp med läxan hemma.
– Det är viktigt att uppmärksamma det redan i förskolan, att personalen visar nyfikenhet och vågar fråga om hur barnet har det hemma, säger hon.
Lärare, socionomer, poliser, vårdpersonal och andra som arbetar med människor behöver få utbildning i hur de ska bemöta och hjälpa den här gruppen, de som riskerar att hamna utanför ett samhälle som inte är anpassat för dem.
– Mina föräldrar hade inte klarat sig på egen hand. Inte utan oss, säger Gulistan Kavak.
Digitaliseringen ser hon som både en tillgång och ett hinder. I dag går det till exempel att tolka via Facetime och att skicka röstmeddelanden istället för att skriva sms. Samtidigt kommunicerar skolor i allt högre grad via mejl och appar. Läkarbesök ska bokas på 1177. Hos tandläkaren ska man anmäla sig på en dator. Allt färre möten sker utan att först passera det skrivna språket.
För Gulistan Kavak blev det svårt att flytta hemifrån trots att föräldrarna sa att det var dags, att hon hade gjort sitt. Hon – som var sist kvar – stannade tills hon var 25 år.
– Jag mådde verkligen dåligt av det. Det var som att lämna två barn.
Men att växa upp med analfabeta föräldrar har också fungerat som en drivkraft. Vikten av utbildning var tydlig för Gulistan Kavak och hennes syskon. Föräldrarna, som själva inte fått möjlighet att studera, skapade en studiekultur där förmågan att läsa och skriva värdesattes mycket högt.
– När andra läser en godnattsaga för sina barn på kvällen läser jag och mina syskon fyra sagor. Min son var tre år när han kunde både det kurdiska och det svenska alfabetet.
Det var också sonen som kom med idén om ytterligare en bok. Han, som snart ska börja i förskoleklass, frågade varför hon bara skrev för de vuxna och inte för barnen. Samma kväll började Gulistan Kavak skriva barnboken Min mamma kan inte läsa och skriva som kommer ut senare i år.
– Jag och mina syskon har fått mycket träning när det gäller att hitta på lösningar, säger hon och skrattar. Man blir kreativ på köpet.