”Astrid Lindgren var otroligt duktig på vänskap”

Kerstin Kvint var 15 år när hon anställdes på Astrid Lindgrens förlag. 2002 avled vår världsberömda författare – en lång vänskap var över.

1952 började Kerstin Kvint som kontorsflicka på Rabén & Sjögren. Hon var 15 år och kunde inget om böcker. Förlagets lysande stjärna, förläggaren och författaren Astrid Lindgren, var 45. De två skulle komma att bli bästa vänner och i takt med att Kerstin blev äldre kunde hon titulera sig litterär agent och Lindgrens personliga sekreterare.

– Astrid hade ett väldigt roligt sätt att uttrycka sig på, jag föll pladask. Bland det första hon sa var att jag absolut inte fick kalla henne tant. I början tilltalade jag henne fru Lindgren men ganska snart lade vi bort titlarna.

Strax innan Astrid Lindgren avled i sitt hem – 50 år efter deras första möte – satt Kerstin Kvint vid hennes sida. Astrid kunde inte tala, var mycket trött och omgiven av sköterskor dygnet runt.

– Hon var mycket sjuk och jag sa till henne att hon kunde släppa taget, äntligen vila. Hon såg på mig, närmast förvånad, som om hon svarade: ”Menar du verkligen det?”

Vad är vänskap?

– Bland det viktigaste i livet, kanske ännu mer än det vi kallar kärlek. En god vänskap innebär att båda lyssnar, är jämlika och lojala. Jag skulle nog aldrig kunna bli vän med någon som inte har sinne för humor. Och viktigast av allt, en bra vän kan hålla ett förtroende.

Inga skvallerbyttor alltså?

– För Astrid och mig var det så. Det vi berättade för varandra stannade hos oss.

Kerstin Kvint skulle inte klara en dag utan vänner, säger hon. Till vänskaran räknar hon också de sedan länge vuxna barnen och de fyra barnbarnen.

– Den dag föräldra-barnrelationen övergår i vänskap har man lyckats.

När Kerstin Kvint blev Astrid Lindgrens personliga sekreterare övergick relationen i en djupare vänskap.

– Vi träffades två gånger i veckan, gick igenom det som skulle göras, pratade om barnbarn, släktingar, vänner, allt som bekymrade och gladde oss. När hennes vänner dog var hon otroligt ledsen, vi satt vid matsalsbordet och grät tillsammans. Efter sin 75:e födelsedag var Astrid helt utmattad, både av privata och yrkesmässiga skäl. I dag säger man kanske utbränd. Då kunde jag verkligen göra något för henne. Det kändes så bra att få ge något tillbaka.

Reagerade någon på er vänskap?

– En del såg snett på den, tyckte att vi kom för nära. Förmodligen handlade det om avund.

Kerstin Kvint säger att Astrid Lindgren var otroligt duktig när det kom till vänskap, men relationerna kunde även vara komplicerade.

– Alla ville vara the one and only för henne, vilket ställde till problem. Astrid kände sig ibland tvingad att gå balansgång så till den milda grad att hon undvek att berätta för den ena vännen att hon umgåtts med den andra. Ibland tog hon till vita lögner för att inte röra upp ­känslorna.

På frågan vad Kerstin Kvint saknar mest med Astrid Lindgren blir svaret: ”Allt!”

– Även om böckerna finns kvar saknar jag att sitta ner och tala om ditt och datt, tramsa tillsammans, skratta. Hon hade en underbar humor, lite kärv men hjärtlig.

Ett exempel är mötet julen 2001. Astrid Lindgren var 94 år och Kerstin Kvint nybliven folkpensionär.

– Astrid sa: ”Jamen, från mig ska du väl inte pensioneras?” Jag svarade att bara döden kunde skilja oss åt, varpå hon ­svarade: ”Jaha du, och vad tycker du att jag ska göra sedan då? Springa omkring här och yla av sorg?”

En månad senare var Astrid Lindgren död. En lång och nära vänskap var över.