Argentinska äventyr med Taube – trubaduren som ville bli författare

Evert Taubes visor är välkända, men själv ville han helst bli erkänd som skönlitterär författare. Alla strängar på hans lyra ingår när Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Håkan Hellström med flera år 2020 skapat en ny stiftelse, Taubes värld, som ska säkra framtiden för Evert Taubes och Astri Bergman-Taubes konstnärsskap.

Evert Taube medverkade i Tidningen Vi under två decennier med reseskildringar och noveller. Resa i sällskap med minnen från 1950 var den första stora artikelserie som han skrev i Vi. Ur den hämtar vi detta äventyr från Argentina. Först publicerad i Tidningen Vi, nr 42/1950.

Dansken Georg Gimbel ägde en viss tjuskraft och bland de andra ingenjörerna vid kanalbyggena i provinsen Buenos Aires var han mycket omtyckt som sällskapsbroder under ritter och ruckel. Hans blonda, napoleonformade skalle satt mycket säkert och trotsigt på en stöddig kort hals, hans figur var atletisk men liten och nätt på samma gång, han rörde sig kvickt som en vessla, red som en kosack och dansade tango som en kreol.

Men den ljusblåa blicken stack gärna i ryggen på folk och de tunna läpparnas smil var inte bara älskvärt.

Jag själv, som var hans tjugoårige adjutant, tyckte bra om ett glas vin vid lägerelden och guitarren, men min chefs omåttliga drickande kunde jag inte efterapa, och det retade honom. Han drack sprit.

En tjugoåring vill prata med infödingar, syssla med hästar, sadlar och vapen och studera naturen och djurlivet. Hans hjärta ömmar för alla fattiga, han vill hjälpa den fallne och tror att det går att förvandla en drinkare till ett dygdemönster.

Gimbel var i trettioårsåldern. För honom var folket slavar och pack. Han var utmanande mot sina infödda peoner (lantarbetare, reds anm.), han röt åt dem, han svor och förbannade och hade raseriutbrott.

Kvällarna ägnades åt arbete med tabeller och kartor eller åt utflykter.

Att raseriet bottnade i bitterflaskan kom jag först sent omsider underfund med. Tyvärr för sent! Han var förgiftad av bitter, ett slags sydamerikanskt brännvin, han drack omväxlande angostura och en annan, billigare sort. Ur dricksglas!

Detta skulle jag nu lära mig. Det var när han upptäckte att jag fuskade och slog ut drycken mellan golvplankorna i hans tält – det var då han började hata mig.

Han var chef för en mätningsexpedition. Vi kontrollmätte märken för distanser och höjder över havet mellan Samborombónbukten och ett lagunsystem några mil inåt slätten: Med våra peoner i följe red vi ut om morgonen klockan fem och höll siesta när solen stod som högst.

Kvällarna ägnades åt arbete med tabeller och kartor eller åt utflykter till estancior och pueblos.

En dag under den heta årstiden hade vi ridit längs canal n:r 1 på den dammiga, glödheta kanalbanken och skulle till att rasta vid en liten pittoresk lerhydda på slätten. Den skuggades av ett par stora, lummiga eucalyptusträd.

En gaucho, nästan svart i huden, med bindel kring håret, kom ut.

– Ni är señor Gimbel, inte sant, sade mannen.

– Det stämmer nog. Hur så?

– Mitt namn är Juan Leguizamón.

– Jaså.

– Jag hade en bror. Han hette Manuél Leguizamón. Minns ni honom?

Nu såg jag att Gimbel bleknade.

– Vi tänkte rasta här. Vill ni vattna våra hästar? sade han kallt.

– Vill ni inte svara på min fråga, genmälde Juan. Minns ni min bror – min yngste bror Manuél?

– Var det han som blev dödad vid ett upplopp –– –

Det var han. Ni minns honom. Jag trodde det. Ni minns honom nog både natt och dag, misstänker jag. Men ni kommer snart att glömma honom – ni kommer snart att glömma! Ert minne kommer att slockna, herre!

Gimbel drog sin revolver. Kreolen gick in i sin hydda.

Gimbel gav order om hemritt. Vi galopperade de två milen i glödande sol och jag minns att det var en eller två hästar som stöp och att vi kom fram med två peoner ridande på en och samma häst. Solen hade bränt hål på min nässpets – en otäck sak. Min hatt ville inte sitta fast på skallen och jag hade ingen hakrem i den – inte nackrem heller, som peonerna.

Det var annars inte tillåtet att skicka folk ut att rida mitt på dagen under den årstiden. Man hade rätt till sin siesta från tolv till fyra.

När vi kom fram till vårt läger bad Gimbel att jag skulle korka upp en flaska sprit. När jag underrättade honom om att det inte fanns någon sprit vare sig i hans eget tält eller i mitt blev han alldeles vit i ansiktet.

– Säg till att Don Pablo sadlar en frisk häst åt mig, sade han. Säg att han tar min egen kapplöpningshäst.

– I denna hetta? undrade jag.

– Det – ger – jag – tusan i. Fort! skrek han. Och jag såg att han darrade.

– Mina order är att ni absolut inte får lämna lägret under det jag är borta, sade han. Jag rider till värdshuset El Pampero, på vägen till Conesa.

Det var spriten som drog. Från kanalbanken kunde man skönja värdshuset, en vit, låg byggnad i en träddunge en halv legua borta i nordost. Gimbel red dit i karriär.

Som jag satt i chefens tält och renskrev siffrorna från dagens mätningar fick jag plötsligt höra ett paffande ljud: Paff … paff-paff-paff … !

Don Pablo, stallmästaren, kom i tältöppningen.

– Har ni kikare, señor? Det är skottlossning borta vid värdshuset.

Han fick min kikare.

– Nu springer en vitklädd runt huset, runt-runt, framme igen! Han har en karl efter sig. Nu snavade den vitklädde – nu – nu – paff! Jesus Maria, señor!

– Den vite är Gimbel, sade jag. Don Pablo, ni rider dit! Skicka en ordonnans till polisen i Conesa. Tag med er två man och detta…

Jag skrev i min rapportbrevbok, som hörde till min utrustning och var försedd med carbonblad för direkt kopiering:

La Policia,
Conesa.
Sirvase dirigir agentes policia al Pampéro muy rapidamente.(Var god skicka polisen till Pampéro fortast möjligt.)Taube
Campamento Gimbel
Canal N:o 1. Hect. 12.*

Don Pablo red ut, följd av sina peoner. Jag tog upp kikaren. På planen framför värdshuset syntes en grupp människor samlade omkring något som låg på marken. I gruppen stod en vitklädd man. Det var Gimbel. Hans häst kom skenande i riktning mot vårt läger, men slog följe med Don Pablos häst, när han mötte den.

Solen gick ned. Det blev mörkt. Grodorna började sitt egendomliga musicerande och den varma nattbrisen som sprang upp förde med sig massor av insekter, eldflugorna dansade i ett enda virrvarr och borta vid lägerelden satt kocken och söp vin, lallade och skrattade för sig själv åt sin egen sång som han upprepade ideligen, medan han slog takten på en bleckburk. Det var ingen sång att minnas precis, men dagens händelser gjorde att den etsade sig in i mitt minne:

Negerkärringen i droskan
å, vad jag skratta,
trodde hon var fina damen
å, vad jag skratta!
Negerkärringen i droskan,
å, vad jag skratta!

Bäst som det var avbröt han sången och ropade förtjust: Alla flugor dansa för kocken, alla stjärnor blinka åt kocken – skål du präktiga snälla kock, säger flugorna och stjärnorna. Haha!

Vad angick det honom om man sköt borta på värdshuset!

Plötsligt hördes det dova ljudet av oskodda hästar i galopp och två vita gestalter till häst dök upp i skenet från lägerelden. Det var Gimbel och en polislöjtnant.

– Servera löjtnanten en mate amargo, ropade Gimbel till kocken. Och nu fick den beskedlige Rodolfo bråttom att skölja en kalebass och ett silverrör, för att polislöjtnanten skulle välkomnas med nationaldrycken medan han ännu satt till häst.

När denna ceremoni var avslutad hördes galopp på nytt och nu kom Don Pablo hem med sina ryttare. Han medförde en laddning spirituosa. Gimbel beskrev hur kreolen som hade hotat honom tidigare på dagen plötsligt hade dykt opp på värdshuset med dragen kniv.

– Och denne eländige Juan Leguizamón lyckades slå pistolen ur min hand! Löjligt! Jag sprang ut – jag sprang runt, runt huset i ett kör och jag hånskrattade, för jag är en gammal pristagare på engelska milen. En gaucho kan ju inte springa! När han kommer ner från hästryggen rör han sig som en anka. Men jag hade otur. En av hundarna på gården kom i vägen för mig – jag sprang fördöme mig ikull både hunden och mig själv. Krögaren hade hela tiden skjutit på Leguizamón, men utan att träffa. Nu låg jag där på marken och såg den uslingen måtta sina stick – men pang! Krögaren sköt träff och Leguizamón stöp.

– Dog han? frågade jag.

– Nej. Men han dör, svarade polislöjtnanten och tände sin cigarrett.

Plötsligt, som fallen från stjärnorna, står en blek och allvarlig man i öppningen till Gimbels tält – Angel Ramón, lanthandlare och traktör på värdshuset El Asilo, en kollega till krögaren på El Pampero.

– Señor Gimbel, sade Angel Ramón och tog av sig hatten.Juan Leguizamón har släpat sig till El Asilo! Han ligger i sitt blod i min butik. Min hustru och dotter kan inte rädda honom. Men ni äger en hackney, en travare, den yppersta i hela distriktet, och ni har en splitter ny sulky. Låt spänna för! Jag åtar mig att köra karlen till lasarettet i Dolores.

Gimbel tittade, en smula villrådig, på polislöjtnanten. Men löjtnanten såg inte villrådig ut. Han blåste ut cigarrettröken mot Angel Ramóns ansikte.

– Ni är arresterad, sade han.

– Arresterad, vad menar ni!

– Att ni är arresterad. Ni är ju maskopi med en mördare.

– Ni skämtar på ett egendomligt sätt, herr löjtnant.

– Jag skämtar inte alls. Mordet är planlagt. Ni följer med till kommissariatet. Ni skall förhöras i morgon.

Nu kunde jag inte tiga.

– Löjtnant, sade jag, medan ni uppehåller Ramón förblöder den sårade!

Löjtnanten blev ursinnig.

– Jag vädjar till er som chef här, sade han till Gimbel. Kan ni tillåta att er underordnade ger polismakten direktiv och lägger sig i min ämbetsutövning?

– Sluta upp med era fräcka fasoner, skrek Gimbel nu till mig. Jag avskedar er. Ni är avskedad! Ut!

Jag gick ut.

Jag gick till fots rakt ut på slätten och stannade först vid Ramóns handelsbod. Hans hustru och dotter hade brett ett skynke över Juan Leguizamón. De satt där med sina radband och mumlade:

– Ave Maria, madre de Dios, ruega por nosotros…

Den natten sov jag en timme på Ramóns höloft. Han väckte mig själv. Polisen hade släppt honom mot tvåtusen pesos!

När jag närmade mig lägret dagen därpå fick jag se att Gimbel stod och gav order om evakuering av mitt tält. Min guitarr och mitt dragspel lät han slå sönder och kasta i kanalen, mina kläder och papper, böcker, teckningar och vad jag i övrigt ägde lät han fara med vinden som den dagen blåste med halv storm över stäppen.

– Kom till mitt tält skall ni få er lön, kommenderade han.

I tältet hade han lagt fram ett kvitto, men inga pengar.

– Jag skriver inte under utan att jag får mina pengar, sade jag.

Jag stöp.

När jag kom till medvetande höll Don Pablo och kocken på att spola vatten över mig. I samma ögonblick fick jag två blixtsnabba piskrapp över bakskallen. Där stod Gimbel. Han drog sin revolver och sköt. Opp och spring! skrek han.

Och jag sprang. Jag sprang inte till dödshuset. Jag korsade kanalen ett stycke bortom lägret och tog vägen över sanddynerna och skogen som låg mellan lägret och estancian Samborombón.

På Samborombón var jag en gärna sedd gäst och jag var särdeles god vän till Jose de Cortejaréna junior, en broder till den unga dam om vilken det i en av mina visor berättas att ”Där på bänken i mantilj och med en ros i sin barm satt den bedårande lilla Carmencita”.

Det var just Carmencita de Cortejaréna som tog emot mig. Hon stod i pelarhallen till det vackra vita huset, färdig att ta en ridtur. Acacior, kaprifolium och vaniljblommor stod i full blom och bina flög av och an, humlor surrade, massor med små papegojor snattrade i träden. Carmencita skrattade av hjärtans lust över att jag kom till fots.

– Hur ni ser ut, har ni legat i vatten – kära Taube, vad har hänt?

– Ja, vad händer det annat än sorgliga saker i mitt olyckliga liv, kära Carmencita. Jag red ikull i kanalen och hästen smet!

– Haha! sade Carmencita, säg till José att ni får låna min skimmel. Men jag vill ha den tillbaka – det är en favorit!

– Och jag då, Carmencita?

– Ni – o, vad ni är dum! Ni är väl ingen häst heller! Adios!

Adios! Och hon red bort genom parken sjungande:

Lilla vita duva,
Vidalita,
flyg med min suck till min älskling,
Vidalita…

Nu kom José junior från fållan där man höll på att samla in får till klippning. Hans skarpa herdeblick såg ögonblickligen att något var på tok. Han gick tyst emot mig, hans vackra ansikte var allvarligt, han sköt upp gauchohatten ur pannan och såg mig stint i ögonen.

– Kommer du till vårt hem med gott samvete? frågade han.

– Ja, med rent, svarade jag.

– Te creo, sade José de Cortejaréna junior. Jag tror dig.

– Och jag skulle få låna Carmencitas skimmel, sade jag.

– Hon tycker om dig, Taube, sade José. Men vad tror du mamma säjer när hon får se dig rida Carmencitas favorit. Mamma tror väl att du blivit ägare till tjugotusen kor, allra minst! Carmencita brukar svara, när vi frågar henne vem hon vill ha: ”Jag vill ha en som har tjugotusen kor och kan dansa tango!” Det senare tror jag du klarar – men korna, korna! Å, lala! Kom nu, ska vi äta lamm och dricka ett glas vin som kallas vitt men är gult som guld! Och så ska vi klä ut dig till gaucho, dina egna kläder hänger till tork på citronträdet bakom köket.

Skimmeln fick vila den dagen och själv sov jag mellan lakan i ett svalt, vitrappat rum. Fönstret stod öppet och gröna papegojor snattrade tills månen gick ner i en lagun.