Årets familjeterapeut: ”Det bästa kan vara att skilja sig”

Madeleine Cocozza har utsetts till årets familjeterapeut av Svenska föreningen för familjeterapi. Hon borde veta när man ska kämpa vidare med relationen – och när det är dags att ge upp.

Det var i oktober som Svenska föreningen för familjeterapi utsåg Madeleine Cocozza, verksam som psykoterapeut i Linköping, till Årets familjeterapeut.

Motiveringen: För sitt outtröttliga engagemang för familjeterapin.

Varför är det så roligt att träffa par med problem?

– Dels känns det som ett viktigt arbete eftersom paret är en sorts motor till hela familjebygget; om par inte är tillfredsställda med sin parrelation finns en stor risk för skilsmässa. Den kan ofta gå att förhindra om par får hjälp innan det är för sent. Dels är varje par unikt. Arbetet blir aldrig förutsägbart, utan är alltid en utmaning och spännande.

Hur snabbt bildar du dig en uppfattning om ett par kommer fortsätta hålla ihop?

– Jag är snabb med att bilda mig en uppfattning om vad dilemmat är. Men om de fortsätter eller inte, det vet jag inte så snabbt. Jag arbetar med tre olika grader – relationen kan vara skadad, torkad eller död. Både skadad och torkad kan jag jobba vidare med men är relationen död, då finns det inget kärlekspar att jobba med. Många parterapeuter tror tyvärr att så fort ett par sätter foten in i terapirummet handlar det om att hjälpa paret att fortsätta, men så är det ju inte. Det handlar om att hjälpa paret med vad som är bäst för dem i det läge de befinner sig. Det kan också vara att skilja sig. Det där att man kan hitta tillbaka till varandra bara man vill, det är bullshit. Är den erotiska laddningen död så är den död.

Blir inte par ledsna om deras terapeut ger deras relation en dödsdom?

– Jo, många säger ”det kom vi inte hit för att höra, vi kom hit för att prata”. Prata sig tillbaka till en kärleksrelation när man sedan många år helt tappat lusten att ta i varandra? Däremot kan man prata om vad man gör med den döda relationen. Många vet att det är dött men vill inte lämna huset, inte ha barnen varannan vecka eller gillar den andres föräldrar. Kanske vill man ändå leva ihop. Visst, det kan man ju göra. Men då ska man göra det med öppna kort tycker jag. Det är destruktivt att låtsas att man har något man inte har, år efter år.

Så dött är dött. Men skadat och torkat, då finns det hopp?

– Ja, det finns mycket hopp. Skadat kan till exempel vara om det förekommit otrohet, eller om man blivit kränkt på något annat sätt. Det går att reparera. En torkad relation är när man inte haft tid eller kraft för varandra, men laddningen finns där under. Då kan det räcka med tre gånger i terapi för att elda på det där. Generellt är folk väldigt dåliga på att hålla parrelationen levande. När jag frågar vad som är en realistisk tid att avsätta som partid, brukar många säga att ett realistiskt mål är en gång per termin. Det är alldeles för sällan. Jag tycker att man borde avsätta minst en gång i månaden för partid. Man gör vad man vill den tiden, men man ägnar sig bara åt varandra, inte åt det man gör mellan köttfärssåsen, tvätten och barnen.

Hur fel är det att leva ihop för barnens skull även om den erotiska laddningen är död?

– Ingenting är fel om man är överens. Men många par pratar inte om var de befinner sig. Att bli avvisad år ut och år in men ändå gå och hoppas att den andre ska komma tillbaka, kanske när barnen är stora, är väldigt smärtsamt. Speciellt om det inte händer. Många har det så i tio, femton år. Sedan lämnar den ena medan den andre trodde att man skulle hitta tillbaka. Att hitta tillbaka är överskattat, det går inte om det är dött från något håll. Så visst kan man leva ihop för barnens skull men lägg då bort låtsasleken.

Jag älskar dig, men…Vad är det för snack, det är väl inte kärlek? Kärlek är att älska någon för det den är

Men vem avgör vad som är erotisk laddning? Om den ena säger att det finns och den andra inte alls känner det, har någon känt fel då?

– Den erotiska laddningen är inte primärt en gemensam känsla, den uppstår och lever i var och en. Om den ena säger att den finns och den andra känner att den är borta så finns den inte längre mellan dem utan bara i den ena av dem.

Du verkar inte tillhöra de som säger att man inte ska tro att kärleksrelationen är som i romantiska filmer. Snarare tvärtom, du tycker att man ska skärpa sig och hålla uppe attraktionen?

– Ja, jag har nog höga krav. Men jag brukar få väldigt fin respons. Många har berättat att de varit hos olika terapeuter som bara lyssnar. De upplever att de pratat och pratat och pratat. Sedan händer ingenting mer. Hos mig är de ofta ganska omtumlande när de går ut härifrån. Det händer ändå någonting, det tycker jag faktiskt.

Vad tycker du att människor behöver lära sig om konsten att hålla ihop?

– Svaret på den frågan är paradoxal. Det är både lite Bingolotto, alltså tur, samtidigt som det kräver hårt arbete. Många försöker förändra varandra, år efter år. Jag älskar dig, men…Vad är det för snack, det är väl inte kärlek? Kärlek är att älska någon för det den är. Man måste liksom förstå kärlekens art. Folk säger att de inte känner det där längre. Nej det gör man kanske inte, men då får man odla det där. Jag kan tycka att många är dåliga på att jobba med sin egen attraktionskraft. Man kan förstås älska varandra som människor även om man aldrig anstränger sig med sitt utseende. Men som erotiska individer? Jag tror inte det är bra om det där försvinner, att fjädra upp sig lite.

Den som nu vill boka en tid i familjeterapi efter julhelgerna, vad är viktigt att tänka på för att få en bra start i terapirummet?

– Det viktiga är att vara på det klara vad man vill ha hjälp med. Det är inte bra att gå till en parterapeut och säga att vi behöver arbeta med vår kommunikation och hoppas på att de ska förstå. Risken är att terapeuten just arbetar med kommunikationen, pratet! Fundera istället på vad det är du inte är nöjd med, var modig när du går dit; det ökar chanserna att få hjälp.

Läs mer:

Emma Hamberg om Paris och ”Kärlekens idioter”

Ardalan Esmaili och Evin Ahmad: ”Vi hade samma passion”