Är Småland Sveriges mest nostalgiska landskap?

När man tänker på Småland, tänker man inte på samtiden. Hugo Alm studerar landskapets turistattraktioner och ser ett mönster.

I vår sommarserie tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

Jag känner mig stolt som smålänning, kanske på ett något fyrkantigt och tråkigt sätt: Landskapet har en hög profil i landet.

Vi smålänningar har ett gemensamt personlighetsdrag (snålhet) och en egen nationaldag (den uttjatade Fössta tossdan i mass). Precis som York och Orleans har vi en amerikansk efterapning (orten Smolan i Kansas med 215 invånare). Vi är dessutom ett av få landskap som förärats med en specialinriktad aktiefond (Investmentbolaget Spiltan lovar att Aktiefond Småland ”kryddar din portfölj med småländsk företagaranda”).

Frågan är vad pratar vi om när vi pratar om landskap? Är det naturen eller kulturen jag är så stolt över? Kanske går de inte att skilja åt: När jag tänker på Gotland så tänker jag på raukar, men också på Ingmar Bergmans filmer. Dalarna är sjö och skog men någonstans tittar en dalkulla fram. Halland är inget utan sina sanddyner och det är just där Per Gessle har hotell. Allt flyter ihop.

När jag tänker på Småland, tänker jag på Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg. När jag går i den steniga skogen förstår jag varför folk flyttade härifrån och när jag ser gärdsgårdarna och husen blir det uppenbart att det var svåra beslut att ta. Som utflyttad blir jag nostalgisk, men jag tror inte bara det har med mig att göra. Studerar man den småländska kulturens stöttepelare, alltså turistattraktionerna, blir det tydligt att landskapet måste vara landets centrum för nostalgi. Låt mig utveckla med fyra exempel.

Utvandrarnas hus

Småland är ett landskap som historiskt har förknippas med att flytta härifrån. Landskapet var de som drabbades mest av utflyttningarna, en som stack var Komstadfödde Jonas Jonson Brunk, som gav namn till stadsdelen Bronx i New York.

Karl-Oskar och Kristina drog i väg. Men när de väl slagit sig ned någon annanstans i världen? Då passade det att drömma sig tillbaka. Nostalgin är alltid nära till hands, så fatta bara pennan och skriv ett sista brev till Sverige.

På Utvandrarnas hus i Kalmar kan man läsa arkiverade brev, lära sig om emigrationen och ta reda på var ens släktingar håller hus.

High Chaparral

Vill man ha mindre ursvensk nostalgi får man åka västerut, mot den halländska gränsen och Gnosjöområdet. I temaparken High Chaparral i Markaryd blandas lokalområdets kollektiva själ (den entreprenöriella Gnosjöandan) med alla svenskars favoritland: Det svinhäftiga Amerika. Sträva och gno som en gnosjöbo – i vilda västern!

Kanske finns det något för svenska politiker att lära sig av High Chaparrals resa

Grundaren Big Bengt anlade High Chaparral under 1960-talet efter att ha köpt in 200 000 kreosotimpregnerade telefonstolpar på auktion från Televerket. Han kunde gno.

Vägen till barnparadis var inte spikrak. Länge var parken kopplad till bråk och droger och det var ett vanligt hängställe för motorcykelgäng. Lokalt pratades det om ett varannan-veckas-system: Udda veckor för barnfamiljer, jämna för motorcykelgäng. 2011 mördades en man på campingen och Big Bengts barnbarn som skötte parken bestämde sig för att ta tag i problemet.

Det infördes spritförbud. Tivolit och varuhuset försvann. Kostsamma eftergifter som ledde till förändring. Buset städades bort. Kanske finns det något för svenska politiker att lära sig av High Chaparrals resa. För vad är ett paradigmskifte om inte ett annat sätt att säga att det är en ny sheriff i stan?

Gimle

Det är också i Småland som den Sverigedemokratiske veteranen Mattias Karlssons kulturförening Gimle har sitt säte. Detta är föreningen för dig som verkligen gillar nostalgi! Och riktigt svensk sådan. Här kan man slå trill och koka karameller. I en uppmärksammad SVT-dokumentär kan man se den Växjöbördige Karlsson slå gräs i en av föreningens happenings. Sånt gör man bara inte nu för tiden.

Astrid Lindgrens värld

Vad är Astrid Lindgren om inte nostalgisk? Barnen i Bullerbyn kommer ständigt upp i medierna och 2023 släpptes debattboken Ett farväl till Bullerbyn? På bokens baksida står: ”Sverige har på kort tid förändrats, från ett land präglat av folkhemsideal och Bullerbykänsla till skjutningar, gängkriminalitet och en cementerad segregation.”

Jag undrar hur många som får upp Lisa, Lasse och Bosse i huvudet när de tänker på 1980-talet. Det går så klart att ifrågasätta när den där Bullerbykänslan senast fanns, och som många har påpekat missar analysen poängen.

Redan när böckerna skrevs på 1940-talet var de tillbakablickande. Lindgren skrev från Dalagatan i centrala Stockholm, tätt intill byggandet av den nya tunnelbanestationen som invigdes samma år som den tredje Bullerby-boken släpptes. Lindgren satt alltså vid ett hypermodernt Odenplan och beskrev sin barndom i Småland 35 år tidigare. Du kan släpa smålänningen ur Småland, men du kan inte ta Småland ur smålänningen.

Barnen i Bullerbyn och Emil i Lönneberga var inte diskbänksrealism, utan nostalgi redan då. Vilket gör att Bullerbynostalgin är nostalgi för en svunnen nostalgi, alltså nostalgi upphöjt till nostalgi. Om vi hittar Smålands själ någonstans, borde det väl vara här.

Läs fler artiklar av Hugo Alm:

En vecka med Herr Talman: After work med Jimmie Åkesson

Ernst De Geer om skammen i debutfilmen