Förväntningarna är höga när Ferrante kommer med sin första roman efter Neapelkvartetten. Vänninorna Elena och Lila tog världen med storm. Vår recensent Annina Rabe läser en mystisk författare som lyckas på nytt.

Det är nästan omöjligt att läsa Elena Ferrante utan att parallellt fundera över ”gåtan Ferrante”. Och då menar jag förstås inte frågan om vem denna världsberömda pseudonym egentligen är, för det är ju i själva verket rätt ointressant. Nej, det jag menar är själva tricket. Hitlåtens magiska formel. Vad det är som gör att dessa böcker är så oerhört lästa och uppskattade, av såväl proffsläsare som vanliga bokslukare. Och när Ferrante nu kommer med en över hela världen hett emotsedd ny roman, den första efter Neapelkvartetten, dyker frågan upp igen. För efter att ha läst De vuxnas lögnaktiga liv, även denna i oerhört säker översättning av Johanna Hedenberg, står det klart att tricket, vad det nu än är, har kastat sin magi över ännu en roman. Den som läst Ferrante tidigare kommer att känna igen sig väl.

Klassresan och dess pris är ett bärande tema i allt Ferrante skriver, och det är extra tydligt i den här uppväxtskildringen. Tolvåriga Giovanna växer upp i ett av Neapels välbeställda områden, dotter till ett akademikerpar där pappan helt har tagit avstånd från sin betydligt fattigare uppväxt. Symbol för allt det han lämnat bakom sig är hans hatade syster, den oberäkneliga, farliga och oemotståndliga faster Vittoria som Giovanna mer och mer dras till. Genom umgänget med fastern kommer hon i kontakt med de delar av sin bakgrund som fadern förnekar. Hon dras in i ett farligt dubbelspel när hon ska försöka upprätthålla lojalitet mot båda sidorna. Samtidigt betraktar hon med stigande vämjelse vuxenvärldens svek som slutar med att pappan lämnar familjen för mamman till en av hennes bästa vänner.

Giovannas tonår blir kaotiska, de olika identiteterna rasar runt i henne. Den dubbla klasstillhörigheten spökar ständigt och hon har svårt att finna sig till rätta i en förväntad kvinnoroll. Sexualiteten är, som ofta hos Ferrante, förknippad med självhat. Det finns få författare som kan beskriva riktiga ångestknull så olustigt som hon. Samtidigt hyser Giovanna en platonisk kärlek till den äldre Roberto, som blir alltmer synonym med hennes växande bildningstörst.
Ferrante beskylls ibland för att ”skriva enkelt” – hos hennes belackare heter det att hennes prosa är konstlös. Och visst, hon skriver rakt och medryckande utan krusiduller. Men innehållet är allt annat än förenklat. Här finns alla upptänkliga motsägelsefullheter, tvetydigheter och mänskliga anomalier. Och kanske är förmågan att så lysande kunna beskriva dessa, på ett sätt som alla förstår, åtminstone en del av svaret på ”gåtan Ferrante”.