Annette Kullenberg vände upp och ned på Vi

När stjärnskribenten Annette Kullenberg rekryterades till tidningen Vi 1967 möttes hon av misstänksamhet. En sminkad brud i högklackat, som dessutom kom från brackiga Vecko-journalen! Men snart visade Kullenberg att hon inte bara kunde åstadkomma stordåd i spalterna – hon gav också Vi:s kvinnliga medarbetare mer råg i ryggen.

Texten är ett utdrag ur SVT-journalisten Anna Hedenmos nya bok Solitär – en biografi om Annette Kullenberg (Mondial).

Södermalm, maj 1968

Tidningen Vi:s chefredaktör Sten Lundgren står inför den samlade personalstyrkan. Efter en redogörelse för de senaste prenumerationssiffrorna, tar han ett djupt andetag.

”Jag har anställt en ny medarbetare. Vecko-Journalens Annette Kullenberg.”

Det blir alldeles tyst i lokalen. Någon föreslår en omröstning om Kullenberg, men Sten Lundgren är orubblig. Mycket kan personalen ändra på, många av ledningens beslut har journalisterna rivit upp under stormöten, men här går ändå gränsen. Ingen ska få rösta ner hans nyrekrytering, han tror stenhårt på Annette, hon är precis vad tidningen behöver, en stilistisk talang, en kreativ idéspruta – och dessutom ung. Redaktionens medelålder är för hög, här behövs nytt blod.

Missnöjet sprids på redaktionen. Annette Kullenberg, passar hon verkligen på kooperationens tidning? Här skrivs reportage om Vietnamkriget och Palestinafrågan, om livet i svensk glesbygd och om hur norrländska samhällen avfolkas. Här publicerar sig arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Lubbe Nordström, det är väl inget som societetsreportern Annette Kullenberg intresserar sig för? Hon med sina klänningar och klackar.

Men Annette känner att hon kommit helt rätt, efter borgerliga Vecko-Journalen passar det utmärkt med den mer folkbildande Vi. Tvärtemot vad de nya kollegorna tror, så har hon absolut inget emot att ta sig ut i bygderna för att skildra det arbetande folket. I alla fall om dessa resor varvas med något glamorösare uppdrag, gärna utomlands.

Annettes blotta närvaro stressar upp kollegorna. Hon anses höja ackordet med sitt arbetstempo, och hon skriver inte bara fort, utan också smart, kvickt och intelligent. Hon bubblar över av idéer, och hon föredrar att arbeta framför att gå på stormöten för att diskutera arbetstider och den fysiska arbetsmiljön i evigheter. Bland de manliga journalisterna blir Annette extra impopulär eftersom hon, trots att hon är kvinna, visar stort intresse för utlandsuppdragen. Hon förstår inte varför bara män ska skickas till Vietnam och Tjeckoslovakien, och snart har hon gett sig in i konkurrensen om de åtråvärda resorna långt utanför Sveriges gränser.

Också rökningen skapar konflikter. Det är tillåtet att tända en cigarett nästan överallt på redaktionen, men det finns utrymmen där det är förbjudet. Det bryr sig Annette inte det minsta om. Hon plockar fram sin glänsande tändare överallt och när som helst. Om någon har mage att klaga vänder hon bara på klacken och går därifrån i ett moln av rök.

Ledningen på Vi ser rekryteringen av Annette Kullenberg som ett kap, men man är inte beredd att ge henne fast anställning. Hon och tre andra medarbetare har frilanskontrakt, och en dag får Annette nog. Varför ska inte vi frilansar åtnjuta samma fördelar som de fast anställda? Vi bidrar i högsta grad till tidningens höga kvalitet! Varje år förnyas visserligen kontraktet, men någon fast anställning blir det inte tal om. Hur kan kooperationen av alla institutioner försvara detta? Annette river upp himmel och jord, och till slut orkar inte ledningen stå emot. Snart är tidningens samtliga frilansmedarbetare fast anställda.

På Vi hänger Annette ihop med kollegan Anita Sjöberg. När väninnorna har ont om pengar, vilket nästan alltid är fallet, står valet mellan mat och gula Blend, och cigaretterna vinner oftast. Dessa dagar sitter de i Anitas fönster och röker när övriga kollegor går i väg på lunch.

”Titta på de rika skorporna! Nu ska de gå och äta sig feta, men vi är smala och snygga!” ropar Annette.

När pengarna räcker till både lunch och cigg händer det att Annette tar en snaps till maten. Inte för att hon längtar efter en sup utan för att chocka ”skorporna” som hon kallar torrbollarna på redaktionen. I efterhand kan Anita och Annette skratta i timmar åt kollegornas miner när de inser att en av redaktionens yngsta kvinnor vill ha sprit till maten en vanlig arbetsdag.

Gärdet, september 1974

”Varför har du skrivit den här boken?”

Annette vänder upp blicken lite blygt mot Aktuellts reporter, hon talar tyst och långsamt med ljus röst.

”Det viktigaste för att kunna genomföra förändringar är kunskap om hur hela klassamhället ser ut, alltså även det översta skiktet.”

Det sista ordet säger hon med ett sje-ljud som ligger långt fram i munnen, ett uttal som påminner om människor från just det översta skiktet.

Överklassen i Sverige har just kommit ut och slagit ner som en bomb. Boken gör trettiofemåriga Annette Kullenberg rikskänd. Nu syns och hörs hon överallt, i tidningar, radioprogram och på tv, och hela tiden diskuteras klassfrågan, ofta med ett stort mått av fascination: finns överklassen verkligen kvar i det socialdemokratiska folkhems-Sverige?

”Det kan ni ge er på”, svarar Annette och i boken utfärdar hon en ”skarp varning”:

”Överklassen är välorganiserad! Den utvecklas hela tiden och förfogar över en mängd instrument och kontakter för att kunna bibehålla sin ställning.”

Hon konstaterar vidare att även om antalet personer i denna översta klass numera är färre än tidigare, ”så tycks detta isberg vara livskraftigare än den gamla inlandsisen”.

Kluven känsla inför klass.

Med adelskalender och bandspelare i högsta hugg har Annette farit runt på slott och herresäten och djupintervjuat ett femtiotal män och kvinnor ur samhällets mest priviligierade skikt. Grevar och baronessor, ingifta och infödda. En civilekonom beskriver sin skolgång på internatskolan Lundsberg som underbar, om man bortser från att han fick väldigt mycket stryk. En reklamassistent med adliga rötter anser att det mest underklassiga som finns är män i brynja och nylonskjorta, dessa människor har sjunkit till lägsta tänkbara nivå. En kvinnlig läkare anförtror Annette att en släkting har kommit ut som kommunist och att hon tycker det känns ”lite tråkigt”.

Idén att granska den svenska överklassen fick Annette när hon läste den statliga Låginkomstutredningen som hade presenterats några år tidigare. Hon hade tyckt att utredningens beskrivning av låginkomsttagarnas motpol – överklassen – var bristfällig. Den tycktes bottna i okunnighet eller enbart ointresse, följden blev att de mest privilegierade klarade sig från att dras fram i rampljuset och synas i sömmarna, och det vill Annette ändra. Men det är inte bara forskare och utredare som har låtit överklassen slippa undan, Annette är kritisk mot att inte ens journalisterna vågar närma sig de mest besuttna. I förordet till Överklassen i Sverige skriver hon:

Berätta om ditt liv! säger man till den pensionerade gruvarbetaren X och han berättar ofta utan att fråga vad hans berättelse ska användas till.

När låg du med din första kille? frågar man skolflickan B.

Det är förstås bra att människor får lov att berätta om sina liv, att det verkar vara tillåtet att ha problem. Men de privata frågorna reserveras för dem som inte väntas göra motstånd. Dessa frågor är till för dem som journalisterna kan manipulera. Överklassen stänger sina portar, låser grindarna till sina parker och svarar inte själva i telefonen. Och skulle de mot förmodan stöta i hop med någon som vill fråga något som inte angår allmänheten, har överklassen det språkliga övertaget. De har i sin uppfostran fått lära sig hur man avfärdar människor som uppträder opassande.

Den franska sociologen Pierre Bourdieus klassificering av olika slags kapital – ekonomiskt, kulturellt och socialt – har inspirerat Annette i granskandet av den svenska överklassen. Framför allt det sociala kapitalet intresserar henne, och hon anser att varje skildring av överklassen kräver ”ett sinne för denna klass speciella förmåga att skapa distans. Det för blotta ögat osynliga stängslet konkretiseras genom en mängd koder som denna klass använder.”

Själv har Annette en kluven känsla inför den klass hon skildrar. Å ena sidan vill hon, som socialdemokrat, ha en stark välfärdsstat. Å andra sidan har hon själv sina rötter i kulturell överklass. Hon rör sig med lätthet i de finare salongerna, hon kan koderna, hon har självkänslan som krävs.

Till vännerna ger hon gärna råd om vett och etikett och hur man för sig för att inte uppfattas som underklassig och bonnig. När man åker hem från en festkväll tar man taxi, inte buss. Om man besöker en bättre restaurang, till exempel på Östermalm, så tar man absolut inte fram sina Rikskuponger, det ser fattigt ut och skapar lätt en pinsam stämning. Och om man kommer på besök till någon som inte är hemma, så lägger man sitt visitkort på brickan som hembiträdet håller fram. Om man är en väldigt nära vän så river man av övre högra hörnet av kortet.

Råden sprider en känsla av osäkerhet och underlägsenhet hos en del av Annettes vänner och kollegor som kommer från enkla förhållanden. Om de överhuvudtaget har mött ett hembiträde i sina liv, så har det varit deras egna mammor. Men Annette bryr sig inte om hur hennes råd tas emot, hon vill bara hjälpa sina vänner att orientera sig i högborgerliga miljöer, hon önskar att de ska känna sig bekväma vilket sällskap de än skulle hamna i. I synnerhet för journalister är det viktigt att finna sig till rätta varhelst man hamnar, resonerar Annette.

I varenda tidning recenseras Överklassen i Sverige, och åsikterna går minst sagt i sär. På borgerliga kulturredaktioner är domen hård, i Dagens Nyheter skriver självaste chefredaktören Olof Lagercrantz att Annette Kullenberg med sin bok ”håller vid liv en myt som gör skada”. De orden gör Svenska Dagbladets medarbetare, revyförfattaren Kar de Mumma, så glad att han ser sig föranledd att utbrista: ”En utmärkt recension av Olof Lagercrantz”.

Svenska Dagbladets chefredaktör Gustaf von Platen, som tidigare var Annettes chef på Vecko-Journalen, är besvärad över den ”moraliserande tonen och den pseudo-sociala indignationen, med ständiga vantolkningar, snedvridningar och felaktiga slutsatser”.

Men det finns också gott om hyllningar, inte helt överraskande från vänsterhåll. Arbetarbladet slår fast att Annette Kullenbergs femte bok är ”det mest avslöjande som skrivits i Sverige på mycket länge”, medan Lennart Bromander i Aftonbladet frågar sig vad det är för ”eländig skattelagstiftning som fortfararande tillåter sådant vräkigt överflöd hos en liten grupp människor”.

De negativa recensionerna bekymrar inte Annette det minsta, tvärtom. All publicitet är bra publicitet, och hon förväntade sig inget annat än att den borgerliga pressen skulle försvara de besuttna. Det viktiga är att det snackas om hennes bok, och det är precis vad som sker.

Boken om överklassen blir en milstolpe i Annettes karriär. Inte enbart för att den sätter henne på kartan över kända journalister, utan också för att hon för första gången upplever att hennes arbete gör verklig skillnad. Hon konstaterar att bokens intervjuer verkar skaka om och göra människor medvetna om vilket samhälle de lever i, för många tycks läsningen ha blivit ett slags uppvaknande. Kanske, tänker Annette, kanske kommer min granskning av överklassen till och med göra bestående avtryck.

Med framgången i ryggen känner hon sig allt friare att ta ut svängarna i sina reportage. När tidningen Vi efter riksdagsvalet -76 ska porträttera den nya statsministern Thorbjörn Fälldin, får Annette idén att fokusera på hur han uttrycker sig, bokstav för bokstav.

Socialdemokraterna har just förlorat makten för första gången på 40 år, och det finns en utbredd uppfattning att förklaringen till att Fälldin vinner över Olof Palme, förutom kärnkraftsmotståndet, är att Fälldin pratar så folk förstår. Bonden från Ångermanland är helt enkelt lättare att begripa än den akademiska och mångordiga Palme.

På väg till ett av statsminister Fälldins första framträdanden slinker Annette in på Domus och köper en bandspelare. Hon spelar in hela talet och skriver därefter ner allt ordagrant, precis som orden föll. Transkriberingen av Fälldins tal är ett genialt grepp, och ställer statsministerns retorik i blixtbelysning:

”När vi då strävar efter att nå det målet, att människor kan känna i det här samhället, där värderas vi lika, där ges vi möjligheter och rättigheter då är det helt avgörande för att man ska uppleva och känna det så att man kan påverka skeendet, kan påverka utvecklingen … utvecklingen och skeendet i samhället, utvecklingen och skeendet i arbetslivet – om det ska vara möjligt så krävs det att dom här besluten tas så nära människorna som möjligt, så nära människorna som möjligt där verklighetens erfarenheter finns.”

”Det är obehagligt att lyssna till Fälldin om man är ovan. Man minns inte början på meningen när han kommer till slutet. Och de första tjugo minuterna tror jag att min hjärna inte fungerar, att minnet rubbats”, kommenterar Annette.

Artikeln ger eko ända in i Centerpartiets kärna. Statsminister Fälldin läser och blir djupt sårad, men hans medarbetare tolkar artikeln som en bitter kommentar från förlorarlaget.

Statsministern får rådet att skaka av sig kritiken.

Mot slutet av 70-talet planerar Aftonbladet en ny söndagsbilaga, och Afrika-korrespondenten Staffan Heimerson har kallats hem för att sjösätta projektet. Han tänker sig att bilagan ska påminna om världens äldsta söndagstidning – brittiska The Observer. Samma socialliberala agenda, samma halvsnobbiga attityd, samma respektlösa ton.

Eller var han bara hungrig?

Nu gäller det att rekrytera landets bästa journalister och skribenter. Staffans önskelista toppas av Jan Guillou, som några år tidigare frigivits efter att ha dömts till fängelse för IB-affären.

Staffan tänker sig att Guillou ska stå för den undersökande journalistiken, här ska det serveras saftiga avslöjanden varje vecka. På andra plats står Annettes namn. Staffan imponerades redan när han såg henne under prinsbröllopet i Aten för många år sen, och sen dess har han följt henne i Vecko-Journalen, Se och Vi. Det är alltid Annettes reportage som sticker ut, det är alltid hennes artiklar som har de mest oväntade vinklarna, de mest lockande rubrikerna.

När hon skriver om Vietnamkrigets slut väljer hon att skildra hur snabbt svensken har förlåtit USA, hur snabbt hatet mot allt amerikanskt verkar ha ebbat ut. Reportaget får rubriken ”Ett år efter Vietnam – vad vore livet utan jänkare?” Och ett reportage om dyrbara ädelstenar tar överraskande nog sin början hos en lågavlönad kvinnlig taxichaufför: ”När jag var 49 började jag köra taxi och köpte min första diamant.”

Staffan Heimerson imponeras av Annettes kreativa ådra, hennes självförtroende och målmedvetenhet. Framför allt kan han aldrig glömma den prestigefulla intervjun med litteraturens superstar – Graham Greene.

Annette hade fått lyckan att spendera en hel dag med den legendariske journalisten och författaren som en gång var brittisk spion. I lägenheten i Antibes hade hon lockat fram en riktigt pratsam Greene som tillstod att visst vore det fint att få nobelpriset, men om så inte skulle bli fallet kunde han trösta sig med att han var i gott sällskap av både Strindberg och Ibsen.

Han la ut texten om sitt USA-förakt och om sin svaghet för kommunismen på Kuba. Därefter hade Annette tagit sats och väckt frågan om Greenes kvinnliga romangestalter:

”Kvinnorna i era böcker är väldigt lika.”

”Är de?” hade Greene frågat med ett skratt. ”Jag tycker om kvinnan i Slutet på historien.”

”Hon är som en karikatyr av en barnslig person”, replikerade Annette. ”Det är som om ni längtade efter fler kvinnor av den där typen.”

På det kom inget uttömmande svar, och Annette konstaterade i sin text att Greene vid det här laget verkade utled på att tala om kvinnor och kärlek. Eller var han bara hungrig? Kosan styrdes mot författarens favoritrestaurang Chez Felix och under den grillade fisken fick han ny energi, men nu var ämnet en helt annat.

”Vad kommer det sig att den svenska kronan har stigit efter valet?”