Hon kallas ”den svenska litteraturens Rysslandskorrespondent”, trots att hon knappt satt sin fot i det stora landet i öster. Nu får Anna Fock Vi:s Litteraturpris för romanen om en nedtystad tragedi.

Kanske var det doftsinnet som gjorde Anna Fock till författare. Ett av hennes tidigaste minnen är hur hon rultar fram till sin mammas bokhylla och luktar lustfyllt på böckerna. Att föra böcker till näsan är en vana som har följt henne sedan dess.
Lukter är också ofta beskrivna i hennes egna böcker. Om man jämför de böcker som nominerades till Vi:s Litteraturpris 2019 är Focks den doftrikaste.

Men det är inte i första hand som skildrare av lukter som hon har gjort sig ett författarnamn. Hon har i stället kallats ”den svenska litteraturens Rysslandskorrespondent”. Av de tre romaner hon hittills publicerat är det de två vars handling utspelar sig i Ryssland som har rönt störst framgångar. Debuten Absolut noll, som kretsar kring en grupp unga homoexuella män i Sankt Petersburg, belönades med Sveriges två främsta debutantpriser: Katapultpriset och Borås Tidnings pris. Den senaste, Väderfenomen, om hur radioaktiviteten från Kysjtym-olyckan i Ural förgiftar släktled efter släktled, nominerades till Augustpriset. Och tilldelas nu alltså Vi:s Litteraturpris.

Men hon är en udda Rysslandskorrespondent, eftersom hon aldrig har vistats mer än några dagar åt gången i landet. Inte heller har hon någon personlig koppling dit. ”Varför Ryssland?”, är således den översta frågan i min anteckningsbok när vi träffas på hennes stamhak i Göteborg – ett östeuropeiskt sådant, ty någon utpräglad rysk restaurang finns inte längre i stan.

Anna Focks t-shirt med Volvo-logotyp skvallrar om att hon kommer direkt från jobbet. Hon deltidsarbetar på Torslandafabriken, där hon bygger bilar.

– Jag är rätt praktiskt lagd, jag gillar att skruva och sätta ihop saker. Det är ett välkommet avbrott från att sitta och skriva. Och det är en skön stämning på monteringen – jobbet fyller en social funktion. Man får slänga lite käft med folk.

Tjeckisk öl och saltgurka kommer på bordet. Och Anna Fock svarar på den där frågan som hon oftast får. Besattheten vid Ryssland visar sig vara något av en slump. När hon för ett drygt decennium sedan påbörjade en översättarutbildning räckte hennes franska inte till. Hon var tvungen att lära sig ett annat språk från grunden. Från en lista av alternativ valde hon ryska.

Det sammanföll med att hennes lille son var fascinerad av kyrkornas klockringningar. På nätet finns en hel subkultur ägnad världens kyrkklockor och mor och son brukade lyssna på olika inspelningar. Mest spännande och okonventionella var de ryskortodoxa. Anna Fock bokade därför en semestervecka i Sankt Petersburg. Med en femåring i släptåg blev det visserligen mest lekplatser, men hon var fast.

– Sankt Petersburg är inte extremt exotiskt, det mesta är bekant. Men samtidigt är det småsaker som inte stämmer, ungefär som i skräckhistorier om parallella världar. För mig handlar det ryska också mycket om stämningar, hur folk är.

– Hur folk luktar, tillägger hon.

Men det som främst fascinerar Anna Fock är att människorna har tvingats leva i en maktfullkomlig stat. Hur det påverkar allt från folkhumor till arkitektur. I romanen hon för närvarande skriver finns en far som aldrig accepterade den sovjetiska ockupationen utan drömde om frihet för sitt Estland. Men när landet slutligen blev självständigt visade sig frihet mest vara en vag idé – vad var den i praktiken, vad skulle den användas till?

– Vad gjorde ungdomarna när de väl fick tillbaka sitt land och sin frihet? Jo, de for till Amsterdam och köpte en massa ecstasytabletter som de sålde i Tallinn, där de drömde om att bli konsumenter.

För många i den äldre generationen ersattes längtan efter frihet av en fundamental besvikelse. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj ägnar den sista delen av sin mäktiga svit Utopins röster åt vad hon kallar den ”röda människan”. En människotyp som växte upp i det politiskt och moraliskt korrupta Sovjetunionen, som önskade systemets sammanbrott, men sedan inte förmådde orientera sig i 1990-talets laglösa marknadsekonomi.

I Väderfenomen skildrar Anna Fock tre generationer av dessa röda människor. I centrum står Igor. Hans farfar dör 1957, i sviterna av en radioaktiv explosion i det topphemliga fabrikskomplex där han arbetar. Igors farmor är en av dem som sedan strålskadas när hon med hink och skurtrasa beordras ut i saneringsarbetet. Olyckan, som i dag räknas som den tredje allvarligaste efter Tjernobyl och Fukushima, hemlighålls av myndigheterna.

Men följderna syns över decennierna, när cancertalen mångdubblas och barn föds missbildade. En av dem som dör i cancer är Igors far, som också han är vetenskapsman vid den hemliga anläggningen. Igor själv hamnar i trubbel, när han som liten lockas av den förbjudna zonen bortom lekplatsen.

Det är en stort upplagd roman, med en avancerad struktur där vissa skeenden får sina förklaringar långt senare. Som läsare har jag känslan av att Anna Fock konstruerat en hel värld, som hon sedan lyser upp bit för bit med en ficklampa. Ljuskäglan vandrar långsamt fram och tillbaka och först mot slutet får läsaren hela bilden klar för sig.

Att hon är en passionerad stickare känns därför följdriktigt. En garntråd är ju en enkel rak sak, men som genom ett precist och planerat rörelsemönster snirklas ihop till en större komplex enhet.

Anna Fock gillar att skriva och skruva; romaner och bilar.

Därför är det lite förvånande att höra Anna Fock beskriva sin skrivprocess. Det finns inte alls något genomtänkt, övergripande mönster. En roman börjar oftast bara med en stämning eller ett par personer. Exempelvis debuten Absolut noll som så levande skildrar ryska homosexuella mäns förtryckta kärlek, den var ursprungligen inte ens förlagd till Ryssland. Det var först när hon besökte Sankt Petersburg på jakt efter kyrkklockorna som hon förstod att hon funnit miljön för sin berättelse.

ÄvenVäderfenomenutgick inledningsvis från ett gäng sysslolösa ungdomar – så kallade gopniks (ett fenomen värt en slagning på nätet) – innan hon hörde talas om Kysjtym-olyckan, som sedan blev central.

Även en av de mest betydelsefulla vändningarna i Väderfenomen, som inte bör avslöjas här, tillkom sent.

– Den kom jag på när jag redigerade. Jag hade redan skrivit kontrakt och allt. Det var en plötslig insikt, plötsligt fattade jag hur det hängde ihop. Jag är helt enkelt inte särskilt välplanerad.

Önskan att skriva väcktes rent konkret i det där första doftmötet med mammans bokhylla. Eller snarare önskan att själv åstadkomma en bok. Som barn tillverkade hon egna, genom att vika pappskivor och fylla dem med pappersark. Hon ritade till och med dit en liten logotyp. Hennes skrivande var inte ett okontrollerbart inre behov, längtan stod aldrig efter litterär berömmelse – det den unga Anna Fock ville åstadkomma var egna böcker. Hon har därför inte sökt sig till andra skrivande människor, exempelvis på författarutbildningar. Inte heller har hon drömt om att bli författare på heltid; yrkesdrömmarna har varit andra.

– Jag började studera kemi. Jag har också velat bli brandman. Romanerna skulle jag ha skrivit ändå, det har alltid varit en självklarhet. För mig var skrivandet grundat i kärleken till den fysiska boken. Det har aldrig varit en stor grej, men jag har varit väldigt målinriktad i att jag ville ge ut romaner. När mina manus har blivit bra nog har jag skickat in dem. I början blev jag förstås refuserad, oftast utan kommentar.

Hur tog du det?
– Jag har nog alltid varit rätt medveten om att man blir refuserad, att det är så det fungerar. Jag tog det inte jättehårt.
Det var först när hon skickade in manuset till vad som slutligen skulle bli hennes andra bok, Cirkus Smuts, som refuseringarna motiverades och åtföljdes av några uppmuntrande rader. Det sporrade henne vidare i arbetet med Absolut noll. När den väl hade kommit ut och gjort succé återvände hon till det refuserade manuset och redigerade om det.

– Då var tröskeln för utgivning lägre.

När vi träffas i Göteborg pågår debatten om Jeanine Cummins roman American Dirt i USA. I den skriver Cummins om fattiga mexikanska migranter. Hennes kritiker menar att hon, som tillhör det privilegierade majoritetssamhället, därmed stjäl och profiterar på utsatta människors livsberättelser. Eftersom även Anna Fock skriver om maktlösa människor i en miljö hon inte själv har upplevt undrar jag hur hon ser på den kritiken?

– Min grundinställning är att det mesta i dessa debatter är fel. Ibland går det så långt att det verkar som att man i princip bara ska skriva om sig själv, något som för mig känns helt ointressant och skulle göra litteraturen nästan dystopiskt torftig. Som jag ser det är det en av de viktigaste delarna av mitt jobb som författare att just leva mig in i och skildra annat än mig själv och min egen värld. Att man som författare bör göra det här med respekt, känsla och kunskap är en annan sak, och det är något jag själv strävar efter.

Hon tillägger:

– Det är problematiskt om förstahandsskildringarna kommer i skymundan, men det betyder inte att allt annat ska sluta skrivas.

Låt oss återvända en sista gång till bokhyllan som fick Anna Fock att vilja skriva böcker. Hur luktar böcker egentligen?

– Det är svårt att förklara hur böcker luktar. När jag jobbade i en bokhandel ett tag under gymnasietiden älskade jag att få packa upp nya pocketböcker, de har en speciell doft. Med tiden får vissa pocketböcker en lite mer oaptitlig lukt, de luktar liksom strävt. Andra tappar doften helt.

Hon beskriver med förtjusning hur underbart hon tycker att det är att få hem de första exemplaren av en ny bok som hon själv har skrivit. Hur rummet då fylls av doften av nytryckt, inbunden bok.

– Även där åldras doften olika beroende på pappers- och bindningskvalitet. Vissa gamla böcker doftar helt enkelt gammal bok på ett fint sätt, andra blir tråkiga.

Hon fortsätter:

– Jag har alltid haft svårt att till fullo uppskatta innehållet i en bok om jag inte tycker om pappret, trycket eller lukten. Eller om bindningen inte frasar på rätt sätt när jag öppnar den. Läsning för mig är en sinnlig helhetsupplevelse. Det har hänt att jag fått prova med flera olika upplagor för att kunna läsa en bok. Jag minns en gång, då det första exemplaret hade för strävt papper, det andra luktade gubbe och hade för breda marginaler, men vid tredje försöket klaffade allt. Och jag älskade den romanen …