”Eurovision är inte skräpunderhållning”
Lyssna på artikeln
Anna Charlotta Gunnarson är trött på att hennes kärlek till Eurovision skambeläggs. Musiktävlingen har väckt hennes intresse för geopolitik, språk – och öppnat dörrar till en ny värld.
Nyligen läste jag ett nedtecknat samtal i Dagens Nyheter om Eurovision Song Contest.
Här framfördes åsikten att den musikaliska kvaliteten genomgående är låg. Jag började fundera över mitt eget förhållande till tävlingen och varför den betyder så mycket för mig.
1977 upptäckte jag Eurovision Song Contest via Marie Myriams magiska chanson L’Oiseau et l’Enfant. Sedan dess har jag älskat detta årliga mästerskap. Jag bär med mig melodierna, rösterna, texterna, ibland hela nummer, för mig är detta viktig musik. Jag lyssnar på låtarna när jag är ute och går, när jag är ledsen eller sprudlande glad, jag dansar till dem, sitter med översättningarna och närmar mig kulturer jag inte kunde ett dyft om innan. För många svenskar är ESC-veckan den enda gången på året som de hör musik från andra delar av kontinenten. Plötsligt strömmar armenska, grekiska, albanska, estniska, portugisiska och isländska rakt in i våra vardagsrum, vi får alternativ till allt anglosaxiskt som annars dominerar.
Även om det kan tyckas vara en kommersialiserad folkton räknas många av bidragen från förr i dag som klassiker, typ Quien Maneja Mi Barca, Le Dernier Qui a Parlé, Eres Tu och Molitva. I år tävlar norska Gåte med en känd kulning i refrängen till Ulveham. Därför skulle jag aldrig avfärda Eurovision som en samlingsplats för skräpunderhållning. För mig öppnar tävlingen dörren till en ny musikvärld, jag har tillskansat mig kunskap om svåra konflikter, blivit påmind om diktaturer och strider, texterna har trampat upp nya stigar. Politiken har alltid skuggat ESC, inte bara i dag, när en del svenskar för första gången tycks ha fått upp ögonen för tävlingens ständiga balansgång.
Ända sedan starten har bojkotterna avlöst varandra, banderoller hissats, nationer dissats och diskats, katastrofen varit nära. Kanske har det bara inte varit lika uppenbart. Vi har också sett hoppet lysa på den stora tavlan som utvidgats i takt med att länder blivit fria, fått rösten tillbaka. Jag är säker på att Jamalas vinst 2016 med den suggestiva balladen 1944 ökade den allmänna vetskapen om krimtatarernas deportation och därmed också vad som pågick där och då i vår direkta närhet. Gissningsvis kommer en och annan vattenmelon synas i bild i år – eller så blir det något helt annat, som ingen är förberedd på. De enda flaggor som tillåts i sändning är för övrigt de deltagande ländernas, alltså finns det inte något riktat förbud mot just den där typen av palestinska symboler, om nu någon trodde det.
HBTQI-frågan är också alltid närvarande, eftersom det här är ett av få musikaliska områden som beigehyade, heterosexuella män sällan skryter om att de besitter värdelöst vetande i. Jag kommer knappt på någon annan genre än schlager. Som jag har blivit skammad för mitt intresse. För min smak. För att jag tycker att musiken är svinbra. Inte alla bidrag varje år, men varje år tar jag flera bidrag till mitt hjärta. De hamnar på mina spellistor, jag hör dem om och om igen. Likaväl som jag älskar Steely Dan och Joni Mitchell kan jag bli överväldigad av portugisiska MARO och ukrainska Go_A. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det ena uttrycket skulle stå för kvalitet och det andra inte. Jag hör ju och känner att musiken berör mig på olika sätt, men också samma sätt, det vill säga att jag vill ha mer, mina ögon tåras, hjärtat bultar, jag får bilder i huvudet, jag känner styrka och svaghet, det bränner, jag vill agera, leva.
Det är lika seriöst för oss som Fotbollsallsvenskan, fast vi schlagersupportrar skrattar mer än vrålar, och vi har inga bengaler
För mig handlar kvaliteten också om showen. Helheten. Koreografi, dekor, kläder, smink, hår, jag ser saker jag aldrig förr sett, sjungande kvinnor på svajande stolpar, brinnande saxofoner, kalkoner som vänder plattor, porriga nummer med smörkärnande bystdrottningar, det är ju för fan inte klokt. Love it! Men grunden är alltid musiken. Det är inte bara under denna majvecka jag lyssnar på låtarna, för många av oss startar Eurovision under tidig vinter, när de första bidragen börjar offentliggöras. Jag är inte ens nörd. Mina vänner i kompisgänget Votenighters är nördar. Och då menat på det mest ljuvliga, positiva vis man kan tänka sig, och att jag får vara med är en ren ynnest, för jag lär mig så mycket hela tiden. De kan allt. Hela EBU:s regelverk, startfältet för 32 år sen, bidragen som inte kom med i Georgiens uttagning 2007, texten till Vi Maler Byen Rød, dansstegen till Think About Things och vem som dirigerade Sveriges orkester 1973 (jaja, det kan jag också).
Historiska och samtida politiska aktioner och protester har alla Votenighters koll på, och diskuterar frekvent. Vi tittar på de inhemska uttagningarna och jämför med de uppträdanden vi till slut ser i semifinalerna. Vi kollar videorna. Vi röstar i strikt upplagda omröstningar och tycker alltid helt olika. Det är lika seriöst för oss som Fotbollsallsvenskan, fast vi schlagersupportrar skrattar mer än vrålar, och vi har inga bengaler. Många kompisar åker dessutom runt i Europa hela våren på events som anordnas med artisterna, de kollar presskonferenser, bevakar alla nyheter, följer vadslagning och internationella chattar, driver välbesökta klubbar, populära poddar och får fart på dansgolv. Här finns ett umgänge och en musiksfär som är ganska oskildrad, mitt i all annan uppmärksamhet som tävlingen får. We’re not only in it for the folkfest och glitterhattar.
Ibland tänker jag på Disco Sucks-kampanjen i USA på 70-talet, som ledde till våldsamma attacker mot DJ:s och diskotek och kulminerade i Disco Demolition Night. Den där julikvällen i Chicago 1979 när över 50 000 rockvurmande fans tog sig in på en stor arena där de under tjo och tjim satte eld på, och sprängde, LP-skivor med dåtidens största genre. Irritationen var enorm över denna musikstil som formats i en afrokultur, en queer kultur, en kultur där folk uttryckte sig på många parallella nivåer, något som krävde sin kontext och gjorde att en del personer bara såg ytan och dansen. På samma sätt tänker jag att ESC kan uppfattas som en provokation i sig. Det är inte bredbent. Det låter inte som Neil Young eller AC/DC. Jo, ibland gör det det, men på ett annat sätt. Jag hör i alla fall likheterna. Och det gör mig glad.
Via ESC-artisterna hittar jag annan musik från nationer som jag antagligen aldrig hade sökt upp om jag bara följt den vanliga pop- och rockströmmen. Som förälder är det dessutom fantastiskt att min son tidigt föll för tävlingen och tillsammans har vi förstärkt det gemensamma intresset för tongångar utanför de anglosaxiska ramarna. Vi har en hel musikskatt att ösa ur, som väldigt få andra omkring oss känner till. Tack vare Eurovision väcktes hans intresse för geopolitik och språk, precis som det gjorde för mig en gång när jag var åtta år och upptäckte Eurovision Song Contest via Marie Myriams magiska chanson L’Oiseau et l’Enfant.
*Den här texten skrevs innan den första semifinalen av Eurovision.
Anna Charlotta Gunnarson skriver om populärkultur för Vi och gör Melodikrysset i P4. Hon är även aktuell som gäst i Vi-podden och kommer att medverka på Vi:s Litteraturbåt 2025.
Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson: