Skulle jag – en jurytant – ha mer koll än tittarna?
Lyssna på artikeln
Hur går det egentligen till i de slutna rum där en jury utser vinnare – och varför gör beslutet så ofta folket rasande? Anna Charlotta Gunnarson tar oss med bakom kulisserna.
Tv-kameran sveper över de små kaféborden. Spänningen är olidlig medan programledaren Fredrik Belfrage går runt mellan Melodifestivalens åldersindelade jurygrupper 1984 och samlar in rösterna muntligen: ”1 poäng till melodi nummer 8.” Juryns beigeklädda femtonåringar går knappt att skilja från sextioåringarna, slipsarna sitter lika tajt, de uppburrade frisyrerna fluffar i studioljuset. När man kollar klippet på SVT:s Öppet arkiv kan man genast börja undra vad det egentligen var för jeppar som satt där och såg till att Diggi-Loo-Diggi-Ley vann hela konkarongen. Var de experter av något slag eller typ släktingar till tv-ledningen? Liknande tankar kanske även dyker upp detta år när juryns röster presenteras i finalen eller under Grammisgalan, Guldbaggen och Eurovision Song Contest. Varför ska några få människor ha så stor makt? Skulle de ha mer koll än tittarna hemma i soffan? Man kan verkligen fråga sig. Kanske kan jag svara.
Här har ni nämligen en tvättäkta jurytant, möjligen med något mindre folkhemsfluffat hår. Sedan 90-talet har jag suttit i allsköns konferensrum och diskuterat pristagare inom journalistik och musik. Det som mest skiljer juryröstande från de personliga åsikter vi uttrycker vid köksbordet är ämneskunskaperna, förberedelserna och debatterna. De flesta juryuppdrag kräver lång yrkeserfarenhet eller bevisad nördkompetens, dessutom måste man vara påläst om kandidaterna. Ibland tar det dagar att omfamna materialet som ska bedömas. Dessutom avsätts tid för långa möten, där alla jurymedlemmar pläderar för sina darlingar med genomtänkta argument och lyssnar lyhört på allt de andra vill lyfta fram och bort. Detaljer och branschstrukturer ventileras i ett intensivt lagarbete med en ledare som fördelar ordet. Gruppen vrider och vänder på nomineringarna med ett professionellt anslag, där alla i demokratisk anda är beredda att ompröva den egna hållningen.
Nyligen var jag med och utsåg en pristagare som främjar ”det talade språkets utveckling”. Ett par i juryn hade en solklar favorit, varpå någon påpekade att denna kandidat nog mer besitter allmän charm och snackighet, snarare än färgstark formuleringskonst. Efter en lång eftermiddags vilda diskussioner gick vi hem med en lista på sex namn som granskades ytterligare, varpå gänget samlades igen. Under vår andra session hände något märkvärdigt. Jurymedlemmarna med den solklara charmfavoriten pudlade och konstaterade ädelt att de vid närmare eftertanke förväxlat utstrålning med språklig finess. Tack vare samtal, tid och engagemang kunde vi nu betydligt lättare enas om en vinnare, vilket knappast hade hänt om vi suttit solo med en app och utgått från magkänslan. Visst, alla hade fått tycka, men kanske inte reflektera.
Jurypaneler har också ofta stadgar och kriterier som anger tonen. Ett tag var jag ordförande för invalen till Swedish Music Hall of Fame, som firar populärmusikens giganter. Regelverket krävde att vi förhöll oss till verkshöjd, pionjärskap, debutår och utgivningens omfattning men också att så många pristagare som möjligt kunde närvara under hyllningsceremonin. Med andra ord – tyngdpunkten på levande stjärnor. Förutom detta tog vi hänsyn till tidigare invalda musikers åsikter samt flera hundra förslag från allmänheten. Vissa fanklubbar arbetade outtröttligt med att få in sina idoler; samma namn kunde dimpa ner samtidigt i 50 olika mejl. Om vi sedan valde andra hjältar än deras blev de rasande, men detta var nu inte Rockbjörnen, där influeraren med flest följare vinner. Vi i juryn ville varje år skapa en unik musikalisk bukett som representerade olika epoker och genrer, med en mix av doldisar och folkkära kvinnor och män. Vi var både breda och folkbildande. Genom att belöna kompositören och textförfattaren Britt Lindeborg, framför givna kulturmän som redan fått alla priser man kan tänka sig, sände vi en viktig signal utåt. Med högoddsaren Calle Jularbo lyfte vi fram svensk dragspelshistoria och hur han tvingades mörka sin bakgrund i resandefolket.
Juryer är sällan synliga som konståkningsdomare, likafullt sätts de samman för att leta efter kvalitet. Självklart kan grupperna vara alltför homogena och självklart har folket ofta rätt. Det finns ingen vetenskap som bestämmer värdet på kultur, men ibland kan det sitta fint med en drillad grupp som spanar efter en helhet och ser förbi publikfrierier. Trots allt är det skillnad mellan att glatt vindrucken klicka i en hjärtapp på lördagskvällen och att vässa nyktra argument mot insatta människor i lysrörsljus.
Ur Tidningen Vi #2 2024.
Läs mer:
Anna Charlotta Gunnarson: ”Inga kvinnor jag talar med vill se skiten”