Anna Charlotta Gunnarson: Då kom svaret från Agnetha Fältskog

Plötsligt släpper Agnetha Fältskog en ny låt. Anna Charlotta Gunnarson skickar ett mail till henne och får ett svar som är helt väntat – och fullständigt överraskande.

Where Do We Go From Here? Denna kryptiska formulering dök plötsligt upp förra onsdagen på en nystartad hemsida med tillhörande instagramkonto. Avsändaren kallade sig agnetha_official, och verkade så pålitlig att hjärtat nästan stannade på många av oss. Vad i hela friden antyddes? Hade Agnetha Fältskog gått in i studion igen? Var detta titeln på en kommande skiva? Fansen fick fnatt på diverse nätforum där frågorna hopade sig, men inga som helst rykten var i svang, för i vanlig ordning hade den lojala kretsen runt Abba varit knäpptyst. Precis som vid gruppens oväntade comeback för några år sedan. Ändå ganska imponerande i detta informationshetsande tidevarv.

Agnetha Fältskog har inte släppt egen musik på tio år. Förra albumet hette A och innehöll ett par hits med några miljoner spelningar var på streamingtjänsterna, själv hade hon enbart varit med och skrivit en av låtarna. En enda. Till skillnad från hur det lät på den långa raddan tidiga soloskivor under 60- och 70-talet, där hon låg bakom mängder av klassiska, hyllade albumspår och singlar, ibland med både text och musik, ibland enbart som kompositör, ibland även som producent. Hon var den första svenska tjej som producerade musik på den nivån, som nådde listplaceringar och försäljningsframgångar, och hon var bara 23 år när hon intog denna beslutsfattande roll första gången. Hennes pionjärinsats för kvinnor saknar motstycke, för inga andra svenska tjejer turnerade under 60-talet med så mycket egenskrivet material. Redan i tonåren gjorde Fältskog succé på Svensktoppen som artist och kompositör. Hon är ett geni, men hennes driv och självförtroende dämpades i takt med att Abba blev det givna musikaliska navet i livet, och för att sådant som fredagsmys med barnen var svårt att kombinera med glitter och platå utan rast och ro. Kraven på kvinnliga artister under 70-talet var dessutom minst lika skruvade som i dag.

Where Do We Go From Here? Hade Agnetha Fältskog väckt geniet till liv igen? Satt sig vid pianot och låtit magin flöda fritt ännu en gång? Jag kunde inte tro att det var sant, särskilt med tanke på vad som hade hänt tidigare under veckan. Två dagar innan det kryptiska budskapet slog ner som en bomb hade jag och min redaktör på Vi skickat i väg en formell förfrågan till Agnetha Fältskog, den vi diskuterat så länge. För tänk om det kunde finnas en liten, liten, fruktansvärt liten, försumbar möjlighet att jag kanske, eventuellt, kunde få göra en intervju med henne? Vi avslutade vårt mail med att vi båda visste att det var ett långskott, men att vi ändå vågade drömma. Sedan var det bara att vänta. Det fanns en möjlighet att Fältskog visste vem jag är. 2019 gav jag ut en bok på Atlas förlag om kvinnorna som formade pophistorien, där jag ägnade ett helt kapitel åt hennes gärning. Min text om henne publicerades också i Svenska Dagbladet, varpå Björn Ulvaeus gjorde en pudel och konstaterade att killarna i Abba betedde sig ”generande dumt” då de ofta under turnéerna introducerade sin kompetenta bandkollega som ”the little blond girl” istället för att säga hennes namn. Att Ulvaeus ens kommenterade min artikel var svindlande. Mitt favoritband hade läst vad jag skrivit. De hade brytt sig.

Vi tänkte oss fullsatta salonger världen över.

Ett år senare hade jag förhoppningen om att få lägga grunden till långfilmen om Agnetha Fältskogs liv. Tillsammans med utmärkta manusförfattaren Sara Andersson Marmnäs hade jag skrivit en (alldeles objektivt sett) förbaskat bra filmsynopsis med fokus på Fältskogs uppväxt, musikskapande och roll som nydanare. Eftersom hon är så restriktiv med medverkan i offentliga sammanhang hade vi inte väntat oss mycket mer än ett blankt nej, då vi lämnade in förslaget i oktober 2020. Det fick vi inte. Den vänliga mediekontakten skrev att vi skulle få vänta ett par dagar på svar. Så vi väntade. Och väntade. Först i januari kom en ursäkt för att svarsprocessen var långsam, men fortfarande inget nej. Vad betydde det? Agnetha kanske inte alls hade hunnit, orkat eller velat läsa utkastet, men då kunde hon ju lika gärna tacka nej med en gång. Om hon å andra sidan hade läst utkastet och funderade så det knakade fanns det alltså fortfarande en möjlighet att just vi två skulle få göra dramat om hennes levnadsöde. Vi tänkte oss fullsatta salonger världen över, för likaväl som det görs påkostade biografiska filmer om udda artister som Weird Al Yankovic torde en skildring av denna unika kvinnliga hitmakare, med bortglömd multitalang, locka storpublik. Kanske ventilerade hon precis sådana tankar med sina nära och kära, kanske vägdes tusen detaljer för och emot, fram till oktober 2021 då det sista mailet kom.

Hej
Jag är ledsen för att du inte fått något svar av oss och ni har inte på något sätt varit bortglömda, men frågan är mer komplex än vad vi kanske tyckte i början. Vi har med jämna mellanrum bollat upp frågan för att komma fram till det bästa svaret och tyvärr kommer svaret bli ett nej då Agnetha helst inte vill att det blir en film om henne.

Så slocknade drömmen, men det var ändå något vackert med att det tog ett helt år för henne att bestämma sig. Sara och jag var rörande eniga om att respektera Agnetha Fältskogs önskan och stoppa tillbaka idén i byrålådan. Utan att någonsin ha träffat Agnetha har jag av någon anledning alltid tänkt på henne som en riktig människa, inte alls som en idol uppflugen på piedestal. Förståelsen för att man vill ha sitt privatliv ifred ligger så otroligt nära mina egna behov att jag aldrig någonsin skulle kliva över den tröskeln. Dessutom har många andra typer redan gjort det, och ryktet om henne som en modern Garbo har knappast uppkommit utan anledning. Hon har så klart alltid rätt, i allt som rör hennes egen berättelse. Men jag kommer inte sluta prata om henne för det, i andra sammanhang. Som när bokmässan i Göteborg, tillsammans med Stockholms kvinnohistoriska museum, en gång anordnade en litterär middag kallad Historical Dinner Party. Där valde författare som Jamaica Kincaid, Siri Hustvedt och Anne Holt var sin kvinna att berätta om för den litterära församlingen. Då var jag fantastiskt nog en i skaran av inbjudna talare, och mina tre minuter ägnades åt Agnetha Fältskog. Jag har hyllat henne inför Jamaica Kincaid, hur otroligt är inte det? Jag har också skrivit en låttext om Fältskog till mitt lilla popband 500 mil, den heter Till Agnetha och rimmar om att hon varken brände behån eller dröjde kvar i kokvrån, hon stod på sin egen barrikad och komponerade en ballad. Just för att jag så ofta nämner henne har också ett par teaterproducenter hört av sig om att sätta upp scenföreställningen om hennes liv. Fast jag har ju blivit ganska luttrad. Det går nog inte, tyvärr, jag är ledsen.

Men så tändes då hoppet igen förra onsdagen, efter att vi skickat det där mailet och det kryptiska budskapet överraskande dök upp två dagar senare. Where Do We Go From Here? Herregud, om Agnetha nu skulle släppa ny musik kanske hon faktiskt var redo för ett samtal om komponerande och inspiration. I mina öron har alltid hennes toner svävat ovanför alla andra melodier, i ett register för sig. Hon talar direkt till oss, med sådan lätthet, att såväl solsken som sot går rakt in i själen. Jag höll tummarna så att knogarna vitnade. På torsdagseftermiddagen kom svaret. Nekande. Förstås. Mailet innehöll dock en högst oväntad mening om att Agnetha Fältskog respekterar mig, plus lite annat snällt, så för min del kom det återigen något fint ur kontakten.

Denna vecka förklarade tidningarna att Agnetha Fältskog skulle dyka upp i en exklusiv intervju hos BBC. Det verkar som om hon gillar radio, hennes mest omskrivna mediemöten i modern tid har skett med kvinnor från P4, Lotta Bromé och Carolina Norén. Hur mycket hon medverkar i Jan Gradvalls kommande bok Vemod undercover: Boken om Abba återstår att se. Men vad vi även fått veta de senaste dagarna är att nya albumet bara innehåller en enda ny låt, resten är uppdaterade nyinspelningar av låtarna på A, Agnetha Fältskogs förra skiva, som firar tio år. Informationen gjorde mig inte särskilt glad, snarare konfunderad in i märg och ben, för jag fattar inte hennes drivkraft denna gång. Varför har hon känt sug efter att göra om redan utgiven musik, för att jubilera ett album i mängden? Jag messade med några kompisar som reagerade med lika stor besvikelse:

”Det hade varit lite kul om det var nya tolkningar av Jag var så kär eller vilka som helst av hennes gamla hits”, skrev vännen Kristian. ”Men låtar från A? Näääää. Möjligen om hon typ hade gått ihop med en samling nutida unga kvinnliga artister. Tänk The Heat Is On med Agnes eller Dom har glömt med Veronica Maggio …”

Kompisen Torbjörn fyllde i att engelskspråkiga versioner av äldre svenska låtar också hade känts som en roligare grej:

”Men frågan är varför hon inte bara släpper en ny låt. Punkt.”

Visst har han en poäng? Framtiden hade legat mer öppen med en fristående singel. Frågeställningen Where Do We Go From Here? kräver ju någon form av svar, eller i alla fall sökande efter ett svar. Inte vill man då uttyda facit som en tillbakablick till nyss, med en smula variation. Nåväl, jag är förstås bara bitter. Jag grämer mig ju en smula och funderar över hur nära det var. Eller var det inte nära? Kanske Agnetha Fältskog verkligen ogillar att bli intervjuad och därför bara pratar med en journalist åt gången? Själv minns jag en fasansfull tv-stund 1985, där en folkhemsgigant betedde sig på gubbigast tänkbara vis mot henne, han avbröt, förminskade, missförstod medvetet, lade orden i mun på henne, klappade henne på huvudet och tog till slut hennes hand. För att han kunde. Kanske sitter sådana hågkomster kvar. Kanske hade hon varit mer benägen att tacka ja till mina förfrågningar om jag inte hade verkat så pretentiös, med faktaböcker och essäer och tyckande och problematiserande och jämt lägga näsan i blöt med mitt personliga perspektiv som kanske inte alls är hennes. Äh, ni hör ju hur jag låter. Det är nog bra som det är, och jag är ju allra mest lycklig över att vi nu har fått ett musikaliskt livstecken från Sveriges finest.

Nya singeln premiärspelades i brittisk morgonradio den sista augusti efter en intervju om väder och vind, ringrostig engelska, gamla idolen PJ Proby och att hon fortfarande lever med musik runt sig dygnet runt. Det visade sig att Jörgen Elofsson och Kamilla Bayrak skrivit låten, ingen Agnetha alltså, men jag gillade vad jag hörde, trots mainstreamsoundet och att den kunde ha släppts med vilken artist som helst. Mina radiokolleger tyckte att hon lät yngre än någonsin och konstaterade att de saknade det djup som annars varit hennes signum sedan ungdomen. Själv var jag som sagt mest omtumlad och okritiskt lagd, för hon var tillbaka. Och faktum är att hon ju bara är 73 år, så inte släpper jag tanken på att denna återkomst bara är början på någonting mycket, mycket större. Agnetha Fältskog har framtiden för sig.

Till Agnetha (Låt av 500 mil)
Det var 1968
Vietnam och Palme och revolter
Men ur en annan mylla steg en sång
Den du skrev en gång
Åh Agnetha, åh AgnethaDu var aldrig den som brände behån
Stannade inte heller kvar i kokvrån
Du stod där på din egen barrikad
Och komponerade en ballad
Åh Agnetha, åh Agnetha
Och sångerna om sommaren
På soliga små vingar for upp mot himmelen och hem igen
Och stjärnorna ville ha mer
Och sångerna om sorgerna
På sotiga små vingar for upp mot himmelen och hem igen
Och stjärnorna regnade nerVem är en sann pionjär?
Producera album, föda barn
Och vara sexig söt och rar
Tänk att vara så populär
Och du skulle äga miljoner om tårar var guld
Du blev miljonär*Och sen så skulle alla välja sida
Måste välja mellan dig och Frida
Men männen hamnade aldrig i två hörn
Vi valde aldrig mellan Benny och Björn *Och sångerna om sommaren
På soliga små vingar for upp mot himmelen och hem igen
Och stjärnorna ville ha mer
Och sångerna om sorgerna
På sotiga små vingar for upp mot himmelen och hem igen
Och stjärnorna regnade ner
Till Agnetha, till Agnetha