Anna Blomberg om sina hjärnspöken

De bråkar och berömmer, ropar bu och bä. Skådespelaren Anna Blombergs hjärnspöken är svåra att få stopp på.

Hon har sedan unga år umgåtts mycket intensivt med vissa personer. Dagligen, om det vill sig riktigt illa. En gammal släkting dyker plötsligt upp, en sur skolkompis, kritiska kollegor och andra människor som verkar ha som enda uppgift att förgöra henne. Någon granne kan rynka på näsan och säga: ”Nä, du Anna, det här är inte bra, riktigt uselt faktiskt.”

Hjärnspöken, kallar hon dem.

– Visst är det märkligt att tankar kan ta så stor plats, att fantasier kan styra en så totalt?

För det är fantasin som ställer till det, den ytterst livliga som skapat älskade karaktärer som till exempel Kåta Gun och Kristina, imitationer av Hollywoodfruarna Maria Montazami och Anna Anka, Jimmie Åkesson och Lill-Babs. Och så Kvarteret Skatan, humorprogrammet som firar 20 år.

– Det är nog samma fantasi som skapar hjärnspökena, som också gör att jag kan leva mig in i hur andra människor är. Fantasi är något underbart, men ibland blir det lite för mycket för att vara bra för mig.

Just nu turnerar hon med föreställningen Anna Blomberg sjunger ut i Riksteaterns regi.

– Hjärnspökena har en förmåga att dyka upp i ensamma processer, när jag skriver till exempel. Ibland ser jag en hel publik framför mig, hör några personer muttra: ”Den där Anna Blomberg är ju inte lysande. Men hon får väl hålla på tills hon själv inser att det bästa vore om hon ägnade sig åt något annat.”

Vad gör du när de har fällt sin dom över dig?

– Det kan gå så långt att jag måste ta en paus i skrivandet. Det känns verkligen som om de hatar mig.

Finns bot?

– Andra människor. Är jag ensam kan det gröta till sig rejält i skallen. Men att träffa andra, spegla sig i dem, hjälper. Jag inser att fullt så fruktansvärt usel kan jag väl ändå inte vara. Ensamhet är verkligen inte bra för en med tendens till hjärnspökeri.

Men vi får inte glömma de goda spökena, påpekar hon. De hjälper henne att hitta karaktärer hon ska gestalta, ger henne kraft att våga.

– De får mig att tycka att mitt jobb är det roligaste i världen. Jag hör hur en publik i huvudet skrattar, kroppen blir varm. ”Nu är de med mig”, tänker jag. ”Nu har jag flyt.” Problemet är ju bara att de goda hjärnspökena inte heller finns…

Vilken typ av hjärnspöken verkar ha störst makt över dig?

– De negativa tar väl mest plats. Eller snarare, det kalla fördömandet har en tendens att gröpa sig längst in i mig. De snälla får inte fäste på samma sätt.

Så de onda vinner?

– Egentligen inte, när jag tänker efter … jag fortsätter ju att spela, inte sant?

Hjärnspöken är något allmänmänskligt, menar Anna Blomberg. Ett tvivel eller en lust som tar sin gestalt i olika personer. De sura, de glada, de fördömande. Det gäller bara att kunna hantera dem.

– Samhället har ju också sina hjärnspöken. Rasism är väl ett bra exempel på ett enda stort hjärnspöke. Man drar alla över en kam, kan slänga på människor vilka egenskaper som helst, tror sig veta hur andra är. Innerst inne vet vi att rasisternas argument inte stämmer. De är hjärnspöken.

Nu i maj fyller Anna Blomberg 50 år.

– Vissa hjärnspöken håller på att förlora sin kraft, vilket är bra. Kanske har det med ålder och mognad att göra? Det tråkiga är att det ständigt kommer nya…