Ann Petrén om konflikterna med Benny Fredriksson

  • 15 sep 2022
  • 12 min

// Foto: Frankie Fouganthin / Ordfront förlag

Ann Petrén om konflikterna med Benny Fredriksson
Stig Hansén

// Foto: Frankie Fouganthin / Ordfront förlag

Lyssna på artikeln

När Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern, tog sitt liv ville skådespelaren Ann Petrén inte prata om det som hänt. I en ny bok berättar hon om vredesutbrotten, kärleken och att hon kände sig som gisslan under metoo.

Utdraget ur Stig Hanséns nya intervjubok Ann Petrén på scen (Ordfront) inleds med att Petrén berättar om när hon träffade Benny Fredriksson första gången på Moderna dansteatern 1986 och hur deras kärleksaffär övergick i en vänskap och arbetsrelation.


– Vi gjorde en föreställning som hette Röda havet och som blev en succé. Vi hade elva män med i föreställningen. Benny ville vara med i Röda havet, och han fick hoppa in några gånger som ersättare. Han var nykläckt skådespelare och jobbade på Riksteatern. Och han var … som en gammaldags uppvaktande kavaljer.

Kom med blommor?

– Ja. Han var verkligen ihärdig. Med mig lekte han relation och den pågick en vår och en sommar. Och en bit in på hösten. De flesta foton jag har med Benny är sommarbilder. Han åkte med mig till sommarhuset i Hedemora och gillade min mamma jättemycket. Det jag har tänkt på när det gäller Benny, och som jag inte har något problem med att säga, är att han nosade upp händelser som det gnistrade om, som med Röda havet. Sedan var han också fascinerad av delar av min släkt, som till exempel att Gustaf Petrén, min pappas kusin, varit Justitieombudsman. Jag är rätt säker på att Benny tänkte att han skulle få politik och kultur ihop med mig. Plus det borgerliga. Att jag kommer från den bakgrunden tyckte han var spännande, som att min farbror Sture Petrén, som dött några år tidigare, hade suttit i Svenska Akademien och varit domare i Internationella domstolen i Haag. Jag berättade för Benny att Sture inte förstod sig på teater, att jag pratade med honom när jag kom in på Scenskolan, och att han då sa: ”Jaha, och vad gör du eljest?” Allt det tyckte Benny var verkligen spännande. Han ville veta allting.

– Men jag tror att vi båda insåg att vi inte var ämnade för varandra. Boulevardteatern var han inte så intresserad av. Nu tänker jag att Benny och jag hade en nära relation, men det var mer att vi lekte par och gjorde utflykter. Och sedan gick det några år … och hans äldste son är ungefär jämngammal med min dotter Ebba, så vi var några gånger på Skansen med barnvagnar. Sedan blev han chef för Parkteatern och vi förlorade kontakten med varandra. Vi fick kontakt igen när jag började på Stadsteatern 1988, efter Boulevardteatern, men vi umgicks från och med då aldrig privat. Han var alltid noga med mina födelsedagar, att komma med blommor, och han tyckte om att citera min mamma som sa: ”Benny, är det ett namn, eller?”

– Han var ett fantastiskt stöd när min mamma dog 2000. Då spelade jag Gränsen på Unga Klara och åkte fram och tillbaka till Västerås. Ja, då var han väldigt fin. Det var likadant när min äldsta syster dog på ett äldreboende, och när jag drev en kamp med ivo-anmälningar, då hjälpte han mig med vilka han tyckte att jag skulle kontakta. Han fanns alltid där. Vår historia är inte hemlig, men jag har aldrig pratat om den, för varför ska jag göra det? Min analys är rätt: han lyckades få ihop kombinationen kultur och politik, och han fick det livet med sin fru Anne Sofie von Otter. Det finns ingen motsättning i det: kärlek och framåtanda.

– Jag har hela tiden varit rak med honom. Och de gånger vi hade konflikter, när han blev helt svart i ögonen … Det hände när jag jobbade på Unga Klara och tyckte att han började lägga sig i för mycket i vår planering. Jag hade också fighter med honom om annonser och sådant. Jag klev rakt in på hans kontor. Han var också väldigt snabb med att reagera, som när vi gjorde Gösta Berlings saga. Samtidigt gjorde Alexander Mørk-Eidem En folkefiende, och hans ensemble blev upprörd av att vi skulle göra Gösta Berlings saga för att SD hade den på sin litteraturkanon. Då ville jag att Ebba Witt-Brattström skulle komma och prata för vår ensemble om vem Selma Lagerlöf var, vad hon gjorde, helt enkelt öka kunskapen om att hon inte agerade i Sverigedemokraternas anda, hon hade inte en ren nationalistisk sida på det sättet. Men producenten sa att det har vi inte råd med. Då ringde jag Benny och förklarade att det har uppstått en diskussion här som handlar om värderingar och Selma Lagerlöf. Jag berättade om Ebba Witt-Brattström och han sa: ”Varsågod, här är pengarna.”

– Det gillade jag, han fattade snabba beslut. När vi gjorde projektet Modärna kvinnor fick vi däremot bara lite pengar, så vi tvingades snåla, fastän han skröt om projektet inför pressen. Skulle det fortsatt skulle det få hänga på mig och då sa jag att så vill jag inte att det ska gå till. Då nöjde han sig med rubrikerna och att han fick beröm. Han kunde också säga: ”Men så är det, ser du. Jag bestämmer. Så är det.” Ibland fick jag tänka: Hur ska jag hantera det där? Jag var riktigt arg på honom många gånger, slet upp dörren och skrek. Han kunde söka upp en direkt efter en föreställning då man var slut eller ringa på jättekonstiga tider. Han var gränslös. Jag förstår att han kritiserades för en sorts maktfullkomlighet. Jag hade ändå en sorts position i den här hierarkin, men jag tycker att han slog sönder armeringen i huset för folk blev försvagade när så mycket kontrollerades av honom. Jag vet att Benny tyckte om mig som skådespelare.

Vad kommer historien att säga om Benny?

– Vi kommer aldrig att kunna tvätta bort att han tog livet av sig. Aldrig! Men man kommer att hylla honom för att det hände något i svensk teater. Sedan kan man alltid ha olika åsikter om vad det var som hände. Jag tycker verkligen inte att hans tänk var ett new public management-tänk, det känns som att det är mer så nu. Man kommer att säga att han var en otrolig teaterman och en unik person. Men det är otroligt mycket man som anställd på teatern inte haft insyn i, och jag tycker som alla andra att sveket kom från huvudmännen i stadshuset, det var helt förfärligt.

Hade du kontakt med honom efter att han slutat?

– Nej, jag skickade bara ett sms och fick svaret: ”Tack för omtanken.” Jag kände mig besviken när han gick ut genom dörren och inte mötte upp riktigt. Och sedan blev jag och många andra en metoo-gisslan, för uttryckte man sig nyanserat i det läget – till exempel om att Benny ändå var villig till förändring – då var man en fiende till metoo. Så upplevde jag det. Jag kontaktades av pressen, och de ville ha exempel på när Benny hade betett sig på ett maktfullkomligt sätt. Det handlade aldrig om sexuella inslag, det handlade om att utnyttja sin makt. Jag kände mig som i en gisslansituation. Jag kontaktade honom, men det var något med hans telefonnummer … Det tog ett tag innan jag fick tag på honom, men vi hade bara lite kontakt. Jag kan känna dåligt samvete för det, även om jag då inte upplevde att jag hade någon speciell relation mer än någon annan. Och när han sedan hade dött ville jag verkligen inte ta plats med att säga att jag kände honom sedan tidigare, det var så många som lade beslag på sorgen, och då backade jag, jag ville inte tala mer om det. Det var så chockartat. Anna Takanen ringde mig när jag var i Borås och såg Kafkas Processen som min dotter Ebbas grupp Nyxxx hade satt upp. Jag hade sett att Anna ringt mig många gånger, jag var så arg, hon måste väl respektera mig, att jag var ledig. Sedan ringde jag upp henne i bussen från Borås till Göteborg. Och då satt jag hela bussresan … Vilket dygn det var!

Vad minns du tydligast av honom?

– Det hoppar inte upp så mycket från 1986, mer än när jag ser bilder från den tiden, jättefina bilder på Benny, utflykter och sådant, men det jag minns är när han var chef på vår teater, inte på Parkteatern. Jag tänker på att han ändå var så nära golvet. Och så gick han genom kantinen varje dag. Jag gillade det. Ja, jag gillade att Benny var en närvarande synlig chef. När vi gjorde pjäsen Kvinnorna vid Svansjön, med Åsa Kalmér, Sven Wollter, Gunilla Röör, Sven Ahlström, så hade vi en scenografi som innebar att man skulle springa upp och ner för en brant kulle och jag hade en knäskada som gjorde riktigt ont. Jag tog dit sjukgymnasten – vi hade sådana resurser då – och när jag visade lutningen som jag springer upp och ner för, så sa hon att den skulle hon inte godkänna. Så jag gick upp till Benny och sa att han skulle springa upp och ner för den lutningen och då gjorde han det och medgav att det var för tufft. Jag kan gilla den inställningen. Och jag gillar att han inte blandade ihop jobbet med vårt gamla privatliv.

– Jag har svårt att tro att det finns plats för sådana som honom igen. Han var unik. Folk hakar upp sig på att han hade besöksstatistik inne på rummet, men det störde inte mig. Jag tyckte inte att han fattade rätt beslut alltid. Han var också feg när det gällde uppenbara problem, då var han rädd om dem som drog in pengarna. Han vann oftast slaget när man mötte honom själv. På det sättet hade han en distans som jag tror att man måste ha om man ska vara chef. Han hade valt några som han hade nära sig, men inte så många. När han dog försökte, som sagt, en och annan på teatern att lägga beslag på sorgen, det tyckte jag var otroligt svårt. Där fanns det kappvändare. Det är synd. Man måste kunna se flera av hans sidor. Personalen gick på knäna. Överproduktionen. Det var massa saker som inte var bra. Det kan man också säga. Men hans kärlek till teatern, den var stor.


Fotnot: Det här var ett utdrag ur Stig Hanséns bok Ann Petrén på scen som ges ut av Ordfront.

Fler utvalda artiklar