”Pappas död fick mig att bli skådespelare”

Ann Petrén är en av våra mest hyllade skådespelare. I en ny bok berättar hon om hantverket och om dödsfallet som förändrade allt.

Ann Petrén var motvillig till en början. Men Stig Hansén insisterade på att det skulle bli en bok, och till slut gav hon med sig.

– Det är väldigt få i mitt skrå som pratar om yrket, och framför allt inga kvinnor. Jag ville bidra till att förändra det.

Så sågs de. En timme i taget under några coronamånader vintern 2021. Ann Petrén ville prata skådespeleri. Stig Hansén propsade på att ha med också de privata spåren. Också i det gav Ann Petrén med sig. Hennes roller må ofta vara lite kantiga och på tvärs med världen, men i verkliga livet är hon både medgörlig, kommunikativ och öppenhjärtig.

Ann Petrén växte upp i Västerås. Tjänstevillan på Stohagsvägen var arkitektritad och stor. Pappa Folke var disponent på Svenska Metallverken och folkpartistisk riksdagsman, mamma Maud hemmafru, de tre syskonen rätt så mycket äldre än Ann. Fadern miste hon redan som sexåring. Ur boken:

”Det var livsavgörande. Pappa dör, och vi flyttar.”
Hon pekar på gatorna runtomkring, som om hon ritar en karta över hur omgivningen såg ut med sexårsögon.
”Några barn som bodde här retade mig när min pappa dog. I området fanns inga ensamstående mammor. Det var en skam att inte ha en pappa.”

– Jag hade aldrig blivit skådespelare om inte pappa hade dött när jag var så ung, säger hon. Då hade jag nog blivit lärare.

Men någon lärare blev det inte av Ann Petrén. Det var när familjen, efter faderns död, lämnade villan och flyttade in i en våning mittemot teatern som hon fick upp ögonen – rent bokstavligt – för livet på scenen. Från sitt rum kunde hon kika in i logerna på den teater, där hon några år senare fick jobb som statist. Visserligen lämnade hon barndomsstaden för först lärarhögskolan, sedan scenskolan i Malmö, men efter examen och några år i frigrupp fick hon plats i den ansedda Västeråsensemblen. Rollerna blev många – Kristin i Fröken Julie, Bruden i Blodsbröllop. Efter fem år längtade hon tillbaka till frigruppsvärlden och blev i sann pionjäranda en av kuggarna i Boulevardteaterns hjul. Teater på kvällarna, städa toaletter och tvätta scenkläder på dagarna.

Ändå tycks du uppfatta dig själv som väldigt vanlig. I boken berättar att du trodde att bara udda typer kunde bli skådespelare.

– Jag var matad med att kvinnliga skådespelare skulle vara små, söta och näpna. Inga Tidblad var idealet, några andra referenser från min bakgrund hade jag inte. Jag drömde egentligen aldrig om att vara skådespelare och vet egentligen fortfarande inte om jag är den typen.

Du känner dig ofta otillräcklig?

– Ja, det är nog en genomgående känsla i existensen. Tvivlet är en drivkraft, men jag kämpar med det. Nu har jag stått på scenen i större delen av mitt liv, men det är ändå inget kvitto på att jag duger.

Kan boken fungera som ett kvitto?

– Ja, när jag ser listan över alla produktioner jag har medverkat i tänker jag: ”Men gud, har jag gjort så här mycket!” Likadant känner jag när jag träffar studenter eller yngre kolleger och i samtal med dem märker att det har ramlat in massa erfarenhet utan att jag har registrerat den själv. I min magisteruppsats På spaning efter den tid som är har jag samlat mina reflektioner från yrket, så uppenbarligen tycker jag att jag har en erfarenhet som jag kan föra vidare till en ny generation. På något sätt har jag ändå självbilden att jag inte ska klara av det.

Varför tror du att det är så få som pratar om skådespelaryrket?

– Det är ett flyktigt yrke, svårt att formulera och det uppfattas av många som magiskt och mystiskt. Den bilden vill jag ta bort. Magiskt kan det absolut vara, men det är inte så mystiskt och heligt. Det är ett hantverk.

– Skådespelarna är också en kår som hela tiden blir tillfrågad och uppbjuden. I uppsatsen kallade jag det ”en inlärd hjälplöshet”. Skådespelare besitter en praktisk kunskap, och den har lägre status än teoretisk kunskap. Det medför att många skådespelare är för osäkra att uttala sig. Det jag säger nu är inte evidensbaserat, men jag har tänkt på att det kanske är därför så få pratar om det här yrket.

Som erfaren skådespelare har du ett öga för helheten som du inte hade som ung.

– Jag är väldigt situationstränad, och kan ganska lätt läsa av vad det är jag ska tillföra i en föreställning. Teater fungerar lite som ett schackspel, där man har till exempel löparens funktion eller kungens funktion. Jag tror att man har större vidvinkelseende som äldre.

Åren i Västerås, sedan Boulevardteatern och så småningom alla år på Unga Klara tycks ha format dig?

– Ja, så är det nog. Efter Unga Klara har jag varit ytterligare tio år på Kulturhuset Stadsteatern vilket förstås också har präglat mig. Liksom mina djupare filmsamarbeten, som det med Björn Runge. Jag sökte upp honom efter att ha sett tv-serien Anderssons älskarinna som han hade gjort och tänkte att jag skulle passa att arbeta med honom. Han trodde på mig, vilket inte alltid är självklart.

– Det betyder mycket att vara tagen i anspråk från början. För unga människor i dag är jakten på kändisskap så stor, men i det här jobbet måste man vara en långdistanslöpare, som min kollega Cecilia Nilsson har uttryckt det. Man ska räcka ett helt yrkesliv. Det finns inte så många utbrända skådespelare, men det finns många som har slocknat. Jag är glad att jag har sluppit jakten. Jag ville inte bli skådespelare för att bli igenkänd, det är en slags bieffekt. Först när jag var ungefär 50 år började folk känna igen mig på gatan. Då hade jag jobbat i 25 år och sett fram- och baksidan av jobbet flera gånger om. Jag hade aldrig klarat den tid som är nu, att vara frilansare på det sätt som krävs.

Frilansare var du när du jobbade på Boulevardteatern…

– Jo, men det dröjde innan jag sa upp mig. Jag hade min tjänst i Västerås i ryggen. I början tänkte jag att jag skulle tillbaka dit. På Boulevardteatern jobbade vi dag och natt. Kompetensen som fanns i den gruppen var otrolig; Nils Moritz som var scenograf, skådespelare och dockmakare samt Michael Segerström som kunde skriva. Nils målade den fina teaterskylten, som finns på bild i boken. Det är en sådan skandal att lokalen nu inte används för teaterverksamhet längre. Den förvandlades till cykelbutik, eftersom bostadsrättsföreningen ville få in pengar och Stockholms stad inte har subventionerade kulturhyror. Det är ju inte brist på människor som vill göra pjäser men det blir väldigt svårt för fria grupper att nå ut om de inte får rimliga hyror.

I höst spelar du Lars Noréns pjäs Temps mort i Suzanne Ostens regi?

– Ja, och liksom i flera av hans sista pjäser är nästan alla döda. Han ägnade sig mycket åt det. Vi är samma ensemble som i Suzannes föreställning Besvärliga människor och ska få ihop karaktärerna från den med Noréns pjäs. Det blir nog en nöt att knäcka, men också väldigt lustfyllt att få vara med de här skådespelarna igen. Suzanne regisserade ju Noréns tidiga pjäser på 1980-talet, men sedan dess har Norén gjorts i en allenarådande naturalistisk spelstil, vilket ju inte är Suzannes signum. Hennes publika tilltal är helt annorlunda. Hon kommer att dra in clownworkshop, dans och gud vet vad.

I Stig Hanséns bok berättar Ann Petrén att hon ska sluta på Kulturhuset Stadsteatern och trappa ner på uppdragen:

”För att det är ganska ansträngande. Man ska hålla sig i form. Och vara frisk. Man måste komma ihåg text. Och det är tråkigt att det är en massa arbete jag inte kan göra nu.”
För att du blir äldre?
”Ja. Också rent fysiskt, men det måste jag acceptera. Och det är skönt att inte bara se åldrandet som en förlust.”

Men helt sluta ska hon inte. Hösten 2023 sluts en slags cirkel i och med hennes engagemang vid Västmanlands teater.

– Det var längesedan vi bestämde det och jag vet ju inte om jag lever då, men det känns roligt att få vara på teatern i min gamla hemstad och göra turné till tio platser i länet. Vi ska spela en musikföreställning om Little Rock Nine, de afroamerikanska elever som började studera vid en rassegregerad skola i USA 1957. Det blir ett kompetenshöjande projekt för mig att sätta mig in i medborgarrörelsen.