Anki Lidén: ”Sorgen sätter sig i kroppen”

Den 20 april 2018 begick den världsberömde artisten Tim ”Avicii” Bergling självmord. Han blev 28 år. För första gången berättar hans mamma, skådespelaren Anki Lidén, om de fyra år som gått, om sorgen och vägen ur den.

Vi sitter med sorgen i knät. Bokstavligen.

– Jag känner den i mina ben när vi talar, säger Anki Lidén och för vänsterhanden mot låren.

Hon har just beskrivit hur kroppen reagerade när hon fick veta att hennes yngste son var död.

– Benen bar inte. Första året hände det ofta, med tiden alltmer sällan, men fortfarande …

För inte så länge sedan var Anki Lidén i en affär för att hämta sin nya mobil. Plötsligt hörde hon en av Tims låtar på radion.

– Jag fick stödja mig mot … nej, jag hängde över ­disken för att inte rasa i golvet.

Sorgen överfaller henne säger hon, stänger ner kroppen. Hon och hennes man Klas Bergling var på Kanarieöarna när de fick veta att Tim – på semester i Oman – inte verkade må bra. Han som varit så stark den senaste tiden hade på några dagar blivit inbunden, slutat äta, inte varit sig själv. Föräldrarna försökte ordna så att de kunde resa till honom, men några telefonsamtal senare var allt över.

Tim var död.

– På flyget hem sa Klas att jag borde äta något, i alla fall försöka dricka, men jag kunde inte svälja. Den enklaste sak i världen ju, men det var som om jag hade glömt hur man gör. Det är så trauman fungerar har jag förstått. De sätter sig i kroppen.

Det har gått fyra år sedan Tim Bergling dog, Anki Lidén kan fortfarande inte lyssna på hans musik utan att något går sönder i henne.

– Men jag hoppas att det kommer, jag tror det. När sorgen för en stund viker undan … eller snarare mjuknar lite i kanterna kan jag känna stor tacksamhet över att Tim fick ägna sig åt det han helst ville, att skapa musik, och att han gjorde det så fantastiskt bra. Jag är väldigt, väldigt stolt över honom.

Just när jag klivit in i lägenheten, efter ett kort hej och välkommen, säger Anki Lidén att skådespelar­kollegan Krister Henriksson precis ringt, en återkommande ritual visar det sig.

– När Tim dog hörde han av sig varje dag. Kollade läget, fick mig att skratta, behövde jag gråta så gick det bra. Krister var med i en musikvideo som Tim gjorde. Han tyckte om Tim, hans personlighet. Än i dag fortsätter Krister att ringa, de samtalen är viktiga för mig.

Nu sitter vi alltså i hennes och maken Klas Berglings vita kök, intill matbordet står ett runt litet bord med fotografier på Tim. I fönstret rosa pelargoner. Anki Lidén är klädd i svart t-shirt och svarta byxor, bär markerade glasögon som åker av och på under samtalet. ”Nu gör vi det här”, säger hon bestämt.

– För mig betydde det mycket när Claes Elfsberg och Lasse Berg beskrev i tv hur det var att förlora sina respektive döttrar. Kanske kan det här hjälpa någon. Jag hoppas det.

Hon är under intervjun noga med att poängtera att allt inte varit nattsvart, det har funnits stunder av vilsam nåd.

– Livet efter Tim … Det är som om inget är sig likt längre, jag känner inte igen mig. Kan man säga så? Visst kan jag skratta och jag ser ju att det finns saker att glädjas åt. Jag har min förste son, världens underbaraste Anton, vi har Klas fina barn och barnbarn. De är nära, trösten och lyckan finns där. Men … i kroppen är det som om något är för evigt trasigt.

Anki Lidén har just pekat mot rummet intill, det som var Tims och som nu är uppbyggt i utställningen Avicii Experience i Stockholm: där stod tv:n, spelen, datorn, Harry Potter-böckerna i hyllan, den nylonsträngade gitarren, tavlorna och pelaren av snusdosor i hörnet vid sängen. Hit kom kompisarna för att spela World of Warcraft, här började drömmen om att skapa musik.

– Musiken klarar jag inte än, men utställningen har jag varit på flera gånger. Den är gjord med en sådan kärlek och värme. Där visas killen som älskade musik, sonen som var vår, mer än fenomenet Avicii.

Hon talar särskilt om en filmsnutt som möter utställningens besökare. Tim ler, hela kroppen ler: ögonen, munnen, ryggen, axlarna.

– Det leendet bär jag med mig överallt.

Anki Lidén delar in livet i tiden före Tims död – och efter. I början en bottenlös förtvivlan, sjukan som rev runt i henne. Benen som inte bar, kroppen utan makt att råda över sig, skriken, gråten.

– Sorgen handlade inte bara om att Tim var död utan också att han hade begått självmord. Det var inte cancer, inte hjärtat, inte en olycka … och han var så ung. I dag är vi övertygade om att han drabbades av en psykos, ett akut sjukdomstillstånd. Tim var en grubblande, introvert person, kunde ibland tycka att det sociala var väldigt jobbigt. Det fanns tidigt en blyghet i honom som jag kan känna igen mig i.

Det finns ett viktigt förbehåll i denna berättelse. Visserligen ska vi tala om sonens död och sjukdom, men en människa är inte bara sina sista, olyckliga dagar konstaterar vi:

– Tim var så mycket annat: glad, rolig, kreativ, vänlig, varm, vänfast. Det är viktigt att inte glömma det.

Vi gjorde en intervention när Tim var på Ibiza.

Två år före självmordet hade Tim Bergling bestämt sig för att sluta med turnéerna, de som avverkades i ett alltmer rasande tempo, två föreställningar per dygn i olika världsdelar tillhörde inte ovanligheterna. Privatflyg, ständigt nya hotell, människor i tusental, droger, alkohol, presskonferenser, fans och hang arounds som propsade på hans uppmärksamhet. Artisten Avicii var djupt älskad och uppskattad, men blev också många gånger en ofrivillig motor i en mångmiljardindustri. Att säga det han behövde – ”Jag vill inte mer, jag kan inte mer” – hade ett högt pris, både bokstavligt och bildligt. Fram till 2016 hade Avicii genomfört drygt 800 shower – och Tims ångest och panikattacker blev allt svårare. I dokumentären Avicii: True Stories som kom 2017 och handlar om resan fram till beslutet, säger Tim Bergling ungefär så här:

”De första 19 åren av mitt liv tillbringade jag i fem kvarter, runt där vi bodde. Livet kretsade kring musiken, vännerna, familjen.”

– Han var så ung när det smällde till, bara tonåring. Tim som skämdes för sina finnar, för sin näsa. Vår minsting skulle ut i världen, det är klart att det var en enorm omställning, säger Anki Lidén.

– Visst möttes han av otroligt mycket kärlek och välvilja, men också elakhet. Kommentarerna på nätet kom åt honom tidigt. Jag har känt ett sådant hat mot alla mobbare. Med vilken jävla rätt skrev de så vidrigt? Hur kunde de få fortsätta, varför satte ingen stopp? Det gällde inte bara Tim utan många unga utsätts dagligen för samma vidrigheter. Om jag och Klas var oroliga över något i början av Tims karriär var det kanske att han skulle dricka för mycket, sådant oroar väl varje tonårsförälder. Men allt det andra?

När var ni som oroligast?

– Efter inflammationerna i bukspottkörteln och den brustna blindtarmen, preparaten han fick mot smärtan … han åkte dit på dem.

Hur märkte ni?

– Tim gick ner i vikt, blev så tunn. Vi fattade emellertid inte vidden av det förrän vi fick besked från hans tour manager. Vi – familj, vänner, kollegor – gjorde en intervention när Tim var på Ibiza.

Opioiderna, den grupp smärtstillande mediciner som skapat en sådan enorm våg av beroende i USA att den numera benämns opioidkrisen, fick även Tim Bergling mot smärtorna. Han blev så småningom beroende, men intervention, terapi, avgiftning, en egen stark vilja och inte minst vila gjorde honom fri. Friare i alla fall – och bara för ett tag. I dokumentärfilmen finns en scen från 2016 där Tim talar med sin mamma i telefonen. Jag inbillar mig att hon undrar hur han har det, men hör bara Tim som med vänlig och varm röst flera gånger frågar: ”Hur mår du, mamma?”

Anki Lidén tar sats, säger:

– Även om jag ibland var orolig för hur Tim mådde, både psykiskt och fysiskt, fanns aldrig någonsin tanken på att han skulle kunna ta livet av sig .

Hon tystnar för en sekund, säger sedan:

– Ingen hade kunnat hjälpa honom i Oman. Han var på en annan planet då, i alla bemärkelser. Det är det som är så fruktansvärt skrämmande med självmord.

Vad?

– Att de som verkligen vill, ofta lyckas.

Vi stannar i orden, låter dem sjunka in.

– Vi gjorde väldigt mycket för Tim under åren, allt vi kunde. Ändå räckte det inte.

Tim var en nyfiken, sökande själ redan som barn, säger Anki Lidén och fortsätter:

– När han var fem år hörde jag honom säga till Klas: ”Pappa, vad är ingenting?”

Hon ler vid minnet.

– När Tim blev äldre läste han böcker om ­buddhismen, hinduismen, tankar av Carl Jung. ­Rymden fascinerade honom redan

som mycket liten.

Anki Lidén skrattar, ansiktet är öppet, vackert. Plötsligt kommer tårarna.

– Äh, jag har alltid varit en bölis, säger hon och ler.

– Tim lekte mycket själv och verkade trivas med det. Om han var intresserad av något, som att bygga med lego, kunde han hålla på i timmar. Senare blev det mest dataspel och förstås musik. När han blev äldre hade han ett gäng vänner omkring sig, de umgicks mycket, ofta hemma hos oss. Flera av dem var sedan med honom utomlands när karriären tog fart. Några av dem har vi fortfarande kontakt med.

Han var blyg?

– Ja, han kastade sig inte in i nya sammanhang, men hade nära till sina känslor – och var ofta glad. En fröken på dagis betydde mycket för honom. ”Eva, jag älskar dig!”, kunde han säga. Så gulligt! En gång skulle de besöka en liten cirkus på Skansen. Tim kikade in bakom tältduken när de stod i kön, såg en clown och gick fram till Eva, ville att hon skulle bära honom: ”Eva, jag känner inte den clownen.”

Bilden av ett mycket älskat barn växer fram, Ankis och Klas kärleksbarn, de var båda äldre när Tim ­föddes, bakom sig hade de tidigare relationer och barn.

– Vi insåg att det var sista chansen. Det är en tröst i dag att veta att Tim förstod att vi – hela familjen – verkligen älskade honom.

Efter Tim Berglings död startade hans föräldrar stiftelsen Tim Bergling Foundation som arbetar mot psykisk ohälsa. Klas Bergling är den som syns mest utåt, men besluten fattar de gemensamt.

– Tim gav otroligt mycket pengar till välgörande ändamål: mot svälten i u-länder, han ville rädda elefanter i Afrika … jag vet att han skulle tycka att vår stiftelse var toppen. Sedan blir man så jävla upprörd över hur det ser ut i dagens samhälle. Det finns inga tider på BUP, inga kuratorer i skolorna, en lärare ska agera både psykolog och undervisa, det hårda klimatet på nätet får fortsätta … Det är helt sjukt. Det är där förändringarna och insatserna måste göras.

Anki Lidén är en av Sveriges mest älskade skådespelare, med cirka 50 roller på film, tv och teater bakom sig. Guldbaggebelönad och prisad är hon. Ändå värjer hon sig mot frågor om karriären, vill ogärna byta fokus.

Tänker du någon gång på att både du och Tim valde scenen?

– Jag tror inte Tim valde scenen, han ville hålla på med musik. Det fanns självklart många stunder då han njöt av framgången, av spelningarna och mottagandet. Klas och jag var med på flera shower i Europa. Tänk att höra hundratusentals människor kunna vartenda ord i dina låtar, sjunga med, dansa. Stämningen var … vänlig och på samma gång elektrisk. Så nog tror jag han njöt men sedan kom oron, skräcken, stressen och förstörde allt.

Och du då, njuter du av att stå på scenen?

– Jag kan tycka att det är härligt att känna reaktionerna från publiken, men man har väl sett en del ­skådespelare som verkar njuta lite väl mycket på scenen, inte sant? Den kategorin tillhör inte jag.

När hon var runt nio år plitade hon ner i sin almanacka: ”Gode Gud, låt mig bli skådespelerska.”

Du hade uppenbarligen en dröm om scenen?

– Jo, men varifrån den kom förstår jag inte riktigt. Jag var så blyg! Mina föräldrar var NTO:are, ingick i ett gäng som spelade små pjäser. Pappa läste många västgötahistorier, med huckle och kaffepanna … gud, så pinsamt det var!

Men du såg att mamma och pappa hade roligt …

– Jo, det måste ha varit så det började.

Bäst trivs hon numera i tv-seriesammanhang. Sedan Tim dog har arbetet, i liten skala och med människor hon känner, varit en räddning.

– I sommar spelas den sjunde säsongen av Sommar med släkten in. Teamet har varit med både före och efter Tims död. Vi är så tajta och trygga med varandra, att arbeta med dem ger en paus i sorgen.

Tv-serier har också räddat henne privat.

– Jag kan inte läsa en bok längre. Är det något jag njutit av tidigare så är det böcker, men nu far tankarna bara i väg. I stället har det blivit filmer, serier, dokumentärer på tv. Sju, åtta timmar i sträck. Jag tror inte att jag hade överlevt utan den tillflykten.

Livet smalnar när katastrofen överfaller en, säger hon. Hon ville länge inte träffa andra än den närmaste kretsen, mat smakade inte, allt utanför lägenhetens väggar kändes hotande.

– På sätt och vis har pandemin varit bra, det har inte funnits något tryck att gå ut och ta för sig av livet.

Har du fått höra att ”du ska skärpa dig”?

– Aldrig. Min terapeut har betytt oerhört mycket för mig. I början gick jag två gånger i veckan, nu mer sällan. Hon fick mig att inse att de starka fysiska reaktionerna var naturliga. ”Kroppen säger ifrån”, sa hon när jag brakade ihop. ”Det är inte farligt och du får acceptera det.”

Maken Klas och Anki tittar ibland på varandra, frågar sig: ”Är vi verkligen med om det här? Och vi står på benen, i alla fall oftast?”

– När sorgen är som mest akut tror man att man ska dö. Jag får vara tacksam över att jag – tydligen – är så stark att jag har klarat det här utan att åka in på psyket.

Vore det så fruktansvärt?

– Nej, självklart inte. Det jag vill säga är nog att jag någonstans ändå hittat verktyg som gör att jag kan överleva. Det trodde jag inte i början. Förutom mötena med terapeuten äter jag antidepressiv medicin. Ett, två glas rödvin kan ibland stilla oron. Ångestdämpande medicin har däremot inte fungerat. Alla sörjer på sitt sätt men tid är en viktig faktor – och insikten att det faktiskt finns hjälp att få.

Hon berättar om en annan stor och lika oväntad förlust i sitt liv, den när hennes syster Marianne dog i en bussolycka 2000. Hon blev 58 år.

– Hon som aldrig gick mot rött ljus, som var så noga och rejäl. Vi talade med varandra varje dag. Plötsligt var hon borta. Jag minns att jag tänkte när hon dog att jag aldrig mer skulle oroa mig för någonting.

Hur menar du?

– När den som jag aldrig någonsin oroat mig för dör under osannolika omständigheter, då tjänar det inget till att oroa sig för någon över huvud taget. Allt kan hända, det är ingen idé att ta ut det hemska i förskott.

Hon dröjer en stund för att sedan fortsätta:

– En tid efter det att Marianne dött hade jag en fantastisk dröm. I den ligger jag på sjukhus, varför vet jag inte. Från sängen i salen tittar jag mot den öppna dörren och ser Marianne, till hälften bortvänd. Sedan vrider hon sakta på huvudet mot mig och ler. Drömmen är glasklar; hennes blick och värme, liksom en hälsning om att allt är bra.

Maken Klas och hon drömmer ofta om Tim säger hon, men de skiljer sig markant åt.

– I Klas drömmar är Tim vuxen, glad, nära. Jag drömmer om Tim som liten pojke och i utkanten, som om jag inte klarar av att se honom som den han nyss var. Det är fyra år sedan Tim begick självmord. Kanske tycker man att det är lång tid … Det är 22 år sedan Marianne dog och jag tänker på henne varje dag. Man måste hitta sätt att leva med sorgen.

Anki Lidén kan inte – än i alla fall – lyssna på sonens musik. Boken med titeln Tim: Biografin om Aviciiav den prisbelönade journalisten Måns Mosesson har hon inte läst.

– Jag kommer nog aldrig göra det.

Varför?

– Det har inget med Måns att göra. Vi ville att han skulle göra jobbet, vi har skrattat och gråtit tillsammans men framför allt sagt till honom att berättelsen måste vara sann. Måns har intervjuat så många, rest till platser där Tim bott, levt och arbetat. Det är klart att boken innehåller saker som jag som mamma inte har vetat om.

I boken finns flera avsnitt där Tim, på inrådan av behandlingschefen på det rehab han befann sig efter interventionen, skriver om sin barndom, bland annat detta:

Jag föddes 1989 i Stockholm av två väldigt kärleksfulla föräldrar, Klas och Anki. Min pappa brukade kalla sig själv för pappershandlare (med ett leende), ett tydligt tecken på det svenska samhällets blygsamma ideal. Egentligen ägde han flera kontorsvaruhus och hade gott om pengar. Min mamma var en framgångsrik skådespelare, det var även min bror när jag växte upp.

Men vore det inte fint att läsa?

– Nej, jag vill inte grubbla mer. Det leder ingen vart. Jag känner en enorm sorg, men inte längre skuldkänslor. Tim ville inte att jag och Klas skulle veta allt, det var förmodligen ett sätt att skydda oss och kanske särskilt mig. Det får man respektera.

I boken avslöjar Måns Mosesson förfärande fakta kring självmord:

”I flera av världens höginkomstländer är självmord i dag den vanligaste dödsorsaken bland personer under 30 år. Enligt Världshälsoorganisationen är det fler som tar livet av sig än som dör i magcancer, skrumplever, bröstcancer och alzheimer. Självmord dödar fler människor än krig, överfall, terrorism och våld i hemmet tillsammans.”

All behållning av bokförsäljningen som tillfaller det bolag som familjen äger kommer att gå till stiftelsen i arbetet med att förhindra psykisk ohälsa och självmord.

Han ville bli en ung pappa.

Plötsligt ringer klockorna i Hedvig Eleonora kyrka. Klangen fyller hela köket, vi tystnar någon minut. När nyheten om Tim Berglings död spreds ringde kyrkor runtom i världen för att hedra honom. Minneskonserter arrangerades, tysta stunder utlystes, en arena uppkallades efter Tim. Han finns avbildad som vaxdocka, svenska folket döpte en häst i den beridna högvakten till D’Avicii, böcker, utställningar …

Jag undrar hur det känns.

– Det är givetvis tudelat att ständigt påminnas om sorgen, men mest av allt blir jag varm i hjärtat. Så mycket kärlek! Det är fint att veta att Tim betydde så mycket för många. Vi har fått tusentals brev från unga, från föräldrar och äldre personer som vill hedra honom. Brev från dem som mobbats och hittat tröst i Tims musik, brev från personer som har förlorat ett barn eller syskon i självmord. Vi kan förstås inte hjälpa dem på ett personligt plan, men försöker besvara så många vi kan.

När man förlorar någon nära startar en ny tideräkning, säger hon.

– På en nanosekund kan jag gå från glad och lugn, till full av gråt och ångest. Det är som ett jävla slag i magen, kommer helt utan förvarning. I dag har jag emellertid kommit dithän att jag allt oftare känner tacksamhet. Dels för att Tim fick göra det han mest av allt ville, dels för att musiken blev uppskattad av så många. Det är inte fy skam. Jag försöker också aktivt tänka på allt som var så bra med honom; kärleken, humorn, vänligheten – och att jag fick uppleva det i 28 år. Att träna sig i tacksamhet kan vara ett bra verktyg i sorg.

Och om Tim hade levt …?

– Han hade flyttat hem, tror jag. Han var inte särskilt förtjust i Los Angeles, allt handlade om pengar där tyckte han. Förmodligen hade han skaffat sig en musikstudio, jobbat som Max Martin med artister som kom hit i stället för att själv resa runt. Han hade absolut haft hund, minst en, och jag hoppas en flickvän. Jag retade honom ibland, undrade om det inte fanns någon helt vanlig tjej med ett vanligt jobb på turnéerna, någon sjuksköterska från Dalarna eller Värmland? Han skrattade alltid – och suckade. Kanske drömde han själv om det vanliga livet? Han sa i alla fall många gånger att han ville bli en ung pappa. Han hade nog blivit en väldigt bra pappa.

Du har fyllt 75 år. Vad önskar du av åren som kommer?

– Jag är inte längre orolig för att gå ut i världen. Jag hoppas få leva. Gärna arbeta, men bara så mycket jag orkar och med människor jag tycker om. Jag önskar att familjen klarar sig från svåra sjukdomar. Jag hoppas en dag få drömma om Tim som jag drömmer om min syster Marianne. Att Tim och jag är nära och att han ler det där varma leendet, som en hälsning om att allt är bra. Det vore jättefint att få drömma så.