Ane Brun: ”Riktigt lycklig är jag när jag diskar”

När Ane Brun flyttade hem upptäckte hon att fördomen om norrmän stämmer. För många är det en huvudhobby att vara ute i naturen, konstaterar hon.

Hur skulle du beskriva dig själv?
– Konstruktiv, eftertänksam och lättsam.

Vilket vägval i livet har format dig mest?
– Flytten till Sverige år 2000. Dels för att jag stannade i 22 år och bara helt nyligen flyttade tillbaka till Norge, dels för att jag byggde upp min karriär i Sverige.

Vad skulle du ha gjort om du inte vore artist?
– Jag var ju nästan klar med en akademisk utbildning när jag släppte första plattan och sveptes in i det. Så ja, om det inte hade hänt hade jag väl haft en kulturvetarexamen i dag. Kanske jobbat med något kulturprojekt. Men jag vet inte… Jag hade många jobb innan jag började plugga – stod i skivaffär, var bartender, lärarvikarie. Och jag pluggade faktiskt juridik första året och jobbade som receptionist på advokatbyrå. Så om det hade blivit kultur eller något annat kan jag inte säga.

Vad uppskattar du mest hos en vän?
– Tillit och humor.

Vilken person har betytt mest för dig?
– Min morsa är svår att komma förbi. Hon har alltid funnits där och varit navet i allt.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?
– Att jag oroar mig för mycket och har den här katastrof-tanke-grejen. Men det var värre förr. Nu är jag äldre och lite mer ’äh, whatever’.

Vad gör du helst en ledig dag?
– Går ut i skogen. Det drog igång när jag började åka mer till Norge för några år sedan, och nu när jag bor där mer permanent har det eskalerat. Fördomen om norrmän är ju att vi är ute i naturen hela tiden och det stämmer till hundra procent. För många är det en huvudhobby.

Vad är din bild av lycka?
– När man är helt orädd och litar på livet. För många kanske lycka är en rejäl endorfintopp, men för mig är det mer ett tillstånd av harmoni. Riktigt lycklig känner jag mig när jag till exempel står och diskar, tittar ut genom fönstret och känner att allt är okej.

Vad betraktar du som din största olycka?
– Att jag blev sjuk när jag var så ung, jag drabbades av reumatisk systemsjukdom redan som 27-åring. Det är bra i dag men det präglade många år av mitt liv. Fast även det har två sidor för jag fick många erfarenheter under de åren, sådant som gjort mig till den jag är i dag.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?
– Gud vad kul det skulle vara! Först skulle jag ge pengar till mina närmaste. Lite skulle jag lägga på min karriär och sedan skulle jag försöka bli skuldfri. Ja, det är väl vad det räcker till? Det hade varit en skön känsla att få börja om på noll lite grann.

Vilken är din största kulturupplevelse?
– Det dyker upp en hel radda konserter i huvudet så det är svårt att välja en. Musik är min största kulturupplevelse, den får mig att gråta, släppa alla spänningar och dansa. Och om det är riktigt bra får jag gärna en skrattattack.

Vad ångrar du mest?
– Att jag inte har använt naturen mer tidigare. När jag bodde i Stockholm tänkte jag inte på att ge mig ut i naturen, jag visste inte hur mycket det ger mig. Förr trodde jag att det var läskigt att gå ensam i skogen men det är ju helt fantastiskt, en otrolig påfyllnad.

Bästa klimattipset?
– Att göra så gott man kan och välja sina strider. Och när du har gjort det ska du inte ha för mycket klimatångest. Det är svårt förstås men ångest kan vara så paralyserande, och framför allt riskerar det att smitta av sig på våra barn som inte har något annat än det vi upplever just nu att jämföra med.

När gråter du?
– Inte så ofta nuförtiden men jag kan gråta för många saker – att mat är god, om jag är ledsen för något, när jag ser en film som berör. Ofta beror det på hur jag mår i stunden.

Vad skrattar du åt?
– Jag kan ha riktigt dålig humor, sådan där ’som flickan sa-humor’. Men jag kan också tycka om brittisk satir och absurditeter. Och så skrattar jag åt roliga klipp av hundar på internet.

Vilken är din viktigaste drivkraft?
– Nyfikenhet. Jag vaknar ofta med en nyfikenhet på vad livet kan ge. Det präglar också min musik, jag vill hela tiden veta vad som mer kan komma ur mig. Nu ska jag uppträda på GöteborgsOperan med deras Danskompani och det ska bli spännande att se hur det tar sig uttryck. Jag hör själv mycket rörelser i min musik och är nyfiken på hur det ser ut när någon dansar till den. Dessutom ska jag själv röra mig på scen också, det undrar jag också hur det kommer att se ut.

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?
– Hitta din ryggrad.

Vad hatar du allra mest?
– Hyckleri. Samtidigt… är det inte något vi alla har i oss?

Vilken talang skulle du helst vilja ha?
– Kanske vara lite bättre på ekonomi? Jag känner att jag behöver vrida hjärnan lite för mycket för att förstå allt sådant i ett större perspektiv, som till exempel aktiemarknaden. Sedan ska jag erkänna att jag inte är så intresserad av det heller.

Hur kan du tänka dig att dö?
– Snabbt utan att veta om det.

Vad är ditt motto?
– Det är inte hur jag har det, utan hur jag tar det.

Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att folk i Iran ska få sin frihet, att ryssarna drar hem och lägger ner det de håller på med. Spontant är det sådana stora grejer som kommer upp. Vi lever ju i sådana tider.