Hemmasittare har blivit ett samlingsbegrepp för barn som av någon anledning inte klarar av att gå till skolan. Lova var ett sådant barn. Nu har hennes mamma Nadja Yllner skrivit boken ”Hon kallades hemmasittare: Om skolan, tårarna och kampen i hallen” (Forum).

Den här boken skulle vi ha behövt 2015 när vi kände oss ensammast i världen och som fullständigt usla föräldrar, säger Nadja Yllner.

Det började när Lova gick i fyran och fick allt svårare att komma iväg till skolan. Ångesten satte sig som illamående och föräldrarna försökte allt för att hon skulle komma iväg. I dag, sex år senare, är Lova en välfungerande person som trivs med sitt liv. Men vägen har varit svår.

– Lova vill inte att andra barn ska känna som hon gjorde när hon trodde att hon var ensam. Hon sökte mycket på Youtube men hittade ingen som hon. Då tyckte hon det var jättepinsamt att hon inte kunde gå i skolan, nu vill hon gärna berätta. Hon har varit med hela vägen i arbetet med boken.

Hur du tänker om att använda er familj som exempel? Du går ganska hårt åt dig själv.

– Jag tror att det är bra. Jag representerar hur föräldrar tänker allt mest. Det känns som sunt förnuft att pressa på för att få sitt barn till skolan men det kan inte vara överordnat allt, som hur barnet mår. Min man Tomas klarade det bättre.

– Lova och vi kan vara bra som exempel för att vi inte är så speciella. Många kan identifiera sig med oss, ett känsligt barn vars kropp säger ifrån och en rätt vanlig familj.

Barn behöver lugn och trygghet och det har blivit mindre av det i den svenska skolan.

I dag finns ingen tillförlitlig statistik som visar hur många barn som inte klarar av att gå i skolan. Eftersom hemmasittarna inte har ogiltig frånvaro utan sjukanmäls av sina föräldrar syns de inte i några siffror. Men allt tyder på att de har blivit fler. Ett skäl som Nadja Yllner anger är 2011 års läroplan som ville inkludera alla barn i klassrummen, även de som tidigare fått stöd i mindre grupper.

– Barnen som gått i små grupper och jobbat med specialpedagoger kom in i vanliga klasser. Det var dåligt för dem och gjorde att den stora gruppen blev ännu stökigare. Lova hade behövt den lilla gruppen när hon började må dåligt, men den fanns inte kvar på hennes skola. Barn behöver lugn och trygghet och det har blivit mindre av det i den svenska skolan.

För att problemet ska komma upp till ytan anser Nadja Yllner att det behövs nationell statistik. Bara att räkna har visat sig ge resultat, exempelvis i England. Hon hoppas också att Skolverket ska komma med riktlinjer till kommunerna om hur hemmasittare ska få hjälp. I dag är finns stora skillnader beroende på var barnen bor.

– Fler och fler kommuner har hemmasittarteam som kan kartlägga vilka förändringar som skulle behövas för att det enskilda barnet ska känna sig tryggt och komma tillbaka till skolan, men på många håll finns ingenting. Vissa kommuner har till och med socialtjänster som hotar föräldrarna med vite, vilken mardröm!

Vad vill du att din bok ska leda till?
– Att folk inte gör samma dumheter som jag gjorde i stor utsträckning. Man kan lära sig av mina misstag. Att inte fortsätta pressa och hetsa när det uppenbarligen inte hjälper utan bara gör att knutarna dras åt hårdare. Det har visat sig att föräldrar till hemmasittare mår dåligt, till och med sämre än föräldrar till barn på HVB-hem. Och föräldrarnas känsla av misslyckande skadar barnen.

Nadja Yllner hoppas att boken ska sätta ljuset på problemet även politiskt. Ett maxantal på 20 elever i ett klassrum är en förändring hon skulle vilja se. Tillsammans med en tydlig riktlinje om vem som har ansvaret, så att barnen inte bollas mellan skola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri utan samordning.

– Just att man inte velat prata om hemmasittare har gjort att det fortsatt gå under radarn. Det behöver bli avdramatiserat. Då kan saker börja hända, säger hon.

🎧 Lyssna på ett utdrag från boken