Amanda Svensson: ”Ingen psykopat, men...”

Amanda Svensson fascineras av bedragare och i Själens telegraf skildrar hon en mamma vars försvarsmekanismer leder henne in på irrvägar.

”För mig börjar det ofta med någon form av miljöbild och jag hade den här tanken på en trädgård och ett hus, och en stark ensamhet på den platsen. Men det skulle också vara någon form av lite halvt magisk plats, lite som Frances Hodgson Burnetts Den hemlighetsfulla trädgården.

Att Själens telegraf skulle utspela sig i Storbritannien var nog klart från början. Jag bodde där och hade gjort det i många år. Det var svårt att tänka sig att skriva om någon annan plats. Jag ville skildra känslan av den brittiska landsortsidyllen, som ju är både sann och falsk. Det är enormt pittoreskt på många platser och den miljön ville jag skriva om på detaljnivå.

Boken börjar i trädgården och även om jag inte skriver självbiografiskt börjar det alltid i mig själv på något sätt. Jag hade en trädgård, jag bodde i ett hus på landet. Men jag hade nog börjat känna att det livet jag hade levt fram till dess och tyckt väldigt mycket om, började kännas lite ensamt och isolerat. Och sedan kom pandemin och då blev ju det där förstärkt.

Själens telegraf handlar om Iris och hennes mamma Grace. Jag har själv en dotter som blir äldre och jag tänkte mycket på den relationen, på ett helt annat sätt än man gör när man har små barn. När man har äldre barn tänker man på andra saker som kanske har att göra med samspel och relationen till barnet mer än på vad föräldraskap är och sådana saker. Sedan är jag alltid sådan att jag vill göra saker som jag inte har gjort förut, och jag hade aldrig skrivit om barn på det sättet och ville se om det gick.

Iris är i ett slags övergångsålder mellan barndom och ett nytt stadium. Man är ju inte vuxen när man är tonåring, men det är ändå en ålder med mer emotionell mognad. När jag tänker tillbaka på min egen barndom var den åldern väldigt besvärlig. I 10-11-årsåldern hade jag mycket latent oro, märkliga tvångstankar och en känsla av stor osäkerhet som var dubbel, eftersom jag inte förstod den och inte kunde formulera den. Man börjar också förstå att vuxna kan ha problem som kan vara väldigt svåra att lösa.

Jag har alltid intresserat mig för bedragare. Rent psykologiskt är det spännande att se hur de fungerar. Grace, Iris mamma, är en bedragare men hon är inte psykopat. Hon har bara vissa försvarsmekanismer som hon kanaliserar i att hon vill skydda sin dotter. Men hon gör det på konstiga sätt och ger henne kanske inte en optimal barndom, hon håller henne bland annat borta från skolan. Grace ser sig själv som en överlevare som bara gör det hon måste för att skapa ett liv som är drägligt.

Det kändes viktigt för mig att också skildra var Iris hamnade som verkligt vuxen, att det var en plats med någon form av försoning. Inte bara med mamman och uppväxten utan med livet i stort och det egna jaget. Och det är väl vad man önskar alla människor, att komma till ro med vem man är.”

Berättat för Annina Rabe.

Ur Vi Läser #5 2023.