Amanda Romare om sexlitteraturens antiklimax

Hur kommer det sig att amatörer på internet skriver bättre om sex än Jonathan Franzen? Amanda Romares debutroman Halva Malmö består av killar som dumpat mig blev en av förra årets stora debutsuccéer – men efter att ha förkovrat sig i erotisk litteratur funderar hon på om hon skulle skrivit kortare sexscener.

Det var sju månader sedan jag läste en sexnovell. Sju månader och en halv dag. Det var en tisdag och jag var uppe i Uppsala hos min farmor med stängd dörr och saknade min nuvarande kärlek så förbannat mycket att jag slängde mig på sängen och scrollade fram litteraturen på skärmen. Jag vet att man inte borde onanera hos sin farmor, men det var akut. Och eftersom hon rör sig med rollator på mellanvåningen så kändes det 100 procent safe att hon inte skulle ta sig upp för trappan till mitt sovrum. Pappas barndomsrum för övrigt vilket jag försökte ignorera lika mycket som att farmor befann sig därnere.

Jag scrollade igenom novellerna för att hitta en lämplig.

Träff i tvättstugan del 4
Nyskilda Eva-Lena får besök i tvåan
Övningshelg med Kören

Ofta tar det ett halvår att hitta en riktigt bra novell (om man har tur). Resten av de 180 dagarna brukar jag harva mig igenom riktigt bedrövliga. Ändå scrollar jag lika noggrant varje gång i förhoppning om att finna den rätta. Denna gång blev det en i cuckold-genren. Jag hade inte hört det ordet förut och tänkte att det måste vara något erigerande och spännande, men det visade sig bara vara synonymt med en otrogen man. Jag försökte ändå tagga till, och sneglade mot fönstret för att försäkra mig om att ingen kikade på mig från huset och balkongerna på andra sidan vägen. Det gjorde ingen.

Allt var helt säkert. Bulletproof.

Trodde jag…

För det jag inte hade räknat med var att farmor och jag inte var ensamma i huset. Min kusin hade oanmält kommit på besök därnere och de snabba knarrandena i trappan som jag bara trodde var husets nervösa kroppsvridningar för det jag höll på med, visade sig vara hans storlek fyrtiosju fötter som tagit sig upp för trappan. Helt plötsligt flög dörren upp. Och där stod han. Och där låg jag.

Mitt livs pinsammaste sexuella trauma. Som befästes då min syster en timme senare vrålade: ”HUR KAN MAN ENS FÅ FÖR SIG ATT ONANERA NÄR ANDRA SITTER PÅ VÅNINGEN NEDANFÖR?!”

Det var sista gången jag läste en sexnovell. Tills nu.

Min moster skulle fylla 60 och hade bestämt sig för att fira sin födelsedag i Bari, en vacker kuststad i östra Italien som Meryl Streeps karaktär Francesca kommer från i filmen The Bridges of Madison County.

Dagarna innan födelsedagsfirandet skulle vi tillbringa i Rom där vi bland annat skulle besöka Vatikanen. Påven var där. Han satt under ett solskydd på en jättelik scen och predikade. Någon i mitt sällskap nämnde att Vatikanen är den organisation i världen som huserar det största biblioteket av erotisk litteratur, på grund av beslagtagningar. Under 60-årsfirandet några dagar senare fick jag från min bordsherre dock reda på att detta var en myt. Påven dyker inte ner och doppar sig (á la Joakim von anka) i sitt stora bankvalv av erotisk litteratur varje morgon utan i stället är det ett institut i Indianapolis som verkar äga den största samlingen.

Världens äldsta upptäckta erotiska dikt finns däremot i Istanbul och heter Istanbul #2461.

Bridegroom, dear to my heart,
Goodly is your beauty, honeysweet,
Lion, dear to my heart,
Goodly is your beauty, honeysweet.

Jag kan inte riktigt säga att jag fick en sexchock av de första raderna, men samtidigt skrevs den för över fyra tusen år sedan. När jag läste att det var en kärleksförklaring från en okänd kvinna till den dåvarande kungen av Mesopotamien Shi-Sun, byggdes en oväntad igenkänning upp i bröstet. En kärlekstörstande fyratusen år äldre medsyster.

Dikten fick mig att tänka på min egen första kontakt med litterär erotik. Det var i sjuan på högstadiet. En novell om en idrottslärare som hade sex med sin lättklädda elev hade börjat cirkulera på nätcommunityn Lunarstorm, och jag kunde inte låta bli att stå bakom en kille i klassen när han bläddrade igenom den på den tjocka datorn i skolan. Språket var betydligt grövre än Goodly is your beauty, honeysweet.

Det blir fel om man är för ivrig.

Min andra kontakt med litterär erotik var ett år senare då jag skulle åka upp till Uppsala (och hälsa på farmor) med min pappa och lillasyster.

– Nej, men herregud, utropade pappa när han såg vilken ljudbok jag hade valt från biblioteket.

Det visade sig att mitt spännande val inte var ett ridderligt och familjeorienterat kostymdrama vilket jag hade trott, utan en av världens mest kända erotiska romaner,Lady Chatterleys älskare.

– Aldrig i livet att jag sätter på den, fortsatte pappa vilket gjorde att jag fick stoppa in den i min freestyle och lyssna igenom den på egen hand (innan jag övertalade min fyra år yngre syster att göra detsamma). Det kändes förbjudet att sitta och lyssna på den i baksätet, och trots att jag kommer ihåg att handlingen mer cirkulerade kring existentiell dialog än de erotiska mötena, så var det spännande. Inte minst på grund av hur fördomslöst lusten hos kvinnorna var beskrivet.

Varför är det så svårt att beskriva sex i litteraturen? Plötsligt kände jag ett brinnande behov av att fördjupa mig i frågan. En känsla så stark att det trumfade genansen från Grandma-gate.

”Det är så sällan jag läser några explicita sexskildringar. I mina böcker brukar kapitlen sluta när gylfarna börjar dras ned.”

Jag har spenderat de senaste timmarna med att läsa olika diskussionstrådar om vad andra rekommenderar för litteratur som innehåller bra, erotiska skildringar. Citatet ovanför fick mig att skratta till då jag känner igen iakttagelsen om hur abrupt en uppbyggd spänning kan sluta. Det upplevde jag även i Lady Chatterleys älskare en gång i tiden. Ibland undrar jag om det är det som är det svåraste med att skildra sex i litteraturen, tajmingen? Antingen slutar det för fort, eller misslyckas man med uppladdningen och broderar ut alldeles för mycket i detaljer och metaforer.

Jag kommer ihåg en gång i tonåren då jag och några vänner åkte på läger. Veckorna innan hade en av vännerna sovit över hos mig och jag hade berättat en spökhistoria som skrämde upp oss båda så mycket att vi fick sova i samma säng. På lägret veckorna senare utbrast samma vän: ”Amanda borde berätta en spökhistoria, hon är så bra på det.”

Både stolt och osäker började jag sedan berätta en livlig historia om en stuga och en mördare, men ju längre in i historien jag kom, desto mer detaljerat om våld och blod blev det, och hur jag än försökte, lyckades jag inte vända riktningen. När jag var klar höll jag tummarna att de andra skulle ligga runt omkring mig livrädda, men det enda som hördes var min kompis bredvid.

– Ja, spökhistorier kanske blir läskigare om man inte berättar allt så tydligt.

Alla andra hade somnat av tristess.

Det var första gången jag insåg utmaningen med uppbyggnad och tajming, och hur fel det kan bli om man är för ivrig.

Efter sökandet på diskussionstrådarna fick jag förutom gylfreflektionerna fram en del tips på böcker med bra sexskildringar. Några av dem var: Pölsanav Torgny Lindgren, Livet efter dig av Jojo Moyes, Grottbjörnens folk av Jean M. Auel och såklart Fifty Shades of grey av E.L. James. Jag funderade på om någon av dem skulle bli min introduktion in i värmen igen efter sju månaders celibat, eller om jag skulle nöja mig med en hederlig kass sexnovell.

Efter några minuter bestämde jag mig för att jag inte vågade välja Fifty shades of Grey.

Efter att jag släppte min debutroman Halva Malmö består av killar som dumpat mig i höstas har jag i alldeles för många litterära sammanhang pratat om Fifty Shades-trilogin och alldeles för många gånger varit med om att det blivit helt iskallt runt bordet. Därför lutade jag nu åt att välja Pölsan, även om jag inte kunde låta bli att undra om en bok med ett sådant namn verkligen kunde leverera bra erotik?

– Det finns en sak du borde skriva om, sa en kompis till mig när jag diskuterade de olika alternativen (samma kompis som dissade min spökhistoria på det där lägret). Har du hört om the Bad Sex Award?

Det hade jag inte. Det visar sig vara ett pris som delas ut årligen inom erotik och litteratur av den brittiska tidningen, the Literary Review. Priset grundades på 90-talet med motiveringen att ”försiktigt avråda författare och förläggare från att inkludera föga övertygande, slentrianmässiga, pinsamma eller överflödiga beskrivningar av sexuell karaktär i annars sunda litterära romaner”. Till min förvåning upptäckte jag att några av de som blivit nominerade bland annat var den amerikanske författaren Jonathan Franzen och den japanska författaren Haruki Murakami. Franzen blev nominerad för ett stycke ur romanen Frihet:

”En eftermiddag beskrev Connie hur hennes uppretande klitoris växte och blev tjugo centimeter lång, en framspringande kärlekspenna med vilken hon försiktigt skilde läpparna på hans penis åt och trängde in hela vägen till skaftets fäste. En annan gång fick hon Joey att beskriva hur hala och varma hennes prydliga korvar var när de gled ut ur hennes anus och föll ner i hans öppna mun och eftersom det bara var ord smakade de som utsökt mörk choklad.”

Murakamis bidrag kommer ur boken Mordet på kommendören:

“Jag ejakulerade våldsamt gång på gång. Sädesvätskan flödade inne i henne och rann utanför och vätte ner lakanet. Jag kunde inte hejda det även om jag försökte. Det kom ut så mycket att jag blev rädd att jag skulle bli fullständigt tömd på allt. Ändå sa Yuzu ingenting och andades inte häftigt utan fortsatte bara att sova djupt. Men å andra sidan släppte hennes vagina mig inte utan slöt sig med beslutsam viljestyrka hårt fast om mig och fortsatte att pressa ut kroppsvätska ur mig.”

Jag stirrade på texterna. Helt plötsligt kändes inte mina sexnoveller (skrivna av kåta amatörförfattare) så pjåkiga längre. Eller den fyratusenåriga dikten. Ändå har jag inte kunnat låta bli att läsa Franzens beskrivning av bajskorvar som faller in i karaktärens mun, och smakar som mörk choklad, flera gånger. Eller sett framför mig hur Murakamis karaktär sprutar så mycket sperma att han blir alldeles platt som om en asfaltsläggningsmaskin kört över honom. Och jag börjar fundera på om den värsta sortens erotik ändå kommer från författare som vanligtvis inte skriver det. Att det är de som bara har två lägen, att det antingen måste avslutas vid gylfen eller så blir det som ovan. Grandiost, metaforiskt och alldeles för översvallande som ger läsaren noll igenkänning eller onaneringslust.

Att sluta när gylfarna dras ner.

Jag tänker på när jag skrev Halva Malmö, som innehåller en hel del explicita stycken. Bland annat en om när huvudkaraktären slickar upp kall sperma från en rund och hårig mansmage. Om jag hade läst om det nu, hade det känts som texterna ovan?

Tanken gör mig överväldigad. Målsättningen när jag skrev de delarna var att hålla det så rått och äkta som möjligt. Att beskriva miljö och känsla såsom jag upplevt det själv under alla kärleksmöten, men vem vet om jag lyckades? Tänk så la jag in för mycket? Och för första gången i mitt liv så undrar jag om det här med att sluta när gylfarna dras ned ändå har en poäng. Kanske ska vi inte klaga allt för mycket att vi besparas långa och detaljerade utläggningar kring växande klitoris och gigantiska spermautlösningar? Det visste jag ju redan i den där sovsäcken för så länge sen när jag förgäves väntade på responsen på min spökhistoria.

Jag tittar ner i mobilen där jag tryckt upp min ljudbokstjänst. Pölsan, Grottbjörnens folk och Lady Chatterleys älskare ligger nedladdade på listan. Under en annan flik i mobilen kan man skymta amatörnovellen Möte i bastun. Det är tänkt att någon av dessa ska bli min nyintroduktion inom området, men så upptäcker jag i mitt reserachmaterial att det inte bara är Franzen och Murakami som blivit nominerade till en Bad Sex Award, utan även författaren Jean M. Auel. Hon som skrivit Grottbjörnens folk! De är överallt! Dessa författare med tveksamma erotiska beskrivningar. Jag märker hur den utmattande känslan tar grepp om mig igen, och beslutar mig för att stänga ner skärmen och utöka min celibatsperiod med en åttonde månad.

Jag samlar ihop mitt researchmaterial och pappren om litteraturen. En av diskussionstrådarna som jag skrivit ut ligger överst, och jag kan inte undgå att se kommentaren: ”Läs! Om inte annat för huvudkaraktären Jondalars gigantiska penis!!”

Det är om Grottbjörnens folk. Och trots att jag redan bestämt mig för en åttonde månad, och trots att jag förfasats över textstyckena i the Bad Sex Award, kan jag inte låta bli att fundera över om beslutet kanske var lite förhastat.