Allt krångligare att vara liberal

Hur står sig de svenska riksdagspartierna jämfört med sina utländska syskon? Det tar vi reda på i denna serie som löper fram till valet. Nu handlar det om krisande Liberalerna, som med avund ser på Tyskland, Frankrike … och Landskrona.

”Vi ska inte längre vara ett caffelatte-parti i Köpenhamn”, sa partiledaren. Mikkel Irminger Sarbo poserar gärna med teburkar och smörrebröd – han är delägare i en restaurangkedja för nationalrätten. I höstas fick han uppdraget att leda Radikale Venstre. ”De radikale”, som de också kallas, är ett vänsterliberalt parti med långa anor i Danmark. Varför menyn måste breddas är oklart, för i det senaste Folketingsvalet (2019) ökade man och landade på 8,6 procent. Med 2,8 procent i de svenska opinionsmätningarna har Nyamko Sabuni anledning att vara avundsjuk.

Men hon tittar nog hellre på Venstre, det största liberala partiet i Danmark. Venstre blev ungefär åtta gånger så stort som Nyamko Sabunis eget parti, med 23,4 procent 2019. Men sedan gick det utför. Opinionssiffrorna halverades (!) och ­partiet höll på att kollapsa av falangstrider. Partiledaren och den före detta statsministern Lars Løkke Rasmussen ville vara Danmarks Annie Lööf och skapa samling i mitten. Så Venstre-veteranen lämnade sitt parti efter 40 år och startade ett nytt i somras, på Danmarks nationaldag, dessutom. Det heter Moderaterne och har Fredrik Reinfeldts Nya moderaterna som förebild.

Vad Nyamko Sabuni ska dra för slutsats av röran i Danmark kan man fundera över. Det går inte riktigt att jämföra Sverige med Danmark, där nischen ”partier med stram invandringspolitik” är tättbefolkad sedan länge. Venstres invandringskritiska toppolitiker Inger Støjberg har därtill hamnat i riksrätt och dömts till fängelse för att som minister ha skilt på gifta asylsökande där den ena parten är minderårig. Støjberg, som var vice partiledare, har lämnat Venstre och är i dag politisk vilde i Folketinget.

Det kan gå fort att skada ett varumärke, och den liberala balansgången är svår att gå. Det vet Nyamko Sabuni som vill se obligatoriska gynundersökningar för skolflickor för att upptäcka könsstympning och andra skador. Där har hon gott om motståndare i sitt eget parti.

Mer uppmuntrande för svenska liberaler är situationen i Tyskland. Där har liberala FDP suttit i regeringen i 42 år under efterkrigstiden, att jämföra med de svenska liberalernas 17. Men det är nu ingen garanti för någonting alls. 2017 åkte FDP ur Förbundsdagen. Efter en flott comeback sitter partiet i dagsläget i regeringen igen. Från den plattformen har de tyska liberalerna medverkat till att legalisera cannabis. Fullt så liberal vill inte Nyamko Sabuni vara, det räcker med grönt ljus för medicinsk cannabis, tycker hon. Men på den punkten har hon – förutsägbart – fått drogbekämpande partimedlemmar emot sig. Och den traditionen är stark och gammal i Liberalerna. Det räcker att säga ”Gabriel Romanus”* för att förstå den saken.

Men England då? Med majoritetsvalsystem är det svårt för liberaler att slå sig fram i ett partiväsende dominerat av Tories och Labour. Ändå lyckades Liberaldemokraterna skrapa ihop 11,5 procent av rösterna i parlamentsvalet 2019. Så de har mycket att glädja sig åt, inklusive äran att ha John Cleese som sympatisör.

Och Nyamko Sabuni kan förstås titta på Emmanuel Macron, som på ett enda år lyckades samla ihop ett nytt liberalt parti och vinna presidentvalet i Frankrike 2017. När detta skrivs är han fortfarande favorittippad inför nästa presidentval, nu i maj. Men sedan 2017 har Macron förändrat sin retorik och låter numera mer nationalliberal än tidigare. Han vill hårdbevaka EU:s gränser och hyllar Europas värden och geografi. Men så har Macron också en stark nationalistisk höger att slåss mot.

Att vara liberal tycks alltså ha blivit krångligare. Fler och fler svåra avvägningar mellan individualism och sammanhållning, mellan integritet och insatser för att skydda individer från övergrepp – det är Nyamko Sabunis förslag om gynundersökningar ett exempel på. Men utländska liberaler hamnar också i sådana dilemman. Den politiskt fingerfärdige Macron vill tvinga fransmännen att covidvaccinera sig och ovaccinerad vårdpersonal har sparkats – motdemonstrationerna blev på sedvanligt franskt vis gigantiska. Ibland är avvägningarna förstås enklare. Till exempel vill de svenska Liberalerna kasta ut det tjeckiska regeringspartiet ANO ur EU-parlamentets liberala grupp. ANO går nämligen på möten med Trumps vicepresident, hyllar traditionella familjevärderingar och beter sig högernationalistiskt i största allmänhet. Här är L enigt med Centerpartiet, som också är organiserade som liberaler i EU-parlamentet.

I början av 90-talet beskrevs den liberala demokratin både som historiens slut och dess ändamål av en amerikansk historiker, Francis Fukuyama, som blev världsberömd för sitt påstående. Lite för tidigt, skulle det visa sig. För sedan kom nationalistpartierna och blev alla liberala partiers motståndare. Som ett svar på detta hot blev i princip alla tidigare existerande partier ”liberala demokrater”, om de inte var konservativa förstås, eller vänstersocialister. Och när en framgångsvåg väl är ett faktum blir man inte belönad för att ha varit först, som Liberalerna skulle kunna hävda att de var i Sverige. I EU-parlamentet har den liberala gruppen ofta minst två partier från varje land. Och i Sverige brukar både Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet segla under liberal flagg ibland, fast de är så olika. Konkurrens är bara förnamnet.

Så Nyamko Sabuni och hennes liberaler är inte så hjälpta av att kika över gränsen. Enklare då att snegla på Landskrona där Liberalerna fick 34 procent i kommunalvalet 2018 och 6,7 procent i riksdagsvalet. Där kan hon också söka tröst. Landskronas L-ledare Torkild Strandberg är faktiskt Nyamko-supporter.

Om det nu kan hjälpa.