I vintras ville SD kalla cheferna för SVT och Sveriges Radio till utskottsförhör i riksdagen för ”ensidiga inslag”. Men även från publiken har kritiken mot public service ökat. Varför?

Vår tid är nu. Ekot. Uppdrag granskning.

Program som tycks matcha signalementet på Wikipedia:
”Public service är en radio- eller tv-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud genom att företaget i fråga har ett avtal med staten rörande bolagets innehåll.”

Men alla tycker inte att utbudet är berikande. Under valåret 2018 kom 6 506 anmälningar mot public service till Granskningsnämnden, vilket ledde till totalt 1 515 upprättade granskningsärenden. Och i februari i år höjde SD sin röst i kulturutskottet, dock utan att få gehör.

Helena Olsson kommer på cykel till vårt möte. Hon är beställare för nyheter, samhällsprogram och debatter på SVT. Jag bjuder på frukost och vi äter samma sak, varsitt ägg och en croissant. Men hon väljer kaffe, jag latte. Hemma har jag 50 tv-kanaler. I dag är valmöjligheter och utbud oändliga i allt vi konsumerar, inklusive medier.

Den svenska public service-historien utmärks i internationell jämförelse av att det statliga monopolet varade ovanligt länge. Inte förrän 1990 kom TV4. Stödet för public service har ändå förblivit mycket högt, och kraven är stränga för SVT, Sveriges Radio och UR (Utbildningsradion). Det ska finnas en mångfald av åsikter. Hög kvalitet. Opartiskhet och balans.

Ändå ökar invändningarna.

– Jag upplever verkligen ett större tryck, säger Anders Holmberg, programledare för SVT:s Aktuellt och Agenda.

– Det är många som känner sig manade att granska oss. Twittrare, tankesmedjor, låtsasjournalister med politiska agendor, riksdagsledamöter. Jag upplever det inte som obehagligt. Det ställer högre krav på oss att inte trampa fel.

När Helena Olsson åker på internationella tv-chefskonferenser hör hon samma sak.

– Kritiken mot oberoende medier syns i hela västvärlden. Den har delvis att göra med en etablissemangskritik. Utvecklingen är uppfordrande, för vi vill inte hamna i USA:s situation med två olika offentligheter. Det måste vi motverka, säger hon och pekar på en klassisk funktion för public service – att vara ”lägerelden” som samlar alla. Men hur bär man sig åt om värderingarna går allt mer isär?

SVT har analyserat sin publik med hjälp av en moralpsykologisk teori om grunden
för mänskliga värderingar berättar Helena Olsson. Alla SVT:s tittare bryr sig om moralfundamenten omsorg och rättvisa. Särskilt vänstertittare. Men tittare med mer konservativa värderingar bryr sig lika mycket om lojalitet, individuell frihet, ordning och respekt.

”Vi kan aldrig utgå från något annat än evidens och fakta och vi kan aldrig göra åsikter till fakta för att tillfredsställa en opinion”, skrev Helena Olsson i en artikel i vintras. Men utöver det? Vi tar upp tråden där.

Saklighet och opartiskhet är inte det svåraste, säger hon.

– Det svåra är relevansen. Hur vi bestämmer vilken uppgift som är relevant
att publicera. Eller att inte publicera. Om detta måste vi vara pedagogiska och transparenta.

När gängbrottsligheten växte i New York i början av förra seklet, varför var det relevant att offentliggöra att det rörde sig om människor med ursprung på Sicilien? Såna frågor brottas redaktionerna med i dag. De har ställts på sin spets under och efter flyktingkrisen 2015.

– Saker kan förhålla sig på flera sätt. Det gäller invandringen också. Vi kan säga: Det finns dessa uppsidor. Det finns dessa nedsidor. Det måste vara SVT:s position, säger Helena Olsson.

Mellanlägen tycks vara svåra att hitta.

En som inte tyckte att public service klarade balansgången särskilt bra är Jörgen Huitfeldt, radiojournalist och programledare på SR i många år. Ett år efter flyktingkrisen hoppade han av och startade Kvartal, en sajt för samhällsjournalistik med utrymme även för perspektiv som han inte tyckte att SR kunnat härbärgera under flyktingkrisen.

– Man gick på människor som ens antydde att de ville minska invandringen som om de vore rasister. Då blev det också svårt för dem med mer nyanserad kritik att lufta den eftersom priset blev så högt, säger han.

Hur blev det så?
– Jag tror att det handlar om närheten till staten. Det är ändå den som betalar och kan förändra villkoren. Det som sitter i väggarna är subtilt, ett slags känsla av ansvar för att ge ”korrekt” information, men som i alltför många fall blir synonymt med att ge myndigheternas och etablissemangets perspektiv. Sedan finns det många oerhört skickliga journalister på Sveriges Radio och SVT. Jag skulle till och med säga att Sveriges bästa journalister finns där. Men de är skickliga just för att de klarar av att hålla det där som sitter i väggarna ifrån sig. De drivs av att berätta fantastiska historier eller att avslöja missförhållanden – oavsett om det sker på myndigheter eller i den privata sektorn, säger Jörgen Huitfeldt.

Handlar det helt enkelt om vår tillit till staten?
Bollen tillbaka till SVT:s Anders Holmberg som har upplevt en sällsam tid under coronakrisen. Att hårdgrilla statsepidemiologen Anders Tegnell är förenat med risk.

– Flera tittare har varit kritiska till att vi helt enkelt ställer kritiska frågor till honom. Att det ”låter som att ni intervjuar politiker”. Och då måste jag nog säga att det har rört sig om rätt hövliga intervjuer jämfört med en del andra. Jag ­uppfattar att dessa tittare vill att frågorna till Tegnell ska vara av mer så-funkar-det-karaktär. Redaktionen har haft inställningen att han är en av flera makthavare, säger Anders Holmberg.

Jörgen Huitfeldt igen:

– Tyvärr ser jag samma tendenser i coronadebatten som i migrationsdebatten. Antingen är du för den svenska linjen – och i förlängningen lojal mot Sverige – eller så är du en alarmist som vill splittra och skapa misstänksamhet mot myndigheter under krisen. Några mellanlägen tycks vara svåra att hitta.

Helena Olsson tycker att Kvartal har bidragit till en mer komplex bild av Sverige.

– De gör ett jättebra jobb. Och jag tycker nog att vi efter flyktingkrisen har fördjupat diskussionen om både journalistik och public service.

Det tycker Jörgen Huitfeldt också. I viss
mån. Men ett hårt och målmedvetet arbete behöver fortsätta, säger han.

– Dessutom tror jag att man måste se över sina rutiner för rekrytering. Det fokuseras väldigt mycket på mångfald utifrån ytliga kriterier som kön och etnicitet. Men man tenderar ändå att anställa personer med ganska likartad världsbild.