Agnes Hellström: De kallar oss landsförrädare

När Ryssland invaderar Ukraina i februari 2022 påverkas den svenska försvarspolitiska debatten i grunden. Plötsligt är svenskt Nato-medlemskap både naturligt och önskvärt; frågor om vapenexport och upprustning ses i nytt ljus. Som ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen är Agnes Hellström ofta ensam kritisk röst i debatten. I nya boken Fredsfittan berättar hon om några turbulenta månader.

Texten är ett utdrag ur boken FredsfittanFotnot: Stäng”Fredsfitta” är Agnes Hellströms halvt skämtsamma svar på frågan ”Vad är motsatsen till stridspitt?” som kommer ut i september på Bazar förlag.

21 mars 2022

Jag kliver in på kansliet som myllrar av kollegor. Jag kramar dem en efter en – vi ska ha vårt allra första fysiska måndagsmöte på den här sidan av året. Efter veckor i digitala rum är alla äntligen på plats och ser så fräscha och uppklädda ut. Det kan bero på att Svenska Dagbladets reporter och fotograf ska vara en fluga på väggen under mötet.

Journalisten och fotografen ringer på dörren och de och jag har en timme till godo innan resten av gänget ska ansluta i mötesrummet.

I medierna tycks fler nyanser och perspektiv ha kommit fram på sistone, kanske på grund av att fredssamtalen nått vissa framsteg. Jag berättar om krigets första veckor och om hur hårt ansatta vi varit för våra ställningstaganden. Hur jag upplevde det som att alla vi på Svenska Freds kansli la armarna om varandras ryggar och förberedde oss på stormen och på att tillsammans stå genom den.

Vi pratar om vapenleveranserna och om varför Svenska Freds varit kritiska till dem. Jag förklarar betydelsen av att några stater tar en medlande och diplomatisk roll och att Sverige genom att skicka vapen närapå omöjliggjort den möjligheten.

Ukraina har rätt till självförsvar, jag motsätter mig inte det. Inte heller att de använder militärt våld för att stoppa en militär attack. Men om dörren till ett eldupphör eller till samtal inte ska stängas helt måste någon fortsätta trycka på för det. Sverige kunde initialt ha tagit den rollen, men nu är beslutet fattat. Vapen skickas. Svenska Freds har inte rasat mot beslutet, inte krävt att leveranserna stoppas. Vi har försökt uppmärksamma riskerna och därefter haft fullt upp med att parerade anklagelser, hot och påtryckningar som följt av det. I debatten framställs det som att om bara det militära stödet når fram så är slutet på kriget nära, men det är aldrig så enkelt. Sannolikheten att vapen kommer på avvägar eller hamnar i fel händer kvarstår, liksom riskerna för att fler civila skadas i takt med att striderna fortsätter och mängden vapen ökar i landet. Och när vi i är mitt i det värsta måste någon stå upp för det som hotar civilbefolkningen, även på sikt. De öppningar som funnits, de samtal som förts, där bland annat president Zelenskyj sagt att alla krig slutar vid förhandlingsbordet, får inte slängas bort. Ukraina kan tillfälligt stå emot de ryska anfallen med hjälp av vapen. Men hur länge?

Den politiska enigheten kring att skicka krigsmateriel är enorm – Svenska Freds har inget inflytande över beslutet. Ändå tycks det för vissa vara högsta prioritet att få en fredsförening att ta ställning för svenska vapenleveranser. Som att den ensamma tall som ännu inte har blåst omkull påminner om något jobbigt. Jag ser det som min roll att stå fast vid vår uppfattningFotnot: StängAgnes Hellström avgick som ordförande för Svenska freds sommaren 2022 och ersattes av Kerstin Bergeå., även om det tar mycket energi att simma mot strömmen.

Journalisten frågar om jag skulle försvara Sverige med våld om det behövdes. Jag och min sambo har pratat en hel del om det hemma, själv anser jag att de verktyg vi lärt oss att hantera är de som ligger de flesta av oss närmast till hands. Jag är fysiskt rätt klen men har ägnat halva livet åt att försvara demokratin genom engagemang i civilsamhället. Vi blir helt enkelt bra på det vi tränar på. För mina barns generation kommer militära verktyg sannolikt att ligga närmast till hands i och med den återinförda värnplikten, dit allt fler kommer att kallas de kommande åren. Det i sin tur riskerar att leda till att de som inte tror på våld kallas fega eller opatriotiska. Vi borde prata mycket mer om vilka alternativ till väpnat motstånd som finns. Både jag och journalisten har uppenbarligen valt ickevåldsmetoder för att försvara demokratin och yttrandefriheten. Pennan är vårt främsta vapen.

”Jag skulle göra motstånd, men antagligen inte med våld utan med ord”, svarar jag slutligen. ”Att skriva är det jag kan bäst.”

Tiden går snabbt och jag öppnar dörren för att släppa in de andra. Med journalisten och fotografen i rummet finns inte stolar till alla. Pressis-Maja säger det alla tänker, att det är ovant att ha möte inför publik. Ett gemensamt skratt lättar upp stämningen. Vår främsta försvarslinje Miriam berättar om den stora medlemstillströmningen, och Linda, expert på vapenhandelsfrågor, informerar om att statistiken för förra årets svenska export av krigsmateriel offentliggörs efter lunch.

Efter måndagsmötet fotas jag på gården bakom huset och när jag kommer tillbaka till kontoret har statistiken släppts. Den svenska vapenexporten har slagit nya rekord, under 2021 har krigsmateriel till ett värde av 20 miljarder kronor exporterats och största mottagarland var för andra året i rad Förenade Arabemiraten, en av de diktaturer som krigar i Jemen.

När jag kommer hem har pappan i vår ukrainska familjFotnot: Stäng I mars 2022 tar Agnes Hellström och hennes familj emot en ukrainsk familj som flytt kriget. fått sms från tolken om att intervjun med honom ska sändas i Aktuellt i kväll. Min sambo jobbar sent men resten av oss vuxna tittar tillsammans. Intervjun kommer nästan sist i sändningen och innan dess visas flera inslag om kriget. Det är fruktansvärda bilder och flera ukrainare intervjuas. Så är det slutligen dags. Inzoomning från högt över hustaken, bilder från gillestugan, pappan filmad snett bakifrån, anonymiserad. Han berättar om sitt val att fly tillsammans med familjen och hur det varit för dem att komma hit. Så kommer reporterns sista fråga: ”Men om inte ukrainare står upp mot Ryssland, vem ska då göra det?”

En snarlik fråga har redan ställts i intervjuns början. Då svarade pappan att han övervägt var han gjorde mest nytta och kommit fram till att det var hos sin familj. Nu säger han att han inte är någon råtta som hoppar från ett sjunkande skepp. Han skulle självklart slåss för Ukraina om det krävdes. Han har just sökt skydd i Sverige och nu pressas han på varför.

Skammen sköljer över mig. Det är jag som satt dem i den här situationen. Vad säger det om Sverige om de som inte vill kriga ställs till svars på det här sättet? Om de som väljer flykten framför nationen skuldbeläggs för att de är just män? Inslaget är slut och pappan frågar mig vad jag tyckte, genom översättningsappen.

Jag vill svara så mycket, jag vill säga att det var en för jävla dåligt ställd sista fråga, att det är allas rätt att söka skydd oavsett kön, att det krävs enormt mod att välja bort att kriga. Men jag måste svara på ett sätt som inte riskerar att förvanskas i översättningen. Jag skriver: ”Ingen ska behöva använda vapen och våld mot sin vilja.”

Han läser, nickar och ler mot mig, sedan säger de god natt och reser sig för att gå ner till gillestugan. På soffbordet ligger min Svenska Freds-pin med det brutna geväret som blivit kvar där sedan Rapport gjorde sitt inslag förra veckan. Pappan tar upp den och skriver i appen: ”Kan jag få den här?” Jag nickar. ”Självklart”, svarar jag på svenska.

Jag vill att han ska veta att jag alltid kommer att stå upp för dem. Jag önskar att vi delade fler ord i ett gemensamt språk. I väntan på det får vi använda händernas gester och symboliska handlingar för att ge varandra stöd.

23 mars

När jag passerar Pressbyrån kan jag inte motstå att ta en selfie ihop med Svenska Dagbladets löpsedel. Under ett foto av mig ligger rubriken: ”Svenska Freds vill inte skicka vapen till Ukraina – kallas för landsförrädare.” Jag köper tidningen och läser på tåget. ”Kriget kommer till Europa och du står ensam kvar när de andra ändrar sig. Du kallas naiv och osolidarisk– en som går Vladimir Putins ärenden. Hur känns det? Fråga kvinnorna i Svenska Freds.” Ingressens slutkläm är som att kasta upp en boll för Twittertrollen att smasha.

Efter över hundra år av män i ledande positioner valdes Maria Ermanno 1998 till Svenska Freds ordförande som första kvinna, och hon har efterföljts av ytterligare tre. I slutet av 2015 anställdes för första gången en kvinna som chef för kansliet. I början av 1990-talet reagerade flera förtroendevalda kvinnor mot föreningens kultur, där männens tajta gemenskap och informella möten på barer och i bastun utestängde och marginaliserade övriga. Männen kontrade med att det väl bara var att ta för sig, som de gjorde. Könsfördelningen bland medlemmarna har alltid varit jämn i Svenska Freds, men 1990-talets mansdominans är numera det motsatta. Det finns flera tänkbara förklaringar till det – en är att civilsamhället är en lågbetald bransch där de som vill göra karriär söker sig till FN, politiken, pr-branschen eller större organisationer. Med kvinnor i ledande positioner har föreningen kunnat bidra till att en och annan säkerhetspolitisk debatt inte enbart haft män i panelen. Den försvarspolitiska arenan har en enorm mansdominans. I Försvarsmakten är exempelvis 78 procent av de anställda män, bland yrkesofficerare är siffran 91 procent. Trots det är det sällan som ”männen i Försvarsmakten” basuneras ut i en ingress. I övrigt återger intervjun i Svenska Dagbladet vad jag försökt få fram och det märks på reaktionerna, som till allra största del är positiva. Även om de sedvanliga anklagelserna om att vara Putins nyttiga idiot också landar i inkorgen.

24 mars

En researcher från P1 Morgon ringer för att boka in mig. De vill prata om alternativ till militär upprustning i morgondagens sändning.

Ett par timmar senare skickar samma researcher ett sms och bokar av. ”Vi har blivit tvungna att styra om inför i morgon så får tyvärr avboka din medverkan denna gång.”

SVT Agenda ringer. Inte för att boka in mig utan för att få tips på fredsforskare med perspektiv på nedrustning till söndagens sändning. Med hjälp av kollegorna sammanställer jag en lista som jag mejlar till researchern, med hopp om att den ska plockas upp av redaktören.

26 mars

”Här kan du läsa själv.” Lokalföreningens ordförande suckar uppgivet och räcker över sin telefon. Jag är i Småland över helgen för att ha möte med Svenska Freds styrelse och ett par personer från lokalföreningen har anslutit till middagen. Nu har en folkhögskola de länge samarbetat med avbokat föreningen från en fredsfestival som ska arrangeras i maj. Motiveringen i mejlet jag får läsa är att skolans rektor är för vapenleveranser till Ukraina, att han anser att Svenska Freds har en ”ganska extrem åsikt” och att ukrainska flyktingar kommer att finnas på plats som ”inget hellre vill än att ha mer hjälp även militärt”.

Jag föreställer mig hur rektorn gått förbi Svenska Dagbladets löpsedel utanför kiosken på torget, sett framför sig vilken skandal ett samarbete med Svenska Freds skulle leda till i dessa tider och fått panik. Instinktivt har han då avbokat en fredsförening från en festival mot krig. Dessutom på en ort där lokalföreningen under många år varit en bärande del av civilsamhället, och med en ordförande som själv en gång flydde till Sverige från ett krig han vägrat delta i, men tvingats in i. Uppeldad föreslår jag att vi ska tipsa lokalpress om avbokningen, men min ordförandekollega höjer båda händerna i tyst protest. ”Agnes, jag vill lösa det här med samtal och diplomati”, säger han och har förstås rätt. Jag lugnar mig och lovar att vi ska konflikthantera situationen på hans sätt. Tillsammans skriver vi ett mejl till rektorn som vi undertecknar gemensamt.

Styrelsen hänger tillsammans i allrummets fåtöljer på kvällen. Vi bor i olika delar av landet och på grund av pandemin är det första gången sedan vi valdes för två år sedan som vi alla träffas fysiskt. Raggarbilar som tutar i rondellen runt torget håller oss vakna på natten.