3650 dagar – Martin Schibbye skriver om tio år i frihet

Olja, blod, bläck och minnen. På tioårsdagen av att han släpptes ur fängelset i Etiopien skriver Martin Schibbye om livet i frihet – och om dem som blev kvar.

  • 22 min
  • 13 sep 2022

// Foto: Erik Simander/TT

3650 dagar – Martin Schibbye skriver om tio år i frihet
Martin Schibbye

Lyssna på artikeln

Olja, blod, bläck och minnen. På tioårsdagen av att han släpptes ur fängelset i Etiopien skriver Martin Schibbye om livet i frihet – och om dem som blev kvar.

Det är en fin dag att dö på. Himlen är blå med vita molntussar. Solen steker. I ögonvrån ser jag hur vicepresidenten Abdullahi Werar i den etiopiska Ogadenregionen radar upp soldaterna på en linje bakom mig.

Ökensanden är ljust brun. Jag ser skräcken i soldaternas ansikten. Efter tre dagar utan sjukvård för skottskadorna, med ändlösa hot och förhör som kidnappad i öknen, har jag har slutat att bry mig. Jag tar ytterligare några steg. Vill inte fly. Vill inte slåss.

Är det här det ska ske?

Jag står helt stilla och hör ljudet av vapen som mantlas. Under natten har blodet runnit igenom bandaget och smärtan pulserar i den skjutna axeln.

Skjuter de ihjäl mig i dag så får det bli så. Jag vänder mig om. Jag vill se den som ska krama avtryckaren i ögonen.

– Jag kommer att räkna till tre, säger Werar, klädd i den etiopiska armén kamouflageuniform. Du måste börja berätta innan tre.

– Ett!

– Två!

– Men vad vill du att jag ska säga? ber jag. Jag samarbetar ju med dig.

Han lyfter handen. Inget händer. Handen lyfts ännu högre. Ingenting.

– Tre!


I gymnasieaulan kan man höra en knappnål falla. Jag är inbjuden i anslutning till Pressfrihetens dag för att föreläsa om de egna erfarenheterna från Etiopien, men också om vad som skett sedan dess.

Att börja med en skenavrättning brukar få de mest obstinata gymnasister att sitta stilla en stund.

Det har gått tio år sedan jag gick ut från Kalityfängelsets portar men det sista jag lovade medfångarna var att berätta. Att föreläsa känns alltid som ett sätt att hålla löftet till de som sitter kvar.

Samtidigt sker något med verkligheten varje gång den förpackas.

Det har nu gått 3650 dagar sedan jag släpptes fri, över 4000 dagar sedan skottet, och det som var en traumatisk upplevelse har gått från minne och överförts till dagboksanteckningar via reportageboken 438 dagar och föreläsningar.

Redan när det hände, kort efter att kulan passerat förbi och borrat sig ner i sanden, förstod jag att det kunde bli en scen i en kommande bok. Att tänka så var enda sättet att hålla sig frisk mentalt.

Att lura sig själv att detta var ett pågående reportageuppdrag var sättet att ge lidandet en mening: Det gällde att minnas orden. Öknens dofter. Datumen och replikerna.

I dag återstår bara texten. En scen, med en början mitt och ett slut. Av minnet finns inget kvar. I dess plats finns nu även andras tolkningar. Beskrivningar. Nya bilder.

Skärmen bakom mig visar en bild på min första cell. Jag mäter upp cellen med armarna som vingspann: tre meter mellan dörren och den inre väggen, fyra meter mellan sidoväggarna. Något större än en amerikansk dubbelsäng.

De första skriken var alltid de värsta. Skräcken för att bli slagen i häktet var värre än den fysiska smärtan. I slutet hörde man bara hulkanden.

Jag berättar för eleverna om vikten av att gå i åttor för att inte bli snurrig. Om knepen från litteraturhistoriens värld som räddade mig. Om hur romankaraktären Rubashov i boken Natt klockan tolv på dagen inspirerade mitt agerande. Om hur livsviktigt allt jag kunde utantill var. Det engelsmännen kallar ”knowledge by heart” – det som min egen generation utan wifi är sämst på.

Jag berättar hur de få dikter, sånger och psalmer jag kunde höll galenskapen på avstånd.

Jag berättar om medfången Reeyot Alemu som jag lärde känna.

Hon var en av alla de lokala kollegor som stod inför val. Val då hon hade kunnat välja ett enkelt liv, men där hennes kärlek till sanningen, till Etiopien, till medmänniskorna och till journalistiken fick henne att bli journalist. Fick henne att skriva. Fick henne att visa vad journalistik borde vara men alltför ofta inte är. Och för det fick hon betala ett pris. Det högsta priset. Med sin frihet.

Reeyot lärde mig att cellen där jag satt hette ”Hilton” och att det fanns andra mörka celler där förhörsledarna hängde tyngder i fångarnas pungar tills de svullnade upp och då slog på dem med en stålpinne.

De kallades ”Sheraton”.

De flesta reportage vi läser från Etiopien handlade vid tidpunkten inte om övergrepp eller om landets totalitära tendenser, utan om den årliga tillväxten, om företag som etablerar sig, eller exporten av snittblommor.

De lokala journalister som hade kunnat ge en annan bild satt i cellerna bredvid.

Varje gång jag berättar om eller tänker på alla de som är kvar – i kaoset, på cementgolvet, bakom den korrugerade plåten – mår jag först illa.

Men sedan minns jag Reejots leende, hennes knutna näve och inser att det egentligen inte är vi fria som slåss för de fängslade genom böcker och artiklar, utan i grunden de fängslade journalisterna som slåss för vår frihet.

Martin Schibbye och Johan Persson möter pressen // Foto: Frankie Fouganthin

Det reportage som jag och fotografen Johan Persson bestämde oss för att göra handlade om att undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville med egna ögon ta reda på sanningen.

Att vilja hitta svaren för människor som inte har förmågan att förändra mycket i sina liv, vare sig det gäller nomader i Ogaden eller andra utsatta, hade sin bakgrund i en besvikelse över att mycket av den journalistik som görs följer en alltför enkel mall.

Där man hör bägge sidor och sedan är nöjd.

Oljebolagen får säga att de borrar brunnar och sysslar med bistånd, flyktingarna får säga att de blir torterade och fördrivna. ”On one hand, on the other hand, and in the end time will tell”. Sedan sätter man punkt.

Men någonstans gör man alltid ett val som journalist och bestämmer sig för att ta reda på vad som är sant. Vilka fakta som stämmer. Vem som ljuger. Man använder fötterna mer än Google och tar sig in.

Då lyckades vi inte ta reda på vad som gällde. Berättelsen om olja blev en historia om bläck.

Eleverna frågar alltid mycket om oljan och jag kan berätta om att när Lundins styrelseordförande Ian Lundin och vd Alex Schneiter nu åtalats för medhjälp till grovt folkrättsbrott för verksamheten i Sudan så blir det första gången sedan Nürnbergsprocesserna som företagsledare ställs inför rätta med hjälp av den åtalspunkten.

Lundin har tidigare i sitt försvar argumenterat för sin tro på att oljeutvinning i konfliktzoner skapar ”fred och välstånd”.

Likheterna mellan en åklagare och en journalist är flera, men det finns en avgörande skillnad: Journalisters frågor behöver man inte svara på. Frågor som ställs av en åklagare i en domstol är av en helt annan kaliber. Att hävda att man skapat ”fred och välstånd” i Sudan kan man göra i en intervju. Att hävda det i en domstol blir en helt annan utmaning.


Att skriva om de 438 dagarna, tiden i öknen, häktet och sedan året i fängelse har på många sätt varit värre än att uppleva dem. Inte på grund av känslorna det frambringade – utan för att det höll mig kvar i historien.

Varje morgon gick jag in i fängelset och på kvällarna hann jag bara glänta på dörren till friheten innan jag gick in igen.

Den rustning jag bar som journalist i Etiopien – reporteruppdraget, wallraffandet – räddade mig där, men var nu ständigt i vägen. Etiopien var som en stor, ilsken afrikansk elefant i lägenheten.

Det sägs att det är bra att skriva om sina traumatiska erfarenheter. Och ja, på ett sätt är det väl det när man är klar. Jag skrev mig fri. När boken kom ut var allt borta. Då fanns det förpackat i ett nu och ett då.

Det enda som gör att det känns verkligt så här lång tid efteråt är de två ärren på höger axel. Ett ingångshål och ett utgångshål. Utgångshålet är något större.

Någon gång i veckan blir jag än idag stoppad i tunnelbanan av okända personer som vill berätta om hur mycket de oroade sig. De är alltid vänliga och börjar ofta gråta.

Som poet var han åtalad för sina dikter.

Utan deras engagemang vore jag inte fri. Det var först när vi blev ett större problem på hemmaplan för Carl Bildt än Etiopiens Meles Zenawi som de politiska kvarnarna började mala. Att bli igenkänd är därför ett lätt pris att betala för friheten.

Hur har det här förändrat dig? frågar de alltid. I början svarade jag att det inte hade det. Att jag var där på jobb och att det blev ett annat reportage än jag hade planerat. Att det finns de som har det värre, de som sitter kvar och torteras.

Efter några år förstod jag att det inte var rätt svar.

Jag skulle vara drabbad av traumat. Förstörd. Ett tag försökte jag svara att det var bra att klaga på att tunnelbanan var sen. Att det var fantastiskt att vi i Sverige klagade över sådana saker och inte fängslade kollegor.

Men inte heller det ville någon höra.

Så om någon frågar nuförtiden svarar jag att ja: erfarenheten sitter som en tagg i köttet. Traumat är levande. Livet blev sig aldrig mera likt och jag har lärt mig vad som är viktigt.

Då blir alla nöjda, samtalet dör ut och vi kan fortsätta stirra ner i telefonerna.


Länge var också Etiopien en berättelse om repression. Om ett auktoritärt system. Det är svårt att säga när en annan historia började leta sig ut, men jag minns när den före detta medfången till mig, Chala Hailu Abata, hörde av sig och berättade om ”Irecha”.

När jag såg honom första gången på häktets rastgård var hans anklar röda och uppskrapade, han höll sig om magen och rörde sig ryckigt och sakta – lite som en kameleont. Som poet var han åtalad för sina dikter. En av dikterna som gjorde polisen ursinnig handlade om en sten. En annan om en papegoja som satt på ett hustak och störde de boende med sitt kraxande. En tredje hette ”Nummer” och bestod av en massa siffror. Terroristutredarna kunde för sina liv inte begripa poesin och efter ett tag släppte de honom mot borgen och han kunde fly via Sudan till Sverige.

Han visade mig skakiga och suddiga mobilfilmer från deltagare som firar ”Irecha” i mitten av oktober 2016. Många var klädda i vita dräkter med traditionella spjut och huvudbonader. På bilderna kunde man se hur det religiösa firandet efter ett tag övergick i protester mot landets regering varvid polisen besköt demonstranterna med tårgasgranater och gummikulor.

Samma år, 2016, slog den USA-baserade organisationen Human Rights Watch fast att under den senaste vågen av protester mot den etiopiska regeringen hade säkerhetsstyrkor dödat mer än 400 personer.

Hade 400 civila skjutits ihjäl i något annat land hade FN:s säkerhetsråd sammankallats och vi hade inte pratat om något annat, konstaterade Chala och tog sig för magen. Läkarna hade hittat blödningar från tortyren och ville operera. När det var som värst låg han ensam i fosterställning på golvet och trodde att han skulle dö.

Martin Schibbye med sin fru Linnea Schibbye Steiner vid hemkomsten på Arlanda 2012. // Foto: Anders Wiklund/TT

Efter händelserna 2016 blev det tydligt för landets unga demokratirörelse att om landet skulle förändras – var den förändringen tvungen att komma inifrån.

Den unga opposition som nu växte fram var något nytt och regeringens repression verkade inte fungera. Via sociala medier spreds budskapen regeringen vill gömma undan och landet kokade.

Rädslan var på väg att försvinna. Åtta år efter att den arabiska våren svept över Nordafrika verkade den nå fram till Afrikas horn under 2017.

Journalister på flykt varnade för ett inbördeskrig.

Jag stod och källsorterade plast och papper på Färnebogatan i Farsta i de gröna metallbehållarna när det ringde en etiopisk journalist.

– Har du sett nyheten?

Jag gick tillbaka in i huset med återvinningen igen och satte mig direkt framför datorn och började söka. Premiärministern Hailemariam Desalegn hade hållit en presskonferens och talat om att ”alla politiska fångar skulle släppas” för att rädda landet.

Allt sammantaget, inget annat än en politisk jordbävning på Afrikas horn. Demokratirörelsen hade lyckats. Ett halvår efter att den nya premiärministern Abiy Ahmed tillträtt öppnade också den ökända polisstationen Maekalawi i hjärtat av den etiopiska huvudstaden för allmänheten.

Symboliskt steg mot en ny era – eller målarfärg över gamla brott. Åsikterna gick isär.

Den nya premiärministern Abiy Ahmed bad om ursäkt för de övergrepp hans eget parti utfört mot den egna befolkningen och använde sina första hundra dagar vid makten till att släppa tusentals politiska fångar, öppna upp för en liberalisering av ekonomin och bjöd in exilmedier att öppna kontor i Addis Abeba.

Det fanns något förföriskt med den positiva utvecklingen på hornet: en ny generation av unga tog vid, de twittrade och utmanade i sociala medier. Med fredliga medel och ett tålamod som en flod tog de sig fram. I handling visade de att man kan fängsla journalister, men inte journalistiken. Diktaturen var byggd av rädslans stenar och när de monterades ner hände något.

Jag tänker att vad som än sker i Etiopien framöver går det inte att ta ifrån människorna kroppsminnet av det som hände våren 2018. Minnet av frihet – innan utvecklingen vred pennan ur händerna på dem alla. Det finns där.

Strax efter maktskiftet får jag en inbjudan av den etiopiska ambassaden i London om att resa till Addis Abeba för att delta i en konferens för pressfrihet – men tvekar. Skulle jag än en gång bli en bricka i ett spel? Dessutom har jag två barn nu. Den äldsta är då sex år och jag märker oron hos henne när jag tar upp idén om att åka till Etiopien.

”Hade du en mjuk madrass i fängelset”, frågade hon första gången hon förstod att hennes pappa suttit i fängelse. När jag svarade att jag hade en väldigt mjuk madrass och en sovsäck blev hon lugn. När nya frågor kommer får jag svara på dem.

Jag får ibland frågan varför jag fortsatte att jobba med utrikesjournalistik efter tiden i fängelset. Men för mig var det inget beslut att ta. Det är det jag kan och om något är jag än mer övertygad om vikten av att vara på plats och sedan bära hem vittnesmål.

Det blev ingen resa. När de första rapporterna från Kina kom om ett nytt virus ställdes behållare för handtvätt ut längs gatorna i Addis, butiker stängdes och ministerierna tömdes.

Valet i Etiopien sköts snabbt upp men skulle fortfarande hållas. Etiopien höll andan och premiärministern talade till nationen om att ta situationen på allvar.

Men katastrofen som många trodde skulle komma inträffade aldrig. Värre effekter än pandemin fick det inställda valet. För bortom den dagliga utmaningen i att hantera pandemin växte sig den politiska krisen i Etiopien allt djupare. Utan ett val i ryggen var legitimiteten hos Abiy Ahmed ifrågasatt.

Det avsatta partiet TPLF slickade såren i den egna norra Tigrayregionen och konflikten om vilken väg landet skulle gå växte.

Hade omvärlden gjort sin hemläxa, hade de kunnat förstå de olika parternas motiv och logik och ingripit i tid, menade professorn i freds- och konfliktvetenskap Kjetil Tronvoll när jag pratade med honom strax efter krigsutbrottet.

– Det är egentligen väldigt lätt att tolka TPLF. För de gör alltid det de säger att de ska göra. De håller sitt ord. Svårare än så är det inte. Om de pratar om krig, då blir det krig. Här i Europa så tror vi att alla är socialdemokrater och kan sitta ner och prata med varandra, men för de etiopiska partierna är våld inte den sista utvägen utan ett relevant verktyg för att lösa konflikter. Det förstår inte ambassadörerna, framför allt inte skandinaverna. De är alldeles för naiva, sa Kjetil Tronvoll i telefon.

Onsdagen den 4 november 2020 beordrade Etiopiens premiärminister landets väpnade styrkor att förbereda sig på en konfrontation med det regionala styret i Tigrayregionen.

En halv miljon människor kan ha dött i konflikten.

Bakgrunden var att en av arméns baser i Mekelle angripits under natten. Fredsprisvinnaren hade blivit en krigsherre menade kritikerna. Ingen stat skulle acceptera ett väpnat uppror svarade hans försvarare.

TPLF tog så småningom på sig ansvaret för attacken mot regementet. Soldater från den federala armén mördades av sina egna i sömnen. Kort därefter konstaterades att all internettrafik och alla telefonlinjer låg nere i regionen.

På ytan en strid om styret i en region. Men där under, ett krig om vad Etiopien skulle vara för land. En strid om själen. Ett land, en nationalitet, en röst? Eller decentraliserade federationer där varje folkgrupp utsåg sina egna delegater till paraplykoalitionen EPRDF?

Ett par dagar efter krigsutbrottet kom rapporterna om att antalet flyktingar som flytt till Sudan från Etiopien växt till över 40 000 personer i takt med att striderna intensifierats.

Matkrisen blev snabbt ett faktum i en region där redan två miljoner människor var i behov av matbistånd. Striderna böljade fram och tillbaka under två års tid tills båda parter var redo för fredssamtal våren 2022.

I samband med vapenstillestånd kom uppgifter om att en halv miljon människor kan ha dött i konflikten.

Krigsutbrottet ledde till att jag nästan slutade skriva om Etiopien. Dels berodde det på att landet plötsligt gick från bortglömt till att toppa nyheterna. När de stora medierna börjar bevaka vad som fram tills nyligen varit en bortglömd konflikt fanns inte längre samma behov.

Men i beslutet låg också en sorg. Att bevaka en demokratiseringsprocess var något annat än ett smutsigt och blodigt inbördeskrig.

Istället är det en annan berättelse som kräver sin plats på skrivbordet: En medfånge som satt nio år i Kality hör av sig. Han är fri och påminner på telefon om att jag lovade att skriva en bok om hans liv.
Med sig ut har han nio års dagböcker. 3300 dagars anteckningar.

Tjuvheder är ett begrepp jag inte tänkt på tidigare, men är man inlåst och ger ett löfte så är det något annat än ett löfte i friheten. Jag bestämmer mig för att jag måste skriva den här boken. ”En gangsters dagbok” blir arbetsnamnet. Något annat än berättelserna om fängslade kollegor och poeter.

Så nu öppnar jag åter portarna till fängelset och går in. I andra skor.

Fler utvalda artiklar