30 år sedan Cobain dog – Christian Daun missionerar fortfarande

I dag är det 30 år sedan Nirvanas frontman Kurt Cobain gick ur tiden. Christian Daun verkar fortfarande aktivt för att så många som möjligt ska upptäcka grungebandets musik. 

Officiellt har jag förstås passerat den ålder då jag prackar på andra människor kulturupplevelser jag själv finner omistliga. Jag är numera återhållsam med bok- och filmtips och har nästan helt slutat säga: “Det här måste du bara lyssna på!”

Nirvana är undantaget. Nirvana har alltid varit undantaget.

I dag är det 30 år sedan Kurt Cobains självmord och det känns fortfarande angeläget att missionera, att övertyga de icke-övertygade, om grunge-pionjärernas storhet. Artister som Billie Eilish och Lana del Rey tillhör de frälsta, Outkast likaså. Jag blir barnsligt glad för varje ny rekryt, oavsett dignitet och ålder. Om inte musiken biter händer det att jag vädjar till de svårflörtades intellekt. 

Du har väl koll på att Kurt var feminist och antirasist?

Visste du att Nirvana spelade på en stödgala för våldtäktsoffer i Bosnien?

Det sägs att unga människor söker sig till den musik deras föräldrar skulle avsky. Så var det absolut inte för mig. När jag var tio år ville jag att min mamma och pappa skulle älska Kurt Cobain såsom jag älskade honom. Mannen som med ett enda gutturalt skrik sammanfattade min svårsammanfattade essens. Det var viktigt för mig att de förstod. “Fattar ni eller?” sa jag till mamma och pappa. “Fattar ni hur stort det här kommer att bli!”

Jag fick rätt.

Kurt Cobain blev med tiden en ikon av John Lennon-mått. Många av dem som stod på Seattles scener i början av 90-talet uppfattas som cringe idag. Inte Nirvana, inte Kurt Cobain. Han förblir höjden av coolhet.

H&M:s och andra företags Nirvana-annektering har fått rättmätig kritik. Det står Nirvana på var och varannat plagg numera. Att profitera på en uttalad antikapitalist, det går att ha hyfsat starka åsikter om den saken. Under sin korta livstid gjorde Kurt Cobain allt för att slippa vara modeikon och trendsättare. Det var liksom inget jobb han hade sökt. Men H&M:s drag har otvivelaktigt tillgängliggjort Seattle-bandet för nya generationer. Jag blir lika bubbligt glad varje gång jag ser ett ungt emo i bandets tisha.

För att öka sannolikheten för sådana observationer har jag försett min sexåriga dotter Matilda med en rikedom av Nirvana-merch, men nu var ju syftet att sprida evangelium, inte att dra på mig onödiga orosanmälningar.

Jag vill hursomhelst att alla nytillkomna ska tycka om Kurt av rätt anledningar. Det vore sorgligt om han blev reducerad till en ikonisk kontur i stil med Che Guevara, dränerad på själ och betydelse. På dåliga dagar händer det således att jag ansätts av regelrätt approprieringsilska. Har den finniga tolvåringen framför mig verkligen täckning för att ha på sig den där tröjan?

Denna harmsna grindvaktarkänsla tar mig tillbaka till Magnus Stenbocksskolans skolgård i Helsingborg, de omtumlande veckorna efter Kurts självmord 1994. Alla phonies som plötsligt hävdade att de minsann hade gillat Nirvana ända sedan debuten Bleach och dagligdags lallade omkring rödgråtna, iklädda t-shirtar föreställande Kurt. Oftast med bilden där han ser ut att ha typ kajal på sig, där han ser ut som någon aningslös Hollywood-hunk. Usch och fy! Allt han INTE var ju.

Hade de ingen skam i kroppen, gamarna. Deras ihärdighet lämnade mig inget val. Skulle det vara på det här viset, ja, “then I’m done, I can go home”. Tänkte jag. Lika belåtet som försmått. Medveten som jag var om att “On a plain”-referensen skulle flyga långt över huvudet på hittepå-fansen.

Under många år förbjöd jag mig själv att lyssna på Nirvana. Alltjämt troende, men icke-praktiserande. 

Efter att jag återupptog relationen med mitt favoritband i 18-årsåldern har jag dock mött Kurt Cobain precis varje dag.

Mött. Det där låter en smula förryckt. Jag tror alltså inte att Kurt fejkade sin död och att han egentligen bor på Hawaii där han och jag träffas i de turkosa böljorna. Jag diggar inte konspirationsteorierna som omger Kurt – särskilt inte de som vill ha det till att han blev mördad och att hans fru Courtney Love skulle ha varit inblandad.

Jag vill föra till protokollet att jag faktiskt inte samlar på memorabilia heller. Men musiken, den har jag däremot gjort till kär ägodel. Och jag vill inviga fler i hemligheten. Åh, skriket. Åh, den punkiga kompromisslösheten. Kurt Cobain skulle ha behövts idag, i vår tid. Han existerar, för all del, men bara som efterklang.

I dagarna avtäcks en gigantisk Cobain-mural i Manchester, i närheten av två ställen där Nirvana spelade. Och BBC visar en dokumentär om Kurt Cobains sista dagar i livet, en film tänkt att avmystifiera tiden kring hans självmord. I mina Nirvana-grupper på Facebook stöter jag på fans som planerar att ta sig från Australien till Seattle för att vara i Grunge-mecka då jubileet infaller. Jag ser dagligen unga människor från hela världen tolka Nirvana-låtar som aldrig hann göras rättvisa i en studio. Denna fan fiction, denna kärleksfulla utvidgning av låtskatten, är jag tacksam för.

Det är fint att Kurt Cobain blev så stor. Samtidigt finns det något sorgligt över alla kärleksförklaringar. 

De påminner mig nämligen om att det inte finns mer Nirvana-musik att upptäcka. Valvet där det cobainska dödsboet förvaras är länsat och offentliggjort. Ingen idé att hoppas på bortglömda inspelningar. Basisten Krist Novoselic har sagt det, trummisen Dave Grohl likaså. Det finns inga osläppta Nirvana-pärlor. Ändå har jag svårt att förlika mig med detta faktum. Ändå drömmer jag om ny Cobain-musik. Alltså, bokstavligen. Fan att jag inte minns en enda av de Nirvana-låtar jag komponerat fram i min REM-sömn! Tänk bara vilka mästerverk en 57-årig Kurt Cobain hade kunnat åstadkomma. Nu får jag hålla till godo med förhoppningarna om en lumpen hologram-turné.

Jag förhöll mig kallsinnig under påsken. Jesus har jag inget djupare förhållande till, men jag kommer att tillbringa den här helgen med att tänka på en annan kille som dog för längesedan.

Därefter fortsätter jag att missionera.

Läs mer av Christian Daun:

Hjälp, mitt barn dyrkar ett varumärke

Christian Daun, välkommen upp på Dramaten-scenen!