110 dagar med Greta Thunberg: ”Kampen har bara börjat”

Klimatrörelsens kamp har hårdnat. Aktionerna har under våren besvarats med hat, polisinsatser och rättegångar. Vi har följt Greta Thunberg och Fridays for futures arbete inifrån under en dramatisk tid.

Greta Thunberg, iklädd lila Nikeskor och en blå covidmask släpas liggande på mage över den nyklippta gräsmattan framför Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm av två poliser som drar i varsin arm. I bakgrunden ekar trummorna: Bum-bah bum-bah bum-bah bum-bah.

”There is only one solution! Intifada, revolution!”

Det är den 29 maj och några sekunder tidigare funderade Greta på om hon skulle stå kvar. Var det värt det? Hon dömdes nyligen till 120 dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten och om det sker igen kan det bli fängelse. Men hon tänkte att hon inte kunde gå. Inte nu. Inte när människor hon kände greps runtomkring henne.

Plötsligt sliter sig en av polishundarna från sin förare och rusar med kopplet piskande mot marken. Ljudet från den skällande schäfern ekar mellan tegelhusen.

– Backa! Försvinn! skriker en av poliserna medan en student trycks ner i gräsmattan.

Bredvid Greta, upptryckt mot väggen, sitter redan vännen Anton Foley och snart släpas också Irma Kjellström hit. Högen med förvarstagna människor växer snabbt och poliserna runt omkring dem blir allt mer aggressiva.

Allt filmas av Chris Kebbon som är nöjd med sin nya kamera som sätter skärpan, trots allt kaos på platsen.

Det har tagit tid men till slut spred sig både sommarvärmen och studentockupationen på universiteten i USA till Sverige och studenterna slog upp tältläger på campus för att sätta press på universitetet att bryta med israeliska skolor och företag.

En av dem som satte upp sitt kupoltält var Greta Thunberg och efter 14 dagars lugn fick ett besök av Ebba Busch situationen att eskalera.

Men hur hamnade världshistoriens mest kända klimataktivist på magen i gräset, misstänkt för ännu ett brott, under en protest för Palestina?

Vi backar bandet till fredag morgon den 20 oktober 2023. Greta Thunberg hade nyligen passerat 14 miljoner följare på Instagram men brukar glömma bort vad hon gör privat och vad hon postar offentligt på sitt konto. Hon kan gå på tio marscher för en sak och sedan upprört komma på att hon inte använt sin plattform för att prata om frågan. Så hon är glad att hon nu kom ihåg att skriva om Gaza och klickar fram telefonens Instagramikon.

Sedan attacken den 7 oktober har Fridays for future inte tagit upp Palestina och nu, precis ute ur häktet i London, har hon äntligen fått tillbaka sin telefon. Bredvid henne på bussen genom Europa sitter Chris Kebbon vars föräldrar legat sömnlösa hemma i Liljeholmen i Stockholm när han inte hört av sig. Chris tänker att de borde ha sett nyheten om att Greta gripits och lagt ihop ett plus ett. Innan han åkte sa hans pappa att han fick göra vad han ville, ”bara han inte blev gripen”.

De är båda omtumlade av att häktas och sedan snabbt försättas på fri fot. Den kommande friande domen bygger på att polisen uppmanat Greta att gå till en plats – ”Piccadilly Place” – som inte fanns.  De saknar redan sin brittiska advokat som Greta lärt säga: ”Slay.”

Greta tänker att det, som alltid, kan bli debatt

De andra aktivisterna som hon suttit häktade med i London var under gårdagskvällen också taggade på att göra något. En av dem, Lauren, föreslog att de skulle tillverka skyltar. Greta skrev ”Stand with Gaza”. Färgglada bokstäver på ett vitt papper. De israeliska flyganfallen har vid tidpunkten tagit 3 793 personers liv, varav 1 500 barn, enligt det Hamaskontrollerade hälsodepartementet. De första rapporterna om krigsbrott har precis publicerats.

Dödssiffran i Israel har två veckor efter Hamas attack stigit till 1 400. Ännu har ingen i gisslan släppts.

Chris som är både perfektionist och lite mer av en kreativ själ la ned mycket mer tid på sitt plakat. Han textade, målade och fixade med texten ”Free Palestine” i olika färger. Talia gjorde en enkel skylt som det stod ”This Jew stands with Palestine” på. Den fjärde skylten pryds av meningen ”Climate Justice Now.” 

Sedan satte de sig ner i en blå soffa. Precis innan bilden togs frågade Lauren om inte Barry skulle vara med? Barry är ett ”gulligt gosedjur” som hon och Greta lekt med. Ett känslodjur som autister använder för att förmedla sinnesstämningar.

Greta tänker att det, som alltid, kan bli debatt och skriver en bildtext om vapenvila och skydd av civila. 

Sedan trycker hon på att publicera. 

Det är svårt att väderleksmässigt tänka sig en sämre plats att demonstrera på än Mynttorget i Stockholm. Ingen skugga på sommaren och inget skydd för vinden på vintern. Det strömmande vattnet kyler ner allting omkring och temperaturen på marknivå pendlar under året från minus 15 till plus 30. Men det var den plats Greta hade. Där har hon under åren sett glasskiosken plockas fram på våren och bort på hösten. Ståndet där det säljs brända mandlar sättas upp och tas ner.

Det har gått sex år sedan hon tog sin cykel och inledde skolstrejken för klimatet. På rekordtid växte en rörelse fram där det strejkades över hela världen på fredagar och 16-åringen seglade snart över Atlanten för att tala inför FN i New York.

Runt jordklotet deltog bara den dagen närmare två miljoner människor i globala protester och rörelsen växte till en världsomfattande våg som svepte över 140 länder. En kvarts miljon fyllde upp Battery Park i New York. Bara i Stockholm deltog över 60 000 personer.

Det känns som en annan tid. En annan värld.

Hade verkligheten varit en film hade rörelsen fått världens ledare att lägga om politiken. I filmens värld förlorar inte de moraliskt rättrådiga de avgörande striderna – men i vår värld ökar utsläppen av fossila bränslen. Varje månad sedan juni i fjol har varit den varmaste, av respektive månad, som någonsin registrerats.

Precis när rörelsen tycks behövas som mest har den tappat momentum.

I dag är hela Mynttorget en byggarbetsplats och inga klimataktivister som kan besvara frågor om kopplingen mellan miljön och Palestina syns till. En grupp japanska turister går ett varv runt torget så att det blir spår i snön. Deras guide har sagt att Greta Thunberg ska vara här, men de ser henne inte. Besviket går de norrut igen.

I samband med att Greta lade ut sin bild anklagade Fridays for futures internationella Instagramkonto Israel för folkmord på palestinier, och medier för att ”hjärntvätta människor” och vara ”finansierade av imperialistiska regeringar”. En talesperson för den israeliska armén kommenterade inläggen med att ”alla som på något sätt identifierar sig med Greta i framtiden är i mina ögon, en terroranhängare”.

Även gosedjursbläckfisken fick kritik för att vara en symbol för antisemitism och Greta Thunberg byter ut bilden till en där bläckfisken inte är med. 

Under ett par intensiva veckor publiceras text efter text i både svenska och internationella medier om hur fel det var av Greta Thunberg att ”riskera allt hon byggt upp” genom att ta ställning för Palestina. Även inifrån klimatrörelsen kom kritiken. I Tyskland uppmanade klimatrörelsen till deltagande i en manifestation till stöd för Israel.

Det stora ödsliga torget tillsammans med de små skyltarna och statyn gör det inte uppenbart vad det hela handlar om. ”Forests are not renewable” står det på ett lakan som slarvigt tryckts in under tallens grenverk.  Även japanerna har hittat hit och letar efter spår av Greta i snön.  Runt statyn på lejonet från Norden växer fyra svarttallar i enorma krukor. De flesta skogar med svarttall är planterade och det finns få kvar i det ursprungliga beståndet. På Operan spelas Barberaren i Sevilla.

Vid bronsstatyns framhovar sitter historiens musa Clio i brons och får höra om konungens bragder. Bredvid, i snön, har en pappskiva med texten ”Solidaritet” tryckts ner. Nedanför den en bild på en bensinslang som slagit knut på sig själv. I en annan oval kruka står texten ”Expect resistance” och bredvid hänger ett lakan med texten ”Stand with Sapmi”.  Stämningen är avslagen. Tätt, tätt står fyra ungdomar och kramar snöbollar som de bygger en liten lykta av.

En bit bort från den lilla gruppen med ungdomar står pensionärerna Camilla Rolf och Gun Zetterström. De lydde Gretas uppmaning när hon sa att ”alla var välkomna hit”.

– Det sammanföll med pensionen och sedan dess har vi kommit hit, säger de i kör.

I början var känslan euforisk. För varje vecka växte rörelsen och pepparkakorna de bakat för att bjuda ungdomarna på tog snabbt slut.

De”gamla 68-orna” har byggt upp rörelser förr och är både imponerade men också oroliga över ungdomarnas brist på organisation.

– De har ingen som leder dem, men de röstar och är på något sätt ändå organiserade.

Krocken mellan generationerna har varit skarp.

– De vill göra allting själva. I början var det många av oss äldre som kanske i all välmening ville hjälpa till, men då sa de att vi inte fick stå eller gå bredvid dem. Vi var inte välkomna. Men nu har de röstat igen och vi får stå här en bit bort.

Kritiken mot att ungdomarna i Fridays for future så tydligt tagit ställning för Palestina förstår de och de tror också att ställningstagandet kan komma att splittra klimatrörelsen.

– Det stöter bort en del, det gör det. Men å andra sidan finns det också många andra som nu attraheras.

De tror också att ett skäl till att det upplevts ”som så radikalt” är att de är tidiga.

– Kriget har ju precis börjat. Det är möjligt att längre fram kommer flera att förstå dem.

På plats vill ingen av de snöbollskramande ungdomarna berättar om varför rörelsen också tar upp Palestina idag. 

En av dem ber mig att maila frågorna och be om en intervju. 

Efter bara någon dag får jag svar: ”Greta får många mejl just nu och kan tyvärr inte svara på alla.  /…/ Överväg också att kontakta andra fantastiska unga klimataktivister runt om i världen”.

Universitetet i Kapstaden klänger sig fast vid Taffelbergets sluttningar och fjärdeårsstudenten Raeesah Noor-Mahomed klipper trappsteg efter trappsteg. Utsikten är milsvid men varje morgon ångrar hennes ben valet att studera vid en institution som ligger högst upp i det virrvarr av byggnader som utgör stadens stolthet: University of Cape Town eller kort och gott UCT. 

Som en av Sydafrikas mest kända klimataktivister möts hon ofta av fördomen om att hon växt upp i naturen, men inget kunde vara längre från sanningen. 

– Jag växte upp i betongdjungelns Johannesburg. Det var asfalt, vägar, industrier. Sydafrikas industriella hjärta. 

Hon minns att hennes skolklass reste till Krügerparken för att titta på djur och att naturen under hela uppväxten var något abstrakt. 

Det jag krävde var ett möte med landets miljödepartement

Raeesah Noor-Mahomed

Samtalen hemma med föräldrarna runt köksbordet handlade om politik, om apartheid, koloniseringen av världen, industriella revolutionen och det som lett fram till dagens orättvisor. 

Men inte om miljön. 

– Det var som om jag fick lägga pusslet i mitt huvud, hur allt hängde ihop. Hur resurserna som stals från Afrika hamnade i Europa och drev fram industrialiseringen, exploateringen och utsläppen. Till slut blev jag vansinnigt frustrerad. Varför såg inte alla andra detta? 

När så Australien brann den heta sommaren 2020 bestämde hon sig för att strejka. 

– Det brinner ofta här i Sydafrika och en brand av den omfattningen här, det skulle bli katastrof för människorna. De som skulle drabbas är de fattigaste av de fattiga. Dessutom skulle vår ekonomi braka ihop och slå undan benen för de som överlevt. När jag såg det scenariot framför mig så fanns det ingen tvekan. Jag var tvungen att agera. 

Den politiska situationen i Sydafrika är inte sådan att man ”bara kan sätta sig framför parlamentet” resonerade hon. Platsen var hårdbevakad och hon skulle gripas direkt. Hemma kunde hon inte heller sitta. 

– Då hade mina klasskamrater bara sagt att jag ville hitta en ursäkt för att slippa skolan. Så jag satte mig utanför min skola.

Reaktionerna blev brutala. 

– Jag släpades in till rektorn och de ringde mina föräldrar. Sedan kallade de upp mina lärare och alla skrek på mig, skällde på mig och hotade mig med olika konsekvenser. 

Men nästa fredag var hon tillbaka och släpades in till rektorn. Liksom nästa. Och nästa. 

–  Det jag krävde var ett möte med landets miljödepartement och med avdelningen för skogs- och fiskefrågor. 

 Skillnaden mellan att vara klimataktivist i Sydafrika och Europa menar hon är milsvid. 

– I det globala norr har ni friheten att demonstrera.  Men inte bara det, jag ser att medelklassungdomarna där känner sig trygga och säkra när de går mitt i gatan och kräver ett stopp för utsläppen. Det är inte riktigt så här. Dels finns inte samma friheter och dels så är miljoner ungdomar hungriga, deras ”prio ett” är mat. Inte uppvärmningen. Det vore fel att kräva av dessa unga att de ska demonstrera för klimatet.

Raeesah Noor-Mahomed förklarar att en klimatomställning kräver social rättvisa eftersom alla drabbas olika. Inom rörelsen kallas det för: Most affected people and areas (MAPA).

På frågan om vilken som är den mest brännande utmaningen för klimatet i dagens Sydafrika svarar Raeesah Noor-Mahomed att det viktigaste inte är någon planta, något gulligt djur eller ens en traditionell ”klimatfråga.”

– Det viktigaste är orättvisorna i det här landet. Skillnaden mellan de fattiga och de rika och vetskapen om att det är de fattigaste som redan nu drabbas hårdast. Det är den viktigaste klimatfrågan. 

Hon menar att vi i spåren av översvämningar, bränder och torka måste se vilka som drabbas i dag och lyssna på de grupperna. 

– Det grundläggande klimatarbetet handlar inte om ”klimatet” eller att källsortera eller vara med i någon miljögrupp. Det handlar om fattigdom, om rasism och om resterna av apartheid för det är vad som gör att vissa drabbas hårt av förändringarna.

För henne har också frågan om en rättvis fred i Palestina varit ett krav från allra första början. 

– Jag förstår inte hur det kan ifrågasättas i Europa att frågorna hänger ihop. För det första: Hur skulle en rättvis klimatpolitik se ut på ockuperad mark? 

Enligt henne kan också grundproblematiken i de både frågorna sökas i den koloniala historien. 

– Ockupationen och kriget påverkar också klimatet direkt. Men jag är förvånad över att detta ska behöva förklaras! I Sydafrika är det självklart att det inte kan råda klimaträttvisa när människor dör. 

Skillnaden mot Europa när det gäller att ta ställning mot ockupationen tror hon har att göra med landets historia av apartheid. Under den kampen solidariserade sig många både palestinska och judiska organisationer med ANC och banden från den tiden finns kvar. 

Men finns det några frågor du spontant känner inte kan vara klimatrelaterade. Barnomsorg ? Situationen i Kongo? Eller minimilöner? Finns det någon gräns för klimatrörelsen? 

– Nej, jag tycker inte man ska dra någon gräns. Du måste förstå att när jag använder ord som rättvisa i klimaträttvisa, då gäller samma krav på rättvisa för HELA mänskligheten i ALLA sammanhang. 

Raeesah Noor-Mahomed menar att de också måste engagera sig i frågor som rör jobb för de som blir arbetslösa när fossilindustrin fasas ut. 

– Och ditt exempel med Kongo. Ja tio miljoner människor mördade i ett land med direkt koppling till den europeiska historien med Kung Leopold. Det handlade då som nu om orättvisor och om exploatering. Vi inte bara måste prata om dessa frågor, det är dessutom viktigt att vi gör det. 

Hon har följt debatten om ”klimatrörelsens radikalisering” i Europa men menar att det handlar om att ländernas medier och politiker behandlar rörelserna olika. Inte om att rörelserna skulle skilja sig åt i radikalitet. 

– Sedan har vi inte blockerat några vägar eller något sådant. Det skulle inte riktigt fungera i vår kontext. 

I dagsläget menar hon att politikerna som tar beslut om klimatet inte förstår vad det innebär att leva på planeten idag för de som drabbas. 

Som exempel lyfter hon den sydafrikanska presidenten Rambhosas tal på det senaste klimattoppmötet.

– Han pratade om elbilar och hyllades för det. Men Sydafrika är ett land utan el där strömmen i Kapstaden bryts varannan timme. Vi lever i ett land utan fungerande kollektivtrafik. Bussar vore bättre än elbilar även om de gick på diesel. 

Den närmaste tiden vill Raeesah göra klart sina studier i miljövetenskap. Examensprojektet är en teaterpjäs som hon både skriver och spelar i.

– Det var så allt började för mig. Att sätta sig ner och strejka är också en typ av performancekonst. 

Hon vill spela sin pjäs för de som drabbas av klimatförändringarna och resor till slumområdena runt staden har gett henne en rad insikter. 

– De behöver inte utbildas. De vet redan allt. Men de saknar hopp eftersom de inte tror på politiken. Det är där teatern kan bli ett sätt att mötas för att lära av varandra. Att göra saker tillsammans och skapa hopp!

I medierna får Raeesah Noor-Mahomed ibland epitetet ”Sydafrikas Greta” något som hon vänder sig starkt emot. 

– Hon är en nära vän, jag älskar henne och vad hon gjort för klimatfrågan, men jag gillar inte hur medierna behandlar henne, som en symbol.

Att bara fokusera på Greta ger heller inte en rättvis bild av den globala klimatrörelsen, menar Raeesah. 

– En rörelse är just en rörelse, ett myller av människor, miljoner röster, kollektiva aktioner och genom att framställa den som Greta och enbart Greta så gör inte medierna sitt jobb. Eller så är det precis vad de gör när de gör klimatkamp till en vara?

Raeesah minns att i början när Thunberg sa ”lyssna på forskningen” älskade alla medier henne. Men nu när de förstår vad hon menade med ”klimaträttvisa” är de kritiska.

– Medier och makthavare gillar inte när hon pratar om orättvisorna, då ger de sig på henne.  Jag är lycklig när jag ser att Greta och aktivisterna i Europa lyfter Palestina. Det är verkligen en ny generation som inte håller tillbaka på grund av gamla tabun. Det betyder mycket för oss att de växt upp. 

Tillbaka i Sverige är luften råkall och fuktig. På stenlejonens hjässor ligger det hattar av snö. Marken är ännu täckt av ett hårt lager med grå is. Det har varit en lång och hård vinter och marskylan håller ännu Gamla Stan i sitt grepp.

Klockan är strax efter nio på morgonen och Anton Foley pratar med de tjugotal ungdomar som klämt ihop sig på trottoaren utanför Espresso House. De flesta har rejäla tumvantar och halsdukar. Stickade toppluvor. Fullpackade Fjällrävenväskor. Rullade filtar. Varma jackor.

Som rörelse har Fridays for future under hela vintern varit uträknade och kritiserade. Kritiken de möter kommer från två håll. Dels blir de ifrågasatta för att de efter fem års arbete inte kan peka på några framsteg. Dels att de genom att solidarisera sig med Palestina fått färre att bry sig om klimatet.

Själva menar de att de upprepat samma budskap i årtionden och provat allt utan att bli lyssnade på, samtidigt som kolet och oljan tas upp och bränns – därför krävs nya metoder. Nu ska de ta tillbaka initiativet. Sätta fokus på klimatet igen och på de svenska politikernas oförmåga att agera.

Anton ser sig själv som ”heltidsaktivist” men det är inget han har valt, eller vill göra. Efter gymnasiet studerade han till journalist, men hoppade av, inte för att han ville, men för att det är bråttom om det ska finnas en värld kvar för hans kurskamrater att rapportera om.

– Jag har blundat större delen av mitt liv. När jag fick se hur världen reagerade under pandemin och ställde om väcktes tankar om vad som är möjligt när det finns en krisinsikt.

Gruppen i Gamla stan är en av flera som snart ska börja marschen mot Riksdagshuset. Formellt är det inte Fridays for future som arrangerar även om många är medlemmar. Istället är det människor från en rad olika grupper och organisationer samt enskilda.  

Anton har burits bort ett flertal gånger men enda gången han hamnade i domstol, efter en blockad av oljehamnen i Nacka, friades även han på grund av en teknikalitet. Sex personer var för få för att det skulle kunna kallas för en ”folksamling” bedömde domstolen.

– Hur kan det vara okej att driva en oljehamn? Men det är inte vad vi diskuterar, utan fokus är på oss som blockerar hamnen. Det är bisarrt att det är brottsligt att försvara livet på jorden och så tydligt att våra lagar inte är anpassade för att skydda ekosystemet, säger Anton medan en polisbil närmar sig sakta över kullerstenarna.

– Polisen brukar räkna ner och ge oss fem minuter att lämna platsen, eller så bär de bort oss. Om vi ska dömas för ohörsamhet så måste de kunna visa att vi hörde uppmaningen.

Att det skulle kunna sända en antidemokratisk signal att blockera Riksdagen köper inte de församlade. Tvärtom, menar de, är både Riksdagen liksom rätten att protestera en fundamental del av vår demokrati. 

Eftersom politikerna dessutom på arbetstid ägnar sig åt att ”öka utsläppen” är det rätt att sätta stopp. De som samlats tror också att människor är beredda att ställa om sina liv bara de får ta del av sanningen. 

En polisbil stannar en bit från gränden bredvid nedgången till tunnelbanan och ur den kliver två kvinnliga poliser som sakta går fram emot gruppen.

En annan av aktivisterna, Irma Kjellström, lösgör sig ur klungan och går med bestämda steg emot poliserna. Hon är tidigare dömd till 100 dagsböter för blockaden av oljehamnen i Göteborg.

Hon är främst aktiv i gruppen Ta tillbaka framtiden som gör direkta aktioner för att stoppa företag och verksamheter som driver på klimatkrisen.

– Hej, vad gör ni, har ni någon typ av demonstration? undrar en av poliserna.

– Nej, vi har bara samlats här, för att gå runt lite, svarar Irma.

– Okej, vårt jobb är att se till att ni får demonstrera ostört om ni väljer att göra det. Vill ni demonstrera så skyddar vi era rättigheter och det är enklare att göra om vi vet vad ni planerar.

– Vi ska bara gå fram och tillbaka i Gamla stan.

– Fint. Det kommer att vara poliser i närheten om någon vill er illa. Ni har all rätt att demonstrera. Lycka till i dag!

– Tack, säger Irma.

Kort därefter sätts gruppen i rörelse. Sakta, lite trevande till en början. Riktningslöst. Ibland går de i gåsmarsch. Ibland i bredd över hela vägbanan. Ibland är det som om vinden drar ut gruppen och blåser alla mot Saltsjön.

Plötsligt går Irma snabbt in till vänster på Kanslikajen och småspringer längs med vattnet där polisbilen inte kan köra, uppför trappan och så är gruppen framme vid Mynttorget. När hon vrider på huvudet och ser till vänster, mot Riksgatan, möts hon av en mur av poliser och skyddsvakter.

Hon tänker att om hon och hennes vänner inte gör detta kommer fler människor dö. Hon ökar takten. Fler kommer behöva fly och fler kommer att skadas. Det är här besluten tas. Det är här det avgörs om mänskligheten ska överleva. I dag vill hon göra det omöjligt för de som tar besluten att ignorera människorna.

– Vad har ni för dagordning? frågar en av poliserna och lägger upp händerna på ryggen och börjar spankulera bredvid gruppen.

– Vi är fortfarande bara ute och går, säger Irma till polisen innan hon snabbt klämmer sig förbi.

– Är du någon form av anordnare eller? undrar polisen som nu går bredvid Irma, sida vid sida.

– Anordnare för vad då? frågar sig Irma samtidigt som 15 personer slänger sig ner på marken bakom henne utanför entrén till Riksdagen.

Precis då uppenbarar sig nästa grupp som kommer längs Drottninggatan norrifrån. Mitt ibland dem syns Greta Thunberg och Chris Kebbon som börjat filma. De slår sig snabbt ner i en halvcirkel kring ingången. Däremellan ställer sig journalister och fotografer. Längs med fasaden och framför dörrarna ett tjugotal poliser och ordningsvakter.

Anton börjar dela ut liggunderlag, ihopsatta med ett blått spännband från Biltema.

”This is what democracy looks like!” ropar de som satt sig.

Efter en minut har alla fått något att sitta på, en frukt att äta och något varmt att dricka.  En av aktivisterna kränger på sig en rosa väst över jackan.

– Vi vill ha kontakt med insatsledningen, säger han.

Föreställningen kan börja.

Ut ur en av piketerna kommer en lika delar road som sammanbiten polis. Även om de inte sökt tillstånd och har en ”icke tillståndsgiven allmän sammankomst” kommer polisen inte avsluta den.

– Vi skyddar er rätt att uttrycka er, det är det primära. Men det måste ske proportionerligt i förhållande till säkerhet och risker. Går brandlarmet kan ni inte blockera utgångarna. Så länge ni sitter som ni sitter nu kommer ingen bli gripen. Blockerar ni så får ni först en ordningshållande befallning, förklarar insatsledaren.

Medan polisen pratar flyttar sig en av aktivisterna en centimeter närmare entrén där riksdagsledamöterna går ut och in. Och så ytterligare en centimeter.

– Det där är väl småaktigt. Ni har ju uppmärksamheten nu, vi är inte dumma i huvudet, säger han medan en kollega till honom bryskt lyfter aktivisten i jackan och tar tillbaka de kvadratcentimeter som blockerats.

För aktivisterna blir varje vunnen millimeter en seger. För poliserna är utmaningen att hålla passagen öppen.

– Jag kan bara informera er om vad ni riskerar, fortsätter insatsledaren. Jag vet att ni inte är arrangörer och hela den biten. Men ni kan nå större framgång om vi hjälps åt och jobbar tillsammans. Är det något så bara hojta till. Jag sitter i bussen där borta.

På vägen tillbaka till piketen berättar han att det svåra med insatsen är att aktivisterna söker den mediala uppmärksamheten.

– Ju mer de skjuter fram gränserna, desto mer måste samhället reagera. Vi värnar yttrandefrihet men kan inte riskera liv och lem eller att andra far illa för att man ska uttrycka en åsikt. Att uttrycka sin åsikt innebär inte att man får begå brott.

Att polis och åklagare själva skulle vilja testa gränserna avvisar han bestämt. 

– Vi behöver inte det. Det finns massa tydliga domar från blockader där aktivister blockerat pälsbutiker eller restauranger och det kan bli ohörsamhet eller egenmäktigt förfarande, säger han. 

Riksgatan som aktivisterna sitter på består båda av ljust röda och svarta plattor. Mörka ytor absorberar mer värme än ljusa. Den som sitter på marken vill göra det på en svart platta men för klimatet är det tvärtom. När isarna och snötäcket smälter blottläggs mörkare hav och land och temperaturen riskerar därmed att stiga ännu mer.

Redan vid två graders uppvärmning kan havsisarna komma att smälta helt och dagens temperaturförändringar går redan 100 gånger snabbare än vid det stora massutdöendet då en stor del av alla arter dog ut. 

Få klimatforskare tror våren 2024 att det går att hålla sig under Parisavtalets mål om endast 1,5 graders uppvärmning, eftersom bristen på handling är så total. 

Den första tiden blir lugn och redan efter några timmar på samma plats har aktivisterna hittat på egna smeknamn till ordningsvakterna. En heter ”pennvakten” på grund av alla blå bläckpennor han stuckit in i skyddsvästen. En annan ”mössan”.

Så plötsligt skär ett kiknande skratt genom luften. Det liknar inget annat och både poliser och förbipasserande vänder sig om.

Greta Thunberg har fått det första av många skrattanfall.

När lugnet lagt sig passar pensionären Bosse Lindahl på att gå runt med varm choklad till de frusna ungdomarna. Han har som ett trossförband dragit sin dramatenväska full med varm saft, mackor och bananer över Gamla stans kullerstenar några steg bakom klungan.

Sedan ett par år är han aktiv i Rebellpapporna. Syskonorganisationen till de stickande och mer kända Rebellmammorna. Bakom sig har han ett långt liv som aktivist och demonstrant. Engagemanget började i protest mot Vietnamkriget och efter det organiserade han sig både på varvet och i ett av tidens många kommunistiska partier. Det var länge sedan nu, men han har ofta slagits av skillnaden mellan den tidens kongresser, strider om partiprogram och dagens aktivism.

– Inledningsvis var jag väldigt … frustrerad, säger Bosse och lyfter på termosarna för att se hur mycket varm choklad som är kvar i dem.

Trots flera år i rörelsens utkanter har han fortfarande inte förstått den helt.

– Jag är van vid lite mer disciplinerade organisationer. Man bestämmer en tid och så ses man, men det här är lite mer icke-hierarkiskt.

Frånvaron av tydliga beslutsprocesser menar han kompenseras av att det är ”så bra människor”.

– De är genuina i sin förtvivlan och fina mot varandra. Deras engagemang berör mig otroligt starkt. De har verkligen satt sig in i vetenskapen och deras krav på politiken är jätterelevanta. Det skakar mig när jag ser hur de blir behandlade av väktare och polismakt.

Bosse Lindahl tror inte att skillnaderna mellan då och nu enbart är en organisationsfråga, utan också en generationsfråga.

– Men det finns så klart då som nu en risk för sekterism som kan oroa mig. De är inåtvända och inte utåtvända. En sån här grupp kan bli självbekräftande och man kan se på omvärlden som att den inte har fattat något.

Den stora skillnaden mellan ungdomarnas och politikernas syn på klimatfrågan menar han handlar om brådskan. 

– Vi har några år på oss. Politiker kan hålla med om allt, men säger att om de skulle gå till val på den här typen om omfattande samhällsomställning skulle de inte få några röster. 

För Bosse är det självklart att en omställning måste beslutas i demokratisk ordning. 

– Men samtidigt är det så förtvivlat bråttom. 

Vad gäller kravet på ett fritt Palestina i relation till klimatet är Bosse Lindahl tydlig med att strategin borde handla om att söka så breda allianser som möjligt för klimatet.

– Det är en jättesvår fråga. Det handlar ju om systemkritik att man måste förstå den på systemnivå och jag är glad att Palestinafrågan inte är med här nu framför Riksdagen. Här pratar man enbart om klimaträttvisa, säger Bosse Lindahl och delar ut matpaket till ungdomarna.

Varje paket är omsorgsfullt inslaget med snöre och fint silverpapper med peppande budskap. 

Det börjar som viskleken. Från en person till en annan skickas information vidare. Poliserna ställer sig tätare. Försöker lyssna. Att flytta sig ett par centimeter in i ingenmanslandet är skillnaden mellan rubriker, dramatiska bilder och ett medialt ingenting.

Aktivisterna vet att medier är mer intresserade när det blir ordningsstörningar och när aktivister rapporteras för brott än de ”verkliga brotten” när politikerna låter allt bara fortgå.

Så plötsligt flyttar sig Greta och fyra andra aktivister två plattor till vänster och poliserna kastar sig fram mellan banderollerna ”Behandla krisen som en kris” och en där det står ”En annan värld är möjlig.” En av skyddsvakterna trasslar in sig i det blå avspärrningsbandet och det klirrar från polisernas handbojor i bältena. Kamerorna smattrar. Det är dubbelt så många som fotar och filmar som de som blockerar. 

– Om alla lyssnar! Det här är en ordningshållande befallning. Ni kan inte flytta in där. Den som inte lyder kommer att bäras bort.

Chris Kebbon går nära och filmar. Polisen har rätt att ”avvisa, avlägsna eller omhänderta” för att upprätthålla den allmänna ordningen. Vad den ”allmänna ordningen” är kan variera och att störa den behöver inte vara brottsligt. 

– Du är nu avlägsnad, säger en polis efter att ha släppt ner Greta. 

En annan aktivist tar snabbt hennes plats och tumultet fortsätter. Runtomkring insatsledaren faller ungdomarna som bowlingkäglor.

Mitt i kaoset ställer sig den schweiziska studenten Eslem Demirel upp och läser tyst för sig själv i den tummade boken Sortir de notre Impuissance Politique, av Geoffrey de Lagasmerie. Boken handlar om hur man som medborgare ska komma bort från känslan av politisk maktlöshet. Hen tog med sig den och tyckte den kunde passa till dagens protest.

Till vardags studerar hen klimatfysik på universitetet och skulle göra det även om det inte fanns en klimatkris.

Hen älskar de matematiska modellerna och att studera jordens klimat utifrån data. 

Att utsläppen fortsätter att öka trots att de protesterat i fem år ser hen som en förolämpning, på ren franska, inte bara mot hens generation men också mot hela forskarvärlden som tror på rationalitet och vetenskap. Så när polisen ber Eslem flytta på sig på grund av risken för att utrymningsvägarna är blockerade om brand bryter ut i byggnaden står hen kvar och svarar polisen. 

– Börjar det brinna så flyttar vi på oss. Men det finns en tom yta bakom oss, den kan användas som utrymningsväg, din order är inte logisk och därför sitter jag kvar.  

Efter 30 sekunders tumult är ordningen för en kort stund återställd. Anton Foley går runt och kollar att alla som kastats runt är okej.  

Så går en ny viskning som en stöt genom de som är kvar och gruppen rasar återigen ihop som säckar med potatis framför ”pennan”, ”mössan” och de andra poliserna. Insatsledaren går fram till en av demonstranterna med väst och frågar varför polisens instruktioner inte verkar ha gått fram. 

– De lyssnar inte på mig, försvarar sig aktivisten och slår ut med händerna. 

– Men vem ska jag prata med för att framföra ett budskap så att jag får någon av er att förstå, så vi kan hjälpa och underlätta er demonstration?

– Jag tror att missförståndet består i att du tror att när du kommunicerar med mig så gör vi en överenskommelse.

– Men jag kommunicerar med dig som representant för en grupp. 

– Men vi har inte kommit överens om något, säger aktivisten.

Insatsledaren tar av sig båtmössan, kliar sig i huvudet och kallar aktivisten för ”tetig.”

Kanske är det regnet som börjat falla. Kanske är det kylan. Men aktivisternas frågor om ”var ingången är” och ”vad en blockad är” börjar kännas repetitiva. Insatsledaren drar ändå upp mungiporna och går igenom allt – igen.

– Ingången till Riksdagen är där. Sitter du i vägen för ingången så blockerar du den. Skriv upp det nu för jag har sagt det så många gånger. 

– Okej, nu vet vi var ingången är. Mellan stolparna ska vi inte gå…

– Ska vi hålla på med den här charaden igen? Du måste ju också känna att det här blir löjligt, säger insatsledaren medan högen av människor framför honom bara växer. 

Aktivister, skolklasser, poliser, ordningsvakter och allmänt nyfikna samlas kring högen med ben, armar, mössor och palestinasjalar. 

Det blir allt mer kaotiskt på platsen och fler och fler nyfikna riksdagsledamöter kommer ut för att se vad som pågår. 

När så poliserna bär bort Greta igen springer ett tjugotal journalister efter och det blir lugnt på platsen. 

En kort stund senare kommer flashen från Aftonbladet att ”Greta burits bort”.

– Det är väl bilden alla vill ha, konstaterar insatsledaren lakoniskt medan lugnet lägrar sig över Riksgatan. 

Flera av de politiker som passerar blockaden under dagen gör tummen upp eller säger något peppande. Det finns inget som gör Anton Foley så arg. Värst är de som säger ”Tack för att ni kämpar!”.

– Jag sitter inte här för att döva deras samvete. Jag vill inte sitta här, det är ingen hobby.

När Magdalena Andersson kort därefter går förbi och säger just ”Tack för att ni kämpar!” skäller han ut henne tills hon går därifrån.

– De rättigheter och friheter vi i dag tar för givna har ju inte uppstått genom att politiker kommit och sagt att nu ska ni få rösträtt eller åtta timmars arbetsdag.

Han menar att det är genom organiserade folkrörelser, demonstrationer, strejker och civil olydnad som trycket underifrån skapats.

– Det är talande för deras demokratisyn att demokrati bara är val, och det är klart att val är viktigt men det är en reduktiv syn på vad demokrati och folkstyre är när bara val räknas.

Anton har alltid gillat att debattera. Framför allt med miljöpartister ”eftersom de tror att de har en så bra politik”.

Efter en kort stunds munhuggande sätter sig en av miljöpartiets riksdagsledamöter, Camilla Hansén, sig ner på marken bredvid Anton Foley, slår ut med armarna och undrar vad det är hon ska göra?

Det som skavar menar Anton är att Miljöpartiet inte berättar för väljarna hur illa situationen är och vad som i grunden skulle krävas för att ställa om. 

– Jag vill inte sitta här, det är inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag önskar det fanns ett parti jag skulle kunna ställa mig bakom med makt, pengar och resurser som förespråkar rätt saker, men det finns inte och då måste vi sitta här. Innan ni är ärliga så kan ni aldrig vara det alternativet, säger Anton Foley. 

Riksdagsledamoten Camilla Hanséns telefon ringer och hon går bort för att ta ett samtal. Egentligen jobbar hon inte med klimatpolitik utan sitter i andra utskott, men tror att misstron från de unga mot politiken bottnar i känslan att det går för långsamt och att de uppfattar att det ”kohandlas” om klimatet. 

– Jag värderar inte deras sätt, men önskar att de engagerar sig i politiska partier. Men det får vara upp till var och en, säger hon. 

När det gäller synen på demokrati i stort tror hon att bristen på erfarenhet av arbete i partier eller i civilsamhället är en bidragande orsak till föraktet mot politiken från aktivisterna. 

– Förr var det normalt att vara med i ett parti som man röstade på. Men antalet förtroendevalda har sjunkit och det är färre som har erfarenhet av att arbeta politiskt.

Ansvaret för den uppkomna situationen menar hon också ligger hos politikerna. 

– Vi måste förklara vardagsarbetet, hur hantverket ser ut med förhandlingar och kompromisser och vad Miljöpartiet gör med våra 18 mandat. 

Samtidigt kan hon förstå ilskan hos aktivisterna och kraven på handling. 

– Jag skulle vara glad för hans respekt, men jag måste få med mig fler som ”nästan” är där. Det är fler som behöver känna att omställningen som behöver göras är trygg för dem. Oroar man sig för sin inkomst och kostnader så blir en omställning svår. 

Anton Foley uppmanar i sin tur Camilla Hansén att läsa den stämningsansökan som organisationen Aurora lämnade in till Nacka Tingsrätt där ungdomar stämt staten för passivitet.  I rapporten framgår att klimatförändringarna kommer orsaka allvarliga hälsokonsekvenser för människor i Sverige. Stämningsansökan går igenom att vi redan idag ser effekterna av extremväder såsom värmeböljor, kraftig nederbörd, torka och varma somrar. 2018, under värmeböljan, dog exempelvis cirka 700 fler personer än motsvarande period tidigare år. Om världens växthusgasutsläpp fortsätter öka kraftigt, utan utsläppsminskande åtgärder, förväntas medeltemperaturökningen enligt IPCC nå 4-5 grader i södra halvan av Sverige, och 5-6 grader i norra halvan av landet under perioden 2071-2100.

För att förstå konsekvenserna av det har forskare liknat effekterna vid det som inträder om ett evigt inbördeskrig skulle pågå i landet. 

Dagen efter hänger de varma vantarna från märket Hestra i varsin rem från Antons underarmar framför polisbussen. Efter att ha haft ansvaret för mediekontakter de första fyra dagarna var han nu fri att själv sätta sig framför entrén – eftersom inga politiska beslut om klimatet tagits under natten. Klädd för en hajk, eller en politisk skyttegrav med palestinasjalen lindad kring halsen, kliver han in i bussens värme för att förhöras och fotograferas.

– Vi åker iväg nu och har allt under kontroll, säger en polis som satt upp håret med en vit tofs i en hästsvans.

Åtalet blir så småningom ”ohörsamhet” och datum för rättegången sätts till i början av maj. 

Irma som står och ser på tänker att om de blir fler, är det bara en tidsfråga tills polisen inte klarar av att bära iväg dem allihop. Hon tänker också att aktionerna vid oljehamnarna är tydligare. Då ser man oljan skeppas bort för att brännas. Det är också tydligare inne på heltäckningsmattorna hos företagens huvudkontor. Om inte politikerna lagstiftar om ett stopp för fossilindustrin så måste det nu vara nästa steg.  

Klockan 12.03 bryter alla som inte körts iväg upp och går i samlad trupp bort mot Gustav Adolfs torg.  Redan samma eftermiddag publiceras en av Chris Kebbon många reels på Greta Thunbergs Instagramkonto. Till tonerna av peppande musik går de fram tillsammans och släpas bort. 

Kvar där Riksbron möter Drottninggatan står Lars Johan Lindberg och skakar på huvudet. Han har jobbat med energifrågor i hela sitt liv och ”slängt ut diverse oljepannor”.

– Jag har skit under naglarna när det gäller de här sakerna, säger han och sveper med handen bort mot Grand Hôtel och vattnet.

– Titta dig omkring, det kommer ingen rök från skorstenarna. När jag växte upp i Stockholm så bolmade det, det var svårt att andas och sotet låg svart på alla fasader. Inte längre!

Lars Johan Lindberg menar att på 50 år har ”såna som han”, det vill säga ingenjörer, fått rent luften så att det i dag är meningsfullt att underhålla fasaderna.

– Tittar du på partikelhalterna i dag så är de en hundradel av vad de varit, säger han stolt.

Efter ett långt yrkesliv med energipolitik och energideklarationer är han inte imponerad av klimatrörelsens krav.

– De kräver att vi ska stänga ner raffinaderier, men vad blir då konsekvenserna, måste jag tänka som ingenjör. Det blir stopp för alla transporter av mat, vatten, och de flesta tekniska system skulle braka samman efter några dygn. Är vi beredda att svälta? Det är frågan, för det kommer snabbt att bli en utbredd hunger.

De här människorna kommer aldrig att producera något av värde

Lars Johan Lindberg

Enligt honom är alla som arbetat praktiskt med klimatomställningen skeptiska till rörelsens krav.

Ja, alla som arbetar över huvud taget.

– De här människorna kommer aldrig att producera något av värde eftersom de är akademiker ut i fingerspetsarna. Man måste räkna på saker, väga för- och nackdelar för att åstadkomma resultat.

Något han menar inte sker i klimatrörelsen, men däremot i byggbranschen.

– Alla nya byggprojekt präglas av tankar om miljö och klimat. Men det behövs folk som kan de här sakerna. Det behövs praktiker – inte akademiker. Men dessa ungdomar är så obstinata. Jag har försökt prata med dem men det går bara inte, säger han innan han vandrar vidare för en lunch med sina gamla kollegor.

I Aftonbladet samma kväll skriver Lena Mellin att ”Thunberg gör för närvarande sitt bästa för att spela bort det enormt höga förtroende som hennes ungdom, klimatengagemang och tro på forskningen skapade. Men att oupphörligen släpas bort av polis för olika typer av ohörsamhetsaktioner är inte bra. Varken för Greta eller för ’saken’.” 

Ett par dagar senare sjunker flygbolaget SAS aktieägare ner i mjuka blå och orangea stolar. Till sällskapet hör sedan några veckor även Greta, Anton, Chris och Karin, som kommit hit för att ställa frågan: ”Vad ska SAS göra för Parisavtalet?” mot bakgrund av att en procent av världens befolkning står för 50 procent av utsläppen från kommersiellt flyg.

För att bli insläppta har medlemmar i Fridays for future köpt aktier i flygbolaget. Efter en vecka framför Riksdagen är det dags att öppna en ny front. Rörelsens nya strategi handlar om att genom nålstick dyka upp där representanter för bolag som är klimatskadliga möts.

Plötsligt ställer sig Anton upp mitt i rummet i sin blå fleecetröja och räcker upp handen. Framför honom vecklar två andra aktivister ut en banderoll med texten ”Stop greenwashing”. Aktionen ignoreras.

Mötesordföranden låtsas inte om Antons uppsträckta hand och diskussionen om SAS kostnader och intäkter fortsätter.

Anton sätter sig på stolsryggen och tar lugnt upp sin mobiltelefon. Han är van vid att stämningen blir obekväm. Varje dag som inget görs är en dag närmare katastrofen, tänker han och när han väl får mikrofonen sitter han kvar på armstödet och frågar på engelska om vem det egentligen är de skyddar.

– Vem är affärsplanen hälsosam för?

– Vår affärsplan innehåller ett ambitiöst hållbarhetstänk, svarar ordföranden.

– Det är inte sant! replikerar Anton.

På scenen står två SAS-vepor och på skärmen ser man vita moln med texten ”SAS Forward” vilket är ett program för ökad lönsamhet.

– Det finns tre nivåer, fortsätter SAS-ledningen, planeten, den sociala nivån och finansiell stabilitet. Utan finansiell stabilitet kan vi inte investera i ny teknologi, säger ordföranden och Greta Thunberg brister ut i skratt.

Hon skrattar så hon kiknar och tvingas sätta sig ner för att få luft. Vätgas, elflyg det är såna fantasier, tänker hon.

– Jag tackar dig för att du ställer frågorna och som du hör så har vi svaren. Vi är dedikerade. Vi är ett av få flygbolag i världen som tar detta på allvar. Vi köper hållbart flygbränsle.

Greta skrattar nu så mycket att Anton får fortsätta själv.

– Hur kan ni sitta här och prata om värdet för aktieägarna medan mina vänner lider av ert företags utsläpp? Förstår ni inte klyftan mellan det ni gör och vad som betyder något?

Gretas röst skär genom rummet.

– Prioriterar ni mötesordningen och agendan framför framtiden för jorden?

– Ni har ingen respekt för livet på planeten. Vad är det egentligen som spelar någon roll? fyller Anton i. Ni kan inte prata om vätgasflyg, det är helt irrelevant. Ni gör det värre. Ni tar ett aktivt val att fortsätta så här trots att ni förstår konsekvenserna.

– Har ni egna barn? frågar aktivisterna.

– Jag har barnbarn, de är betydligt mer mogna än vad ni är! De har högre IQ, säger en aktieägare.

– Då har vi fastställt riktlinjer och kommit fram till slutpunkten. Årsstämman är avslutad, säger mötesordföranden på klingande danska.

Efteråt är stämningen hätsk utanför stämmolokalen men Greta Thunberg tycker ändå det gick ”lugnt till där inne”. Chris Kebbon adderar att han tror att de tyckte det var jobbigt att ”de sa sanningen” men att han hoppas att aktionen leder till att folk förstår vad företaget håller på med. Över axeln hänger hans kamera.

I slänten ner mot Brunnsviken har björkarna fått musöron. Greta säger till Chris och Anton att de borde göra ett kort filmklipp så att de kan gå och käka sen. 

– Kan någon snabbt säga att vi stört stämman, säger Greta Thunberg och Chris tar upp kameran. 

Anton gör sig redo. 

–  Vi har precis varit inne och ställt dem till svars för sin destruktiva ohållbara verksamhet. SAS fortsätter att ljuga, säger Anton men kommer av sig och tänker högt att han borde avsluta med ett konkret krav i stil med ”SAS måste.”

Så tar han sats igen: 

– SAS måste lyssna på forskningen, flygandet måste drastiskt minska!

På väg bort över parkeringen ser de en skylt som bolaget satt upp: “The main entrance will be closed on Monday.” Att bolaget flyttat entrén gläder dem och de tar selfies vid skylten. 

Anton håller upp ett plakat med texten: ”SAS suck my ass”och ler in i kameran. 

Landskapet utanför fönstret svischar förbi i 179 kilometer i timmen. Anton Foley föredrar att sitta med ryggen mot framtiden. På ett sätt är det symptomatiskt. Hur framtiden kommer att drabba hans egen generation vet han tyvärr allt för mycket om.

Han gillar att sitta med ryggen mot tågets färdriktning eftersom ”landskapet då hänger sig kvar”. 

Istället för att svara på frågorna pekar han ut genom fönstret där skogsbolagens maskiner gått fram som stridsvagnar. Granåker efter granåker. Stubbarna liknar stympade människor.

Så plötsligt täta rabatter av granar. 

– Kalhygge, plantage, kalhygge, kalhygge, plantage. Detta är inga skogar att vandra i eller vara i, säger han. 

Flygchatten får vila ett tag, nu är det skogschatten som glöder med ett hundratal meddelanden. Det viskas om planer. Det görs research om den senaste forskningen och arterna i den skyddsvärda skogen. På sätet framför läses den vetenskapliga artikeln ”Fighting global warming by climate engineering”.

All trafik är krypterad och det finns en oro för att tala öppet på tåget om vad som planeras.

Anton tror inte alls att solidariteten med Palestina försvagar klimatrörelsen. Tvärtom menar han att de vinner mycket ”utifrån ett strategiskt perspektiv” på att alliera sig med andra grupper som kämpar och som är villiga att vara ute på gatorna.

– Genom att visa solidaritet, så får man solidaritet tillbaka, säger Anton och berättar om sitt ”go-to exempel” när denna diskussion kommer upp.

I Thatchers Storbritannien under 1980-talet bildades gruppen ”Lesbians and Gays that support the miners” ett gäng queer-aktivister som arbetade hårt för att samla in pengar och stötta de strejkande i en gruvby i Wales. 

– De fick skit från queer-rörelsen för att de fokuserade på andra frågor än den egna gruppens rättigheter. Samtidigt fick fackföreningsrörelsen skit för att de riskerade sin kamp när de allierade sig med en marginaliserad och förödmjukad grupp. 

När Labour kom till makten lagstiftades det om att homosexuella skulle få gifta sig. 

– Det visar att man kan stärka varandra men det finns hur många exempel som helst man kan kolla på. Black Panthers i USA jobbade med vita anti-rasistiska grupper.

I grunden, menar Anton, handlar inte heller ställningstagandet för Palestina om strategi.

– Det är ju också så att det pågår ett folkmord. Man tappar ju helt sin moraliska position om man inte agerar för att förhindra det. Skulle vi vara tysta för att inte alienera några rasister så vore det ju bisarrt. Alla med en plattform har ett ansvar. 

Anton läser det som skrivs och lyssnar på alla som kritiserar rörelsens nya metoder. För att inte tappa tron tänker han att det måste ha känts likadant för medborgarrättsrörelsen på 1950-talet, eller andra rörelser för social rättvisa.

– Hur ser vi i dag på suffragetterna, eller de svartas kamp i USA, de som ockuperade Socialstyrelsen för att avkriminalisera homosexualitet – det är få som läser om dem i dag och tänker att de gjorde fel. Att de var omoraliska, säger Anton och slår ihop locket på datorn. På klistermärkena står det ”Shell must fall”, ”Up with trees – down with capitalism” och uppmaningar om att bojkotta Israel. 

Kritiken mot hans Palestinasjal och ställningstaganden mot kriget diskuterar han gärna men inte med personer som aldrig varit engagerade i något. 

Jag tror inte de kommer ta till sig vår kritik särskilt konstruktivt

Anton Foley

Mellan sätena i vagn 2 i SJ:s tåg på väg mot Sundsvall står rader med megafoner. Flera huvuden lutar sig mot palestinasjalar. I gången står Fjällrävenryggsäckar. En del läser. Andra lyssnar på musik.

Gruppen är på väg mot hjärtat av den svenska skogsindustrin: SCA:s årsstämma. På schemat finns under våren även SAAB, SEB, Vattenfall, Swedavia. Bolag som investerar i fossilindustrin eller lever på den. För SAAB gäller frågan vapenexporten. Dessutom har de aktier i H&M och andra skogsbolag som Holmen.

Om förra veckan på Riksgatan var intensiv så är det bara början. 

Rörelsen har ett momentum och han tror det bygger på att de är oförutsägbara och använder en mångfald av verktyg som demonstrationer, blockader och ”aktieägarkaos”. 

– Jag tror inte de kommer ta till sig vår kritik särskilt konstruktivt, säger Anton, tar av sig skorna och går runt barfota i vagnen för att småprata med gruppen om morgondagen. 

SCA är Europas största privata skogsägare och den svenska skogsindustrin släpper ut mer koldioxid än all annan industri och trafik i Sverige gör tillsammans, men i den officiella statistiken finns inte dessa utsläpp med, eftersom träden också binder koldioxid. 

– Den skadligaste industrin i Sverige ur klimat- och miljösynpunkt är också den som greenwashas hårdast, förklarar Anton. 

Kärleken till skogen fick han redan som barn och han har som aktiv scout varit mycket i Nackas naturreservat. 

– Där saknas det hänglav men är ändå en artrik skog med olika trädslag och mycket både stående och liggande död ved. 

Förutom utsläppen menar han att SCA har ett stort ansvar för att hundratals arter rödlistats och urfolkens rättigheter hotas. Men SCA själva menar att det är en myt att ett aktivt skogsbruk är dåligt för klimatet. 

– Skogsbruket kan bara ses som en klimatvinst om man fifflar med statistiken. Officiellt har utsläppen inom Sveriges gränser minskat, men det beror på att miljoner ton av så kallade ”biogena utsläpp” inte räknas med.

Enligt klimatrörelsens beräkningar har utsläppen i verkligheten hela tiden ökat. 

– Den kolskuld som skapas när man avverkar skog tar decennier till århundraden att återbetala och det är tid vi inte har. 

Avverkningen av naturskogar leder också till en enorm förflyttning av kol eftersom majoriteten av koldioxiden inte är lagrad i stammarna utan under jord. 

– Att kalhugga blir som att hugga en kniv i en dammsugarpåse av koldioxid som sedan läcker under 10-15 år. 

På SCA:s hemsida står att en annan myt är att andelen skog minskar i landet. I själva verket menar SCA att arealen ökar, vilket får honom att återigen knacka på rutan och peka ut på landskapet som hänger kvar. 

– Det är ju för att det vi ser här utanför räknas som skog. Men det är ingen skog, det är en virkesåker. En trädplantage. En tulpanplantering skulle vi aldrig kalla en äng. En palmoljeplantering är ingen regnskog. 

Anledningen till att gruppen reser till stämman är att dialogen nått vägs ände. De har skickat rapporter, suttit i möten och länge försökt kommunicera. För en tid sedan var Anton själv uppe i Sundsvall för att lämna in ett kravbrev. 

Men istället har bolaget gått rakt emot klimatrörelsens rekommendationer vilket fått dem att dra slutsatsen att tiden för dialog är över. 

På sätet framför Anton sitter Karin som också var med på SAS-stämman. Hon har alltid trott att hon växte upp i en ”värmländsk skog” och sagt till vänner att ”nu går vi ut i skogen och leker.” Nu vet hon att det var en granplantering.

– Vi har helt förlorat känslan om vad en skog är. När jag var i min första riktiga skog som 17-åring så förstod jag att skogsbolagens propaganda fungerat. 

Hon tänker att de som imorgon kommer se dem stå och ropa bland aktieägarna kan tycka att det är upprörande att de inte ”respekterar formalia”. 

– Det kan säkert chockera en del. Men de har nog inte förstått att detta inte är det första vi gör. Det är liksom vårt 300:e steg och vi har testat 299 saker innan.  

Karin vet att det kommer kännas obekvämt och obehagligt imorgon men stålsätter sig genom att tänka att det är lika om inte mer obekvämt för de andra runtomkring. 

– Men vi är där av en anledning och man måste hela tiden komma ihåg orsaken till varför vi gör detta. 

Hon tror att om bara ägarna visste vilka enorma arealer av jordens kolförråd som håller på att gå förlorade så skulle de inte bli irriterade över att bli ifrågasatta. 

– De borde ställa sig frågan om de är på rätt sida av historien? I dag har vi inte samhället med oss, vi betraktas som konstiga och bråkiga, men i ett historiskt perspektiv kommer människor läsa en bok i framtiden och tänka att ”vi klarade av klimatkrisen” och då kommer de undra hur alla dessa bolag kunde köra på trots att vi hade all fakta, alla rapporter och att kritiken fanns där. Är det något som borde ses som radikalt är det väl detta. Att utrota arter. 

I dag lägger Karin mycket av sin tid på att göra research och genomföra aktioner. Under förra året när hon tog studenten fokuserade hon på tentorna, men efter examen är det klimatet som gäller. 

– Det pågår hela tiden, skriva debattartiklar och svara på artiklar. Men det är inget fritidsintresse. Jag hade så klart hellre gjort annat. 

Solen står lågt och mörkret sänker sig. I höjd med Sundsvall blandas tallen och granen upp med björk. Snön ligger fortfarande djup på lägdorna. På Instagram har bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell (M) sponsrat ett inlägg där han går runt i Bangladesh och pratar om hur svenskt bistånd bygger vallar mot höjningen av havsnivåerna. 

När tåget rullar in på Sundsvalls centralstation är det mörkt ute och när gruppen gått över spåren och bommarna sänkts bakom dem ekar Greta Thunbergs skrattsalva över stationsområdet.

Greta gillar när mörkret faller. Det är först då hon kan slappna av, inga skolklasser kommer springande för att ta selfies. Inga konstiga frågor från främlingar eller journalister.

Ibland tar hon långa promenader själv, mitt i natten, för att kunna tänka.

När gruppen börjar röra sig mot boendet går hon sist. Lite i utkanten. Hon har de senaste fem åren blivit igenkänd så fort hon satt sin fot utanför dörren.

Många hon möter är mer oroliga för henne än vad de är för klimatet.

Under hela natten låg Chris Kebbon vaken och funderade på om det skulle komma många på dagens globala klimatstrejk. Förr brukade det alltid komma mycket folk på strejkerna, jämfört med allt annat de gör. Men i år vet han inte. Det blev bara två timmars sömn. Oavsett hur många som kommer ser han fram emot att vara konferencier. Han tycker om att prata och har skissat på ett manus, men känner att han borde ha börjat öva tidigare än sent i natt.

Istället för att öva satte han upp affischer i sitt rum, som ramlat ner från väggarna, något han tänkt göra länge men inte tagit tag i och så fixade han med klistermärken som han ville ha på sin ryggsäck. 

– Det var vad min ADHD-hjärna tyckte om att göra. Jag får försöka improvisera för jag vill ändå inte stå och läsa rakt upp och ner det jag skrivit, säger han vid frukostbordet vid Liljeholmskajen.

Chris tar god tid på sig. Hans pappa pressar apelsinjuice och espressokannan puttrar på induktionshällen. När de nu lagt om strategin och börjat gå direkt på fossilbolagens stämmor blir många av hans kompisar lite osäkra i de fina salongerna som på SCA-stämman nyligen. Men Chris känner sig trygg även i de rummen, som ”diplomatbarn”. 

Det är en bit till samlingsplatsen vid Sergels torg och klockan rusar medan Chris noggrant brer en macka med hummus. När han reser med Greta Thunberg blir hon galen på hans tidsoptimism. Att komma till tågstationen ett par minuter innan avgång är hans vardag.  

Sedan ett och ett halvt år så fotar, filmar och redigerar Chris åt Fridays for future. 

– I början var det mest krishantering, men nu har jag tid att filma, klippa och publicera. Vi kan äntligen berätta om oss själva. 

Många vuxna hörde förut av sig och ville hjälpa till med allt ifrån praktiska saker till att göra filmer åt gruppen. 

– Men de vill ofta bara ha saker av oss och inte genuint hjälpa oss, även om vi verkligen behövde hjälp, säger han. 

I frustration skaffade han själv en kamera och lärde sig hantverket på egen hand. Det blev också bättre då han dels känner alla de andra sedan många år och dels vet vad som fungerar på Instagram. Sedan han började göra filmer har spridningen och engagemanget ökat. 

Svenskar är mer bekväma

Chris Kebbon

Mycket är trots det allvarliga budskapet gjort med glimten i ögat.  På ett av klippen ser man Chris och Greta titta in i kameran med ett plakat om ”krisen.”

”Det finns bara en sak värre än en crisis”, säger Chris och tittar in i kameran. 

”En Cris”, säger Greta Thunberg och lägger handen på de sista bokstäverna. 

Sedan faller de båda in i gapskrattet. 

I klassen var han den enda som höll på med klimataktivism och under examen fick han en vit papptallrik med texten ”Klassens: Jag har en fråga.”

– Jag var den som alltid ville göra saker, demonstrera, men jag fick aldrig med mig någon. 

I dagsläget är det fler internationella studenter i rörelsen än svenskar och arbetsspråket i Fridays for future är engelska.

– Svenskar är mer bekväma. De har ingen kultur av att vara aktivister och demonstrera, det är inte många som orkar eller vill göra saker, tror Chris. 

I fjol tog han både en fransk examen med fokus på matte och politik och en svensk gymnasieexamen. Hans franska examen väger tyngre internationellt, men några drömmar om framtida jobb har han inte. 

– I wish I knew, men jag tror på något kreativt.

Han har planer på att söka in till Stockholms dramatiska högskola, tidigare Dramatiska institutet.

Men det är svårt att hinna tänka på framtiden. Redan när han vaknade hade han 100 olästa meddelanden i mobilen. Trots det blir han aldrig stressad. Han är med i en lång rad olika klimatgrupper även internationellt och bara kommunikationen med allihop tar ett par timmar per dag. Målet är att hålla antalet olästa meddelanden under 90. 

Organisationens platta struktur där alla får tycka till och där de röstar om stort och smått bidrar också till mängden meddelanden. De har snabbt blivit flera aktiva i Fridays for future under våren och mängden information börjar bli en utmaning för hela rörelsen. Men de är inte tillbaka där de var innan allt kraschade under covid. 

Pappan hade mycket riktigt sett på nyheterna att Greta gripits i London när Chris var där och oron är nu att han ska bli åtalad för något annat än ”ohörsamhet” som till exempel ”sabotage.”

– Det känns som om ni inte är så rädda för att jag ska hamna i fängelse som för min karriär, säger Chris skämtsamt. 

Hans mamma som är från Libanon säger att de som föräldrar stödjer honom fullt ut i engagemanget men de vill att han prioriterar sin utbildning. 

– Jag är libanes och tänker inte som ni svenskar att staten tar hand om en. Man måste plugga. 

På golvet i vardagsrummet bredvid brer den 14 år gamla Golden Retrievern Honey ut sig. Hon har redan fått årets andra fästing.

Inne i tonårsrummet bäddar Chris sängen genom att sträcka underlakanet tills det är så spänt att ett mynt skulle studsa om det kastades mot bädden. På en låda står det ”Embassy of Sweden in Rabat.” På väggarnas affischer kan man följa de senaste årens protester i Sverige och Europa. På en affisch står det Free Palestina bredvid flera förstärkare och en bas. Högt uppe mot taket sitter skylten från SAS-aktionen ”SAS suck my ass”. 

Rummet är välorganiserat och lutad mot väggen står en elektrisk skateboard som han vann på en tävling. Men han har tappat motivationen att skejta sedan han flyttade tillbaka till Sverige från Marocko för lite mer än tre år sedan. 

På väggen hänger en palestinasjal som han tyvärr inte kan använda då den är full med rester av tårgasen han fick vid en motorväg i Frankrike. 

Chris tittar på klockan och kommer på att han måste börja borsta tänderna. En sista blick i spegeln, sedan sätter han på sig t-shirten med texten Border Force som kommer från en av grupperna som räddar människor i Medelhavet. 

Det är aldrig tyst i Chris liv. Sublight heter det egna bandet som han spelar bas i. I rummet står två stycken. En med axelband och en utan. Han har en spellista på när han vaknar och lagom till att han lämnar lägenheten byter han alltid. Ur högtalaren kommer Bon Ivers 22, A million. En av spellistans 2500 låtar. 

– Man måste ha ett soundtrack till sitt liv, säger Chris och kollar en sista gång att han har SD-kort, batterier och kameran med sig. 

I sista stund tar han med datorn ”om han inte skulle hinna hem” för att snabbt kunna redigera filmerna från demonstrationen. Det sista han gör är att tejpa för Nike-logotypen för jackan. 

– Nike köper produkter i industrier gjorde av uigurer. Men jag gillar jackan så jag sätter på en tejpbit.  

På väskan står det ”Zionism, Nein Danke”. På en annan knapp syns svarta och röda fanor. Sedan sätter han på en spellista anpassad för dygnets ljusa timmar, med Prince och småspringer ned för trapporna mot busshållplatsen. 

Uppe vid balustraden ovanför Sergels torg står Greta. Chris kramar om henne och tar fram sitt manus. Vid trappans krön växer högen med Fjällrävenryggsäckar. Himlen är grå och alla är lika påpälsade som under blockaden av Riksdagen. Lager på lager.

En grupp vuxna från Rebellpapporna och andra organisationer står en bit bort, de har lärt sig att inte lägga sig i, även om man ser att det kliar i fingrarna på de gamla aktivisterna.

En ber om lov att få vakta en högtalare under demonstrationen och det godkänns men i övrigt vill Fridays for future – som ofta – styra allt själva.

Greta Thunberg vecklar ut ett par banderoller och väljer att sätta upp en där det står ”Forests are not renewable”. Sedan en där det står ”Skolstrejk för klimatet”. Snart vajar också Ukrainas, Kongos och Palestinas flaggor i vinden samtidigt som de första snöflingorna börjar falla.

Även originalbanderollen från Fridays for futures födelse för fem år sedan hängs upp. Solblekt och lite knögglig nutidshistoria. Då var de flesta i rörelsen 15-16 år. Idag är de 20-21. 

– Show us what democracy looks like, ropar Chris i mikrofonen för att testa ljudet. 

Väl framme vid Odenplan får hela demonstrationen plats nedanför den amfiteaterliknande trappan. Här står Irma från Ta tillbaka framtiden och letar efter vänner. Hon fick nyligen försvara rörelsen i TV4-programmet Efter fem tillsammans med Greta Thunberg. Trots en intensiv vår säger hon kryptiskt att ”det bara har börjat”.

Innan maj är slut kommer hon att ha stängt ner SEB:s huvudkontor och Lundinbolaget Orrön Energys årsstämma, samt klättrat upp på tankbilar med olja i Nacka.

Greta står med Chris vantar på händerna och väntar på att SVT ska intervjua henne om den globala strejken. Det blir inga frågor om situationen. Inga om kraven. Som vanligt bara om metoderna.

”Keep it in the ground!”, skanderar demonstranterna i täten och Chris filmar Greta när hon leder talkörerna med megafonen.

Flera av demonstranterna håller upp skyltar med två siffror: 1,5. Den gräns som politiken satt som mål för den globala uppvärmningen, men som få längre tror är möjlig.

Plötsligt stannar hela demonstrationen. För ett ögonblick ser poliserna oroliga ut. Ska de sätta sig på Sveavägen och blockera en av huvudstadens mest trafikerade gator?

Men så börjar tåget med myrsteg röra sig framåt. Irma går åt sidan och upp på trottoaren. Hon ser lite besviket ut över människorna och tänker att det ändå inte kom så många.

– Det är ovant att se en demonstration, det har varit så mycket aktioner på senaste tiden, säger hon.

När tåget kommer in på Sergels torg gör sig Chris redo att ta mikrofonen. Högtalaren står kvar och den vuxna aktivisten nickar nöjt till hälsning.

– Förändringen kommer från folket och gatorna är ännu våra. Låt oss fortsätta tills vi är så många på gatorna att våra makthavare måste agera, låter det från talarstolen. 

 Men på torget glesnar det. 

 Chris förklarar vad ”klimaträttvisa” är och betonar att det handlar om ”en rättvis omställning för alla” och att ”planetens gränser prioriteras”

– Medier och politiker har inte förstått detta som vi pratat om i fem år. Men Lets not hate on haters, säger Chris och ger sedan ordet till Rebellmammorna. 

Talarstolen blir sedan snabbt ett speakers corner. Organisationen Rättvisa för alla berömmer Fridays for future för att vara en ungdomsrörelse som tagit ansvar för hela världens överlevnad. 

– Ni står upp även när det börjar kosta. Ni utmanar och ni kriminaliseras. Vi måste byta ut systemet och befria jorden åt de fördömda. Ju hårdare vi håller ihop desto hårdare kommer motståndet bli. Jag vill att ni tar med er att ni fortsatt ska se systemet för vad det är. Det är ett och samma system som kräver en och samma motstånd!

Andra tal plockar upp hatet mot klimatrörelsen och anklagelserna om att ha radikaliserats. 

Musikern Jackie Were drar sedan igång.  Musiken är så hög att en av aktivisterna håller för öronen. Chris dansar i trappan.  

Efteråt är stämningen avslagen. Varför kom det så få? Är det allt som skrivits i medier om rörelsens radikalisering?

Som alltid tänker Greta på rörelsens roll. Vad är det som gör mest nytta våren 2024? Är det aktioner eller massprotester? De föddes ur en skolstrejk för klimatet när de alla var i de yngre tonåren. I dag är alla fem år äldre och har tagit studenten. De har inte längre rötterna på Stockholms olika skolor. En del unga finns kvar i rörelsen, men kärnan är äldre och det är också något som ligger bakom skiftet i strategier. När ingen går i skolan längre är det allt svårare med en skolstrejk.

– Samtidigt så demonstrerar andra grupper, säger Anton.  Rebellmammorna har momentum, mobiliserar folk och väcker engagemang på ett sätt som vi har svårare att göra med skolungdomar.

Uppe vid trappan som går från Kulturhuset ner till Sergels torg står polisens insatschef och ser ut över torget. Han känner igen flera av de aktivister som han och kollegorna bar bort från Riksgatan för bara några veckor sedan.

– I USA var det samma sak på 1960-talet, inleder han. Det var debatt om fett eller socker var farligast och båda sidor hade sina experter. Fettet vann och vi fortsatte äta socker.

Enligt insatschefen är situationen i dag densamma. Klimatrörelsen har sina experter. Klimatskeptikerna sina. När vi ser tillbaka på den här tiden tror han att vi kommer tänka att vi ”fokuserade för mycket på dessa ungdomar”.

Sedan blir han tyst ett tag.

– Det kanske är normala variationer av temperaturen. Men ja, om de har rätt. Då är det ju riktigt illa.  

I Greta Thunbergs kalender står det ”Rättegång”. Det är den 8 maj, klockan är strax efter åtta och Tingsrättens säkerhetsvakter har precis beslagtagit hennes gaffel som fångades upp av röntgenapparaten vid entrén. Anton har sin blå fleece och röda manchesterbyxor. Ett skosnöre har gått upp där de sitter på en bänk utanför sal 11 i Stockholms tingsrätt.

Greta är för dagen klädd i en t-shirt med texten ”Stand for science” och framför henne står ryggsäcken som innehåller hela hennes liv. De senaste månaderna, ja åren, har hon bott på soffa efter soffa eller på olika köksgolv runt om Europa. Utan en fast plats i tillvaron är den 78 liters Ospreyväskan hennes hem och liv. Internationella arrangörer brukar fråga henne hur stort hennes entourage är och blir alltid chockade när de förstår att hon reser själv.

De är båda glada över bilderna de sett där Eric Saade lindat en palestinasjal kring handleden. Rubrikerna i medierna talar om en kupp. 

– Inte för att jag kollar på Mello längre, säger Greta och viker sig av skratt. 

Inte heller Anton satt uppe och såg semifinalerna i Eurovison, men de var båda barn under Saades storhetstid kring 2010 då även Greta Thunbergs mamma Malena Ernman var med i Melodifestivalen. 

– När blev han så här snygg den här människan? Vem tillät honom att bli så snygg, frågar sig Anton. 

Sedan slår det honom att det är 14 år sedan 2010. 

– Nej, säger Greta, det kan bara inte stämma! Det vore ju i så fall en bra bit över hela min livstid.

Sedan skrattar hon så det ekar i Tingsrättens valv. 

I de angränsande salarna pågår rättegångar om försök till mord, penningtvätt, misshandel, grovt folkrättsbrott, narkotikabrott och så ohörsamhet.

Greta tror straffet kan bli höga böter.

– Men vi kommer inte ducka för motstånd. Vilket straff vi än får kommer vi att ta det. Det är så vi jobbar, säger hon.

– Det är så vi jobbar, upprepar Anton skämtsamt och så skrattar de igen.

Bakom skratten finns ett allvar. Rörelsen har under våren passerat en gräns och valt en väg som kommer leda till fängelsestraff om de fortsätter.

Frågor om hur det känns att vara här får långa politiska svar.

– Man hinner inte tänka igenom hur det känns utan mer: Nu är vi här, säger Greta. Men det är värre att se någon annan sitta åtalad, det är mycket mer känslosamt. Varför sitter min vän där? Det gör det hela surrealistiskt.

Irma kommer och slår sig ner. Chris likaså. Han testar sin nya kamera på kompisarna, en Lumix med magnetisk kameralins som han tror ska vara bra att både filma och ta bilder med. Planen är att göra en film om domarna. Han har också med sin gamla Fuji och i bältet har han ett nytt spänne som han kan sätta fast kameran i.

Golvet fylls av medlemmar i Fridays for future och andra grupper som är här för att stötta. En för alla. Alla för klimatet.

Nyligen friades klimataktivister som blockerat en väg efter att ha åtalats för sabotage, men Anton tror att rättsväsendet på sikt vill testa ännu hårdare åtal mot dem. Det finns en gräns för hur många dagsböter som kan dömas ut för ohörsamhet och bortom 120 kan det börja yrkas på fängelse för upprepat myndighetstrots.

En bit bort i rummet står Antons mamma. Hon beskriver känslan i dag som ”väldigt speciell”.

Hon delar Antons syn på klimatkrisen som akut.

– Anton har sagt att det kommer bli fler rättegångar eftersom samhällsförändringarna kräver det. För om inte vi? Vem? Det som känns oroligt är att rättsväsendet börjar se mer allvarligt på klimataktioner. Dagsböter är en sak men ett fängelsestraff vore något av en helt annan kaliber, säger Frida Foley.

Inne i sal 11 slår sig Anton ned mitt emot åklagaren Emma Stålnacke. Huvudförhandlingen drar igång.

Åklagaren inleder med att yrka på ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten. Brottsplatsen är Riksgatan. Datumet den 15 mars.

– Anton Foley har deltagit i en folksamling som hindrat och stört passagen till riksdagens entré och därigenom stört allmän ordning. Han har inte hörsammat polisens befallning om att flytta på sig. Han har därigenom underlåtit att efterkomma polisens befallning för ordningens upprätthållande och han begick gärningen med uppsåt.

Domaren vänder sig till Anton och frågar hur han ställer sig till gärningen.

– Vi befinner oss i ett planetärt nödläge, hinner Anton säga innan rättens ordförande avbryter med beskedet att han kan få prata om allt det där, senare, nu vill rätten bara ha ett svar.

– Jag förnekar brott, säger Anton.

Åklagaren fortsätter att berätta om dagarna utanför Riksdagen. Hur Anton satt i vägen framför Riksdagen – som ju är en arbetsplats. Om den ordningshållande befallningen och slutligen om hur han fick bäras bort.

Sedan går ordet till Anton.

– Den 15 mars 2024 uppgick Sveriges utsläpp till ungefär en halv miljon ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar ungefär 120 förtida dödsfall. Men denna dag, precis som alla andra dagar, valde Sveriges politiker och makthavare att fortsätta trycka oss i fel riktning och öka Sveriges utsläpp mot en eskalerande klimatkris. Det var vad som skedde den dagen, säger Anton Foley.

När vittnet, polisen Maria, kommer in, känner de båda igen varandra direkt.

Anton vänder sig till Maria.

– Hur tror du framtidens historieböcker kommer att skriva om de som agerade så här mot fredliga klimataktivister?

Efter att åklagaren yrkat på dagsböter ges ordet återigen till Anton som citerar FN:s generalsekreterare om det oåterkalleliga klimatkaos som väntar vår planet.

– Om vi fortsätter som i dag, då har vi inte en beboelig planet. Ni kan välja att stå på rätt sida av historien. Det är inte för sent. Välj det, säger Anton.

Utanför rättssalen kommer tårarna från flera av de som lyssnat. De kramar om varandra. Länge.

– Det är surrealistiskt, säger Greta innan hon kramar Anton och viskar ”slay” i hans öra. 

Efter den första av dagens tre rättegångar samlas medlemmarna på restaurang Maxos på Scheelegatan. Den palestinska ägaren Maxos Kersh kommer ut och berömmer Greta. Han vet vad det kostar att stå upp för Gaza.

– Står man upp för miljön står man upp för rättvisa, säger Maxos. Israel har mobiliserat mot Greta på regeringsnivå.

På väg tillbaka till Rådhuset säger Greta till de andra i rörelsen att hon förstår om de vill avvakta. Där inne kommer nu många medier vara, men också provokatörer och högerradikala nyhetskanaler.

Själv bryr hon sig inte om kameror och har fått alla frågor förut. Inne i tingsrätten är det mycket riktigt nu fullt med kameror och mikrofoner: BBC, AFP, Le Monde och många svenska medier.

Greta slår sig ner vid ett av borden längst in vid kaféet. Hon är inträngd i ett hörn och fotografer från högerlutande Epoch Times och högerradikala Insikt 24 cirklar runt henne och filmar närgånget. Greta sätter sig framåtlutad med huvudet mellan händerna, lite som man uppmanas sitta i ett flygplan inför en krasch. För att skydda henne kramar Anton, själv insvept i sin palestinasjal, om Greta och sätter sig framför kamerorna.

Tingsrättens säkerhetsvakter syns inte till och stämningen kring bordet där Greta sitter blir allt hetsigare. Greta tänker att det är sjukt att de som anklagar vuxna för att utnyttja henne för sina syften nu gör exakt samma sak. De högerradikala använder bilder på Greta för att hetsa människor i sina filterbubblor att gräva sig allt djupare ner i sitt eget narrativ.

Medan hon pressas av anklagande frågor tänker hon att det är fruktansvärt att de som unga måste bära världen på sina axlar och dessutom utstå systematiska hatkampanjer. Men hon har lärt sig att zooma ut. Om hon inte kunde det skulle hon inte stå ut. Hon har accepterat att om man har en åsikt och står upp för den kommer hat och hot på köpet.

Situationen kring bordet eskalerar och fler ser sig om efter säkerhetsvakter, men ingen syns till. Kamerorna är nu bakom och framför Greta och Anton. De är omringade.

Då lägger en av medlemmarna, Matilde, fram sin mobil på bordet. Klickar upp volymen till max och sätter på låten Here comes the sun med The Beatles.

Greta har hållit i medieträningar med de andra i Fridays for future för att fler ska känna sig bekväma att möta media. Då har hon sagt att om man känner sig obekväm och inte vill bli filmad, eller inte vill att filmerna ska kunna användas, kan man spela upp en Beatleslåt eftersom copyright kostar så mycket att de som vägrar sluta filma aldrig kommer ha råd att sända det.

Musiken bryter som genom en förtrollning den obehagliga stämningen och tårarna börjar rinna ner för Gretas kinder.

För första gången tillåter hon sig att le och inte bara skratta. Hon ler in i kamerorna, ser på vännerna omkring henne. De som dömts och de som kommer att dömas. När tårarna rinner är det som om tyngden av mänsklighetens överlevnad och de döda barnen i Gaza för en stund lyfts från hennes axlar.

Little darlin’, it’s been a long, cold, lonely winter
Little darlin’, it feels like years since it’s been here
Here comes the sun, doo-doo-doo-doo
Here comes the sun, and I say
It’s alright

Sedan hör hon utropet från sal 7. Parterna kallas till förhandling.

– Ja, just det, jag skulle ju dömas också, säger Greta och springer över den inglasade innergården medan kamerorna blixtrar och musiken ekar mellan tegelväggarna.

En kortare version av texten publicerades i Vi nummer 6 2024.

Läs mer av Martin Schibbye:

Därför greps Greta Thunberg vid Ebba Buschs möte

Bert Sundström: Korrespondenten som aldrig vill åka hem

Martin Schibbye: Därför blir jag inte insläppt i Qatar

Se mer av Meli Petersson Ellafi:

Denise, 15: ”Föräldrar begraver sina barn”

I skuggan av skotten