”10–15 meter framför oss låg en ubåt”

När en rysk ubåt gick på grund i Karlskrona skärgård 1981 blev det starten på en storpolitisk kris. Skådespelaren Fredrik Dolk var värnpliktig och skickades ut i mörkret till en ö. Synen som mötte honom när han såg ubåten 10-15 meter bort glömmer han aldrig.

”Jag gjorde lumpen som plutonbefäl på kustartilleriet i Göteborg och gick sedan vidare till en reservofficersutbildning i Karlskrona. Det här var i oktober, många hade muckat och de nya hade inte ryckt in ännu så stan var tom på soldater. Känslan var att det i princip bara var vi reservofficerare och några befäl på plats. Den 27 oktober hade vi teoretisk kvällsutbildning mellan klockan 19 och 22, vilket inte var så populärt.

Plötsligt stormade ett befäl in och kommenderade: ’Packa stridspackning!’ Måttligt kul, tänkte vi. Vad hade de nu fått för sig? Att rycka ut på övning en blåsig, kall oktoberkväll hade vi inte alls lust med. Lite överraskade blev vi när vi fick ut våra slutstycken till vapnen så att vi kunde skjuta skarpt. Och än mer förvåning väckte det när vi hade satt oss i terrängbilarna och i vakten fick hämta ut kulsprutor med slutstycken.

Misstankarna växte när bilarna sedan tog oss rakt ut i terrängen i över en timme. Väl framme möttes vi av ett befäl som gav order. Stämningen var så hetsig och befälen betedde sig märkligt; de sparkade in dörrar till sommarstugor för att ge oss tak över huvudet.

Rätt snart beordrades vi ner i gummibåtar. Den första båten, som jag var ombord på, överlastades rätt ordentligt, så när vi skulle ta oss över sundet till ön Torhamnaskär gungade det rejält i vågorna. En eller två killar ramlade faktiskt i vattnet utan flytväst, men vi fick upp dem. Det var ren tur att ingen omkom där.

Väl iland på ön såg jag att någon redan hade varit där och lagt ut lysdioder i ljungen för att vi skulle kunna navigera. Min uppgift blev att hjälpa en brandman med ett stort dieselaggregat som skulle släpas längs en stig. När vi stannade och han drog igång aggregatet tändes en stor 1 000-wattslampa.

Det jag såg då glömmer jag aldrig.

Ute i vattnet, bara 10-15 meter framför oss, låg en ubåt. Min första tanke var: ’Oj, nu har någon varit rejält full och kört på grund. Vi är här för att tysta ner något av de mest pinsamma som har skett i svenska försvarets historia.’ Vi som var där tänkte nog samma sak för flera av oss började så smått att fnittra. Men då säger befälet åt oss att bygga ett värn och lägga oss ner, med tillägget: Rikta kulsprutan mot ubåten!’

Min kompis Assarsson och jag bara tittade på varandra, som för att kolla om vi hört rätt. Snart var vi igång med att bygga det där värnet i sten och därefter lade vi oss ned med kulsprutan riktad ut mot ubåten. Efter ett tag öppnades luckan i tornet på farkosten, någon kom upp och vinkade till oss. Vi vinkade tillbaka.

I ett par dygn blev vi kvar. Vi roterade runt och de som blev avlösta fick sova i någon av sommarstugorna för att sedan rycka ut till ön igen. Varför vi låg där ute visste vi inte. Den enda rörelse runt ubåten som vi noterade under två dygn var en fiskebåt som guppade runt ute på havet. Vad den gjorde där var obegripligt.

Lika förbryllade var vi när vi återvände till logementet några dagar senare. Det första vi hörde när vi kom in var Rapports vinjett och snart stod vi framför tv:n allihop. Där såg vi ett inslag hämtat från BBC – helikopterbilder över en ubåt. Men det var ju vår ubåt! När speakerrösten började prata häpnade vi. En sovjetisk ubåt på grund i svenskt territorialvatten?

Det orsakade lite fniss men också oro. Främst för att vi visste hur ostrukturerat allt hade varit där ute. Mycket hade kunnat gå fel och jag tänkte framför allt på den där första utryckningen där befälen gått fram som bärsärkar, starkt fokuserade på att äntligen få rycka ut och göra sitt jobb. Jag tänkte också på fiskebåten vi hade sett och insåg nu att den egentligen hade haft koppling till försvaret. Senare visade det sig att de lite undercover hade mätt radioaktiv strålning i vattnet och konstaterat att det faktiskt fanns uran ombord på ubåten.

Den här händelsen har följt mig genom livet sedan dess. Några år senare var jag tillbaka på en intilliggande ö för att ta min examen som amfibiekompanichef när jag såg något flyta i vattnet. En rysk armémössa. Jag visade den för min chef och det ångrar jag än i dag, för han plockade den direkt.

Även i skådespelaryrket har händelsen kommit upp. Som 2011 då jag var med i Henning Mankells pjäs Politik som handlade om just ubåtskränkningar i början av 80-talet. En dag var Mankell själv på teatern i Helsingborg för att övervaka arbetet, och han var inte direkt någon man slog på fingrarna när det handlade om de här ämnena. Men när jag berättade min historia, att jag var ute vid U 137 första natten, och hade historier som inte hade kommit fram i den officiella rapporteringen, var det som om våra roller förbyttes. Känslan var att han blev lite starstrucked faktiskt.

Sedan påminns jag förstås varje jubileum – 10, 20, 30 år efter Gåsefjärden när allt uppmärksammas i media. Nu senast, vid 40-årsdagen av grundstötningen, hajade jag till över en bild i Dagens Nyheter. Där ute på ön såg jag det lilla värnet som Assarsson och jag byggde en gång i tiden. Eftersom det stod kvar än i dag var det nog rätt bra byggt.

Kanske är det mitt lilla bokmärke i den svenska arméhistorien. Jag är han som byggde det där värnet. Det är jag faktiskt lite stolt över.”

Berättat för Henrik Ekblom Ystén