Porträtt

Yvonne Lombard: “Jag saknar Lennarts praliner”

av Stina Jofs

Yvonne Lombard fyllde nyss 90 och Lennart Hellsing skulle fyllt 100 i juni 2019. Vi besöker våningen där hans ande svävar och hennes är högst närvarande. ”Jag äter fortfarande praliner innan jag somnar, men nu får jag ordna dem själv”, säger hon.

 

Det är dags att gå. I fyra timmar har Yvonne Lombard och jag suttit mittemot varandra. Kaffet är kallt, mitt huvud fullt och fingrarna som rusat över tangenterna behöver vila. Till och med den skarpa vårsolen är på väg att ge upp, brer ut sin mörka skugga över Stockholms innerstad.

Efter hej och tack siktar jag mot trapporna. Då skriker hon: ”Ta hissen! Du får framfall och ont i knäna av att gå ner.”

Plötsligt minns jag det hon berättat om morgonritualen: Yvonne Lombard vaknar tidigt, sveper en kofta över nattlinnet, på fötterna promenadvänliga skor. Så trycker hon upp hissen och åker ner till bottenvåningen, men i stället för att kliva ut på gatan påbörjar hon klättringen upp igen. Efter drygt hundra mödosamma trappsteg kan dagen börja.

Snart fyller hon 90 – en mycket aktiv och älskad skådespelare ska uppmärksammas och en lika älskad 100-åring firas. Dessutom lyckades de båda vara gifta med varandra långt över ett halvsekel. En hyllningstext ska det bli – men med det sagt – ett jubileum måste inte prompt innebära bara jubel.

Redan i hallen till den enorma jugendvåningen känns uppdraget nästintill omöjligt. Var börjar jag? Hur får jag med ens en tiondel av allt de åstadkommit? Och hur sjutton gör jag med Lennart Hellsing? Liksom bagar Bengtsson, som ju brände sig på ett bröd och begravdes i en limpa, är han död. Sagan om bagarens anmärkningsvärda frånfälle kom 1966 och väckte rabalder: ”Att skriva så för barn – ansvarslöst!”.

När Yvonne och jag slår oss ner i soffan tänker jag, men säger inte: Vilken tur för oss som var små 1966 att åtminstone en vuxen var klok nog att vara lite ansvarslös. Och vilken tur funderar jag vidare någon timme in i intervjun, att Lennart Hellsings ande verkar sväva över samtalet. På bord och hyllor, spiselkransar och golv virvlar minnena av hans verskonst.

Vi är tre i rummet, det känns tydligt.

BÖN OM HJÄLP. ”Innan jag ska in på scen brukar jag be till Gud trots att jag inte är särskilt religiös. ’Snälla, gör så att det går bra.’ Efteråt glömmer jag ofta att tacka.

Hur många filmer och teateruppsättningar Yvonne Lombard medverkat i har varken hon eller jag koll på. Viktigast är att hon fortfarande spelar teater – och gör det med besked. Förresten, fortfarande är ett ord som Yvonne ogillar nästan lika mycket som duktig.

Nu spottar hon ur sig exemplen:”Nämen Yvonne, spelar du fortfarande? Så duktigt! ”. ”Du cyklar fortfarande? Duktigt!”.
– Jag har ingen lust att bli klappad på axeln, säger hon skarpt.

Ögonsjukdomen glaukom har gjort henne nästintill blind men efter 30 år i samma bostad har trösklar, dörrvred, bord och stolar förvandlats till en sorts brailleskrift för händer och fötter att tyda. Dessutom är hon van vid svaga konturer, redan som elvaåring bar hon glasögon. Hon vill inte ha hjälp med kaffebrickan, inte daltas med. Det gör hon tydligt. Kärleken mellan henne och Lennart beskriver hon på samma sätt, ömt och kärvt i ett andetag.

Jag frågar vad hon älskade hos honom.
– När vi skulle gifta oss undrade mina föräldrar vad vi ville ha i lysningspresent. Silverbestick? Servettringar? Nej tack, svarade vi. Men vardagsgafflar då, fortsatte mamma i telefonen. Då tog Lennart luren och hojtade: ”Det finns inga vardagar!”.

Ett gråsvart gnet, en färglös strävan var inget för Lennart Hellsing. När Yvonne Lombard helst åt köttgryta i köket, planerade maken för stor fest. Fem, sex, sju, åtta rätter, bord med plats för många. Uppläggningsfat, såssnipor, bordsplacering, tallrikar in, tallrikar ut, kristall och silver. Maten skulle lagas från grunden och kocken – det var Lennart själv.

Moster Ester älskar fester
Hon har nästan alltid gäster:
Fyra präster från Manchester
En orkester på semester …

– Jag tycker mycket mer om vardagar, säger Yvonne. När det ringer på dörren, när posten kommer. Men Lennart …

… han bullade upp. Varför?

– Han ville att barnbarnen skulle veta hur man viker en servett, att de skulle förstå att det funnits ett sånt liv, storslaget, vackert, omsorgsfullt.

Diskade efter tabberasen gjorde de tre döttrarna. Vad sönerna bidrog med glömmer jag att fråga.

– Vet du vad jag saknar mest?

Nej.

– Varje kväll gav Lennart mig chokladpraliner på ett silverfat och stoppade om mig. Jag äter fortfarande praliner innan jag ska somna – alltid efter tandborstningen för det som är förbjudet är roligare – men nu får jag ordna dem själv.

Festerna då?

– Nja, numera minns jag dem med stor kärlek men då … jag vet inte.

Fönstret ut mot S:ta Clara kyrka står på vid gavel. Här lapar hon sol, ”katten” som Lennart kallade sin hustru utan att hon någonsin förstod varför. På andra sidan gatan utgör en stenbumling Lennart Hellsings grav. Sedan 2015 vilar han bland likasinnade – poeter och gourmeter – som bland andra Cajsa Warg, Carl Michael Bellman och Anna Maria Lenngren.

Lennart Hellsing skrev långt över 100 böcker – och inte bara för barn. Den poesi och skönlitteratur för vuxna som kom ur hans händer bör uppmärksammas. Och allt han gjorde för barnboksförfattarna och läsandet … ”Om man vill ändra på samhället måste man börja med barnen, annars blir det ingen ordning på den här världen”, lär han ha sagt. 1965 var han med om att grunda Svenska barnboksinstitutet.

Lennart Hellsing föddes i Västanfors, utbildade sig till ingenjör, blev journalist och kritiker, debuterade 1941. Två år senare trycktes första barnramsan i Vi, kärleken mellan Hellsing och den här tidningen skulle bestå. Hur han blev ägare till mormorsmors skotska by Portnahaven och allt annat ur den ibland exotiska hellsingska fataburen måste jag be dig ta reda på själv eftersom min plats är begränsad.

Bäst att stanna i nuet och bland de levande, tänker jag.

Så, för att sammanfatta:

Yvonne Lombard är morgonpigg.
Lennart Hellsings vakna tid var natten.
Hon vill promenera så det pulserar i kroppen.
Han menade att promenader, om man nu prompt skulle ut och gå, tog man enbart till ställen där det fanns bakelser.
Hon älskar solen.
Han avskydde frisk luft så till den milda grad att han ständigt rökte.
Hon är rapp, finner näring i diskussioner.
Han var ordrik som yrkesman men tystlåten privat.
Hon älskar vilda, rufsiga buketter.
Han blev upprörd varje gång någon rövade en blomma från dikeskanten.

Yvonne Lombard

“På scenen får jag dansa, älska, mörda, bli någon annan för ett tag.”

– Lennart var fem år och hundra på samma gång, säger Yvonne Lombard. Plikt och strävan trollade han bort samtidigt som han visste allt en vuxen skulle veta.

Som vad?

– Ja, var Burkina Faso ligger, om det berömda slaget stod 1744 eller 1477. Men jag …

Du?

– Jag var klok på mitt sätt.

Du var stolt över honom?

– Jag tycker att han är genial! Jag kände till Lennarts dikter redan när vi möttes första gången. Då var det inte många som hade läst honom.

Senare ska jag ställa frågan som jag bävat lite inför, nämligen: Vad älskade du inte hos Lennart? Den får emellertid vänta. Och när frågan väl kommer, ska svaret dröja.

Tidigare i år fick Yvonne Lombard motta en Hedersbagge på filmgalan. ”Varför vet jag inte, jag har ju inte filmat på hundra år!” Stolt var hon likafullt.

Applåderna ville aldrig ta slut …

– Ja, det oroade mig lite. Jag hade bara tre minuter på mig, talet var noga genomtänkt. Jag ville verkligen ha sagt att glädjen inte värderas tillräckligt i dag. Tragiska roller anses bättre, särskilt om de spelas av män, men på många vis är komedi svårare än tragedi. Det är lättare att få folk att gråta än att skratta.

Du sa att ”äntligen får jag vara med i gänget”.

– Trots att jag gjorde massor med film som ung fick jag inga filmroller senare. Kanske var mina gester för stora, min röst för särpräglad …

Vad gjorde du då? Klagade, tjatade, bad?

– Nej, jag gick undan. Kände mig osedd, oönskad, namnlös bland filmarna. Därför blev jag extra glad för baggen.

Hon ser så mycket teater hon bara kan, ett trettiotal föreställningar om året kan det bli.
Ordet ser måste förklaras, med tanke på det jag nyss skrev om hennes ögonsjukdom.
– Jag behöver hjälp att komma dit, måste sitta på andra bänk och ibland få detaljer viskade till mig, men det finns inget bättre än teater!

Förklara.

Hon tystnar, blir allvarlig, tar sats.

– Fortfarande känner jag samma lust och förväntan som när jag var 14 år och såg min första föreställning. Ridån som går upp … allt kan hända! Att spela själv är förstås en annan sak, men lika ljuvlig. Jag är ofta lite trött på Yvonne Lombard. Numera har hon ett ganska tråkigt liv, men på scenen får hon dansa, älska, mörda, vara någon annan för ett tag. Det är bara att svepas med. Det var dåvarande teaterchef och vd Benny Fredriksson som lyfte henne. Och inte bara henne. Meta Velander, numera Yvonnes parhäst på scenen, var en annan av de erfarna kvinnliga skådespelare som Benny Fredriksson tyckte skulle utgöra Stadsteaterns ankare.

Bild ur hemma hos-reportaget Krakel och lantlollan i Vi, 1953.

Att Yvonne Lombard skulle bli skådespelare var inte självklart det minsta. Verkligheten stretade emot, borgerligheten som hon växte upp i ställde krav. Hennes pappa var professor i romanska språk i Lund: populär men också krävande, fruktad.

– Pappa kunde vara väldigt kategorisk. Han uppfostrade oss barn som han förhöll sig till sina studenter. Om vi var på museum kunde han peka på olika tavlor och säga att ”den är vacker, den är ful”. När jag hade börjat intressera mig för pojkar varnade han: ”Tar du hem en pojkvän som kallar Schweiz för ”Svejts” kan du säga upp bekantskapen direkt.”

På allvar?

– Ja, många var rädda för honom. Å andra sidan älskade pappa att recitera dikter, hålla tal. Kanske närde han en dröm om teatern, jag vet inte.

Och mamma?

– Hon revolterade mot honom, kunde cykla till torget i illröda långbyxor, det passade verkligen inte en professorska. De skilde sig senare …

Jag menar, stöttade din mamma dig?

– Ibland har jag undrat hur de vågade skicka iväg en 19-åring ensam till Stockholm och inrädesproven på Dramaten, men om det hade visst mamma sagt att ”Yvonne är så tjock att hon aldrig kommer in.”

Men in kom hon. Succé gjorde hon – och det redan bara kort efter att tiden som teaterelev var över.

Vilken tid på scenen har varit roligast?

– Den första och den sista.

Berätta något om den första.

– 1949 regisserade Göran Gentele Strindbergs Lycko-Pers resa . Vi var sex andraårselever som skulle spela björkar, vi fick till och med danslektioner i björksvajning. Alla i min årskull var vackra, jag var kort och rund. Under en repetition avbröt Göran mig i mitt svajande: ”Yvonne, jag … undrar om du inte ska vara stubbe i stället.”

Blev du inte ledsen?

– Jo, men vet du hur jag tänkte? Det fanns fem likadana björkar och en stubbe. De snygga kunde svaja bäst de ville, min stubbe skulle bli oförglömlig! Jag gav mig fan på att synas. Jag skulle slå teatern och publiken med häpnad.

Sture Lagerwall gjorde en mycket ung Yvonne Lombard världsberömd i hela Sverige när han erbjöd henne rollen som Patty på Alléteatern. Kravet var att hon bantade tio kilo.

– Jag skickades till ett avmagringsinstitut … Det var gratis.

Men du var nyanställd på Dramaten. Ändå hoppade du av?

– Jag tänkte att man kunde födas på Dramaten och dö där, men utvecklas ville jag göra på annat håll.

”Och förresten”, fortsätter hon, ”mest var jag väl på BB de där åren.”

Hon hamnade först i det glada facket även om de tragiska rollerna skulle komma. Yvonne Lombard hade ingen brådska med dem, säger hon: ”Så småningom skulle jag bli strypt av Anders Ek i Othello, mycket seriösare än så kunde det inte bli.” Birgit Cullbergs uppsättning på Stockholms stadsteater blev en nystart för en allvarligare Yvonne Lombard. Hon skulle bli Stadsteatern trogen i 60 år, visserligen med avbrott för film, tv och radio.

Men åter till det livsbejakande njutningsfulla – hennes pigga ögon, ansiktet som strålade, rösten som kvillrade gav henne uppdraget som Marabous ansikte.

Det här med chokladen blev en stor grej?

– Jo, reklamkillarna på Marabou visste vad de gjorde. Men … egentligen var det något mycket allvarligare. Begreppet bulimi, hetsätning, fanns inte när Yvonne Lombard var ung. Många visste att hon var omåttligt förtjust i sött, men ingen människa blir väl sjuk av choklad?

– Redan som barn åt jag mig febrig på socker och fett. Choklad blev mitt knark, men marsipan och kakmix fungerade också. Jag kunde vakna mitt i natten med frossa, kroppen skrek efter sött.

Ständiga laxeringar för att bli av med överskottet blev dagliga rutiner, märkliga bantningsmetoder avlöste varandra. Kroppsidealet var lika strängt då som nu.

– En dag mötte jag en tant med fantastiska kräftstjärtar i en påse och bestämde mig för att sluta banta med torsk, kokta ägg och allt vad jag höll på med. I stället skulle jag enbart äta saker jag tyckte om men bara en sak åt gången, jag hade fått för mig att det skulle göra bantningen mer effektiv.

Vad åt du då?

– Ett tag blev det bara kräftstjärtar, precis som damen. Eller bara leverpastej. Ganska länge åt jag enbart glass. En halvliter till frukost, till lunch och till middag.

Vad det inte vidrigt?

– Jag älskar glass! Jag kunde somna lycklig för att jag visste att jag skulle få glass nästa dag.

Har du någon tanke om hur bulimin började?

– Jag var tio år när kriget kom, ren choklad gick inte att få tag i, men min pappa hade kontakter och kunde hamstra godis. Varje påsk, jul och födelsedag låste han upp källardörren och sa att min syster och jag fick äta hur mycket vi ville. Vi åt oss fullkomligt galna. Märkligt nog kräktes jag aldrig och kanske var det synd. Då hade man nog förstått allvaret i mitt beteende, för det är klart att jag var sjuk. Nu bantar jag inte längre, men jag slutade först i 80-årsåldern. Chokladmanin blev jag av med i hypnos. Nu för tiden njuter jag bara.

VARANDRAS MOTSATSER. ”Ord som fantastisk och underbar tyckte Lennart var banala.” Bilden togs 2014 i parets lägenhet.

Fyra färger dominerar berättelsen om när Lennart Hellsing och Yvonne Lombard träffades första gången: En blå burnus, en orange apelsin, en rödhårig flicka och Yvonnes gröna klänning. Lennart Hellsing var just hemkommen från Afrika. På Konstakademiens årliga maskerad dansade han i sin hellånga blå mantel medan han åt en apelsin och ”klämde på”, som Yvonne säger, den rödhåriga.

– Jag såg suddigt redan då, men något i burnusens stora kapuschong intresserade mig så jag slog mina lovar runt honom tills han insåg att han skulle bjuda upp mig i stället för den där rödhåriga. Han hade ingen aning om vem jag var, succén med Patty kände han inte till.

Du var fast, har du sagt, efter den kvällen?

– Jag insåg där och då att jag ville ha alla mina barn med just honom. Jag var inte särskild tänd på honom, men mina framtida barn skulle ha honom som pappa. Det ville jag.

Men hur kunde du veta så snabbt?

– … det var väl som en uppenbarelse.

Uppenbarelse?

– Ja, som att möta Jesus eller nåt.

Det blev en gemensam lunch dagen efter, Lennart hade undrat över den där fröken Lundblad, som han trodde att hon hette, i den gröna klänningen. Förlovning och bröllop följde, kanske lite snabbare än vad Lennart tänkt.

– Jag drev på. Lennart tyckte att vi kunde vänta men jag svarade: ”Det är hur bråttom som helst för jag vill ha många barn och är redan 22!”.

Den prydliga familjeflickan, dottern till professorn i romanska språk, bildade familj med en nonsenspoet som skrev om dansande gurkor.

– Pappa undrade ibland men Lennart svarade bara: Klart att en gurka kan dansa!

Nu frågar jag Yvonne Lombard: Kännetecknar inte det just hela Lennart Hellsings författarskap? Det finns ingen gräns mellan världarna. Han är aldrig kategorisk …

– Precis så, ta med det i texten! På 1970-talet var jag i Paris och kom att träffa den brittiske regissören Peter Brook. Jag frågade honom: Varför träffar inte dagens svenska teater mig ett enda dugg? På Stadsteatern gavs intressanta men oproffsiga föreställningar. På Dramaten var repertoaren dammig men skickligt spelad. Peter Brook svarade att vi i Skandinavien inte spelar för människor utan för kategorier. För järnarbetare, för havande – men teater ska beröra alla! Det är exakt samma med Lennart. Han talade med barnets röst och tyckte att den rösten var lika mycket värd som den vuxnes.

Yvonne Lombard

Född: 1929. Familj: Fem barn, tio barnbarn och ”cirka fyra” barnbarnsbarn. Yrke: Skådespelare. Priser: ”Förutom Hedersbaggen har jag just inga.”

Yvonne läste det han skrev, Lennart följde med på hennes premiärer. ”Ibland tvingade jag honom.” Hon älskade honom och han henne, men sällan att han sa det.

– Ord som fantastisk och underbar tyckte Lennart var banala.

Nu säger hon något som jag kommer att fundera länge över.

– Lennart var ingen pratare. Han var tyst med sin mun, mindre tyst med sin penna. Jag sa en gång: ”Nu har vi varit gifta i 17 år. Jag vill höra dig säga: Jag älskar dig.” Han svarade: ”Men det vet du väl att jag gör.” En annan gång frågade jag: ”Tycker du att jag är vacker?” Han svarade efter påtryckningar: ”Men du är väl alltid vacker.”

Vilken tråkmåns.

– Nej, han var underbar på sitt sätt. Han kunde klatscha mig i rumpan av kärlek, men säga att han älskade mig gjorde han sällan.

Blev du ledsen?

– Lennart … såg inåt … och jag behövde bli sedd. Det tyckte jag inte att jag blev av honom. Hade jag inte haft teatern hade vi kanske inte varit gifta så länge.

Hennes vänner sa när hon tvivlade: ”Du ser inte Lennarts blick på dig. Det är klart att han älskar dig!”. Yvonne Lombard svarade: ”Jag ser det inte och jag hör det inte. Hur ska jag veta?”

Jag undrar om jag just fått svaret på frågan som jag bävat för att ställa, nämligen den om sidor hos Lennart som hon inte tyckte om.
Vi blir tysta ett tag.
Så säger hon:

– Jag tror att Lennart älskade mig . På sitt sätt.

Tiden börjar rinna ut. Jag vill hinna fråga hur det är att bli gammal.

– Det är fler plus än minus, svarar hon.

Förklara.

– Kroppen gör inte alltid som jag vill, det är dumt av den. Det är trist att inte kunna cykla och väldigt ledsamt att nästan alla mina gamla vänner är döda, det finns så få kvar att dela minnen med.

På plus-sidan då?

– Jag vet vem jag är och står för det. Jag vet vad jag kan och människor tar mig på allvar på ett annat sätt nu. Förr kvittrade jag ständigt. Nu struntar jag i det. Jag sminkar mig inte, går aldrig i högklackat. Jag behöver inte nödvändigtvis vara söt jämt. För mig har det tagit ett liv att förstå.

Det är dags att runda av.
Eller snarare, ta det från början. Jag inledde ju den här texten med vårt farväl. I logikens namn borde jag avsluta med vår första stund. Alltså:

Det är en strålande vårdag. Solen simmar i sitt himlahav. Gult och blått. En sommar väntar. Grönt. Strax ska vi mötas, Yvonne Lombard och jag. Hon vet inget om mig men jag tror mig kunna en hel del om henne. Det ska visa sig – som vid de flesta möten – att det man tror sig veta är ingenting.

Jag klättrar de 103 trappstegen till hennes dörr, ringer på klockan. Det dröjer. Har hon glömt att jag ska komma? Är hon sjuk? Så hörs från andra sidan:

– Hoho! Är det Stina?

Hon öppnar och jag säger:

Så snällt av dig att ta emot mig.

– Ja, det var väldigt snällt av mig, svarar hon och ler.

Samtalet kan börja.

 

Foto: Thron Ullberg.
Publicerat i Tidningen Vi, juni 2019

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar