Reportage

Varningen från forskare: Asken dör i massor

av Ossian Sandin

I fornnordisk mytologi bär asken Yggdrasil människorna på sina starka grenar. Den rymmer hela vår värld.  Nu varnar forskare för att vi står inför en massutrotning av arter och just asken ligger riktigt illa till.

Från asken Yggdrasils grenar faller dagg över världen. I dess mitt bor de första människorna. De härstammar från två träd och har fått liv och vett av gudarna Oden, Vile och Ve. De har också fått namn: Ask och Embla. På andra håll i världsträdet bor ljusalver och svartalver, dvärgar, gudar och jättar. För att trädet inte ska murkna eller torka öser ödesgudinnor ständigt heligt slam över stammen. Men alla vill inte trädet väl – längst ned i den iskalla underjorden gnager den likätande draken Nidhögg på en av trädets rötter. 

Verklighetens ask är smal, stark och seg. Barken är ljusgrå, kronan yvig och knopparna sammetssvarta. Virket används till alltifrån parkettgolv till elgitarrer. Förr till skidor, plogar och vikingarnas spjut och krigsskepp. 

 

När Roald Amundsen vann kapplöpningen till Sydpolen 1911, var det slädar gjorda av ask som tog hans följe genom de ändlösa vidderna av snö och is.

Trädet som invandrade i början av värmeperioden för 8 000 år sedan räknas som ett av de värdefulla ädellöven. Men dess framtid är oviss. På gränsen mot krigets Ukraina växer sig en population av smaragdgröna asksmalpraktbaggar allt större och lämnar endast trädkadaver bakom sig. I USA har svärmar av insekten redan utplånat hundratals miljoner träd och nått 35 av landets 50 delstater.

 

Samtidigt som farsoten rycker allt närmre, utkämpar forskare i Europa en ojämn kamp mot askskottsjukan. En svampsjukdom som sprider sig med vinden, tränger in i trädens innerbark och stryper tillförseln av vatten och näring. Endast en till fem procent av den europeiska asken, Fraxinus excelsior, har visat sig bära på motståndskraft mot den dödliga sjukdomen.

– Den här asken blev angripen för fyra år sedan. Nu är den totalt död. Tänk om all ask skulle försvinna. Det hade varit synd, trädet tillhör ju den svenska floran och har så gjort i alla tider, säger Inge Olofsson och blickar ut över en svagt sluttande hagmark intill Sporrakulla gård, långt inne i nordöstra Skånes skogar. 

Intill honom står vännen Sven Nilsson vid en bred stengärsgård. Stora mossbevuxna stenbumlingar vilar i marken, i mitten av den inhägnade hagen står ett kluvet päronträd och en bit därifrån en döende hasselbuske täckt av grå hängande lavar. Men det mest slående är ett dussin knotiga askträd som står utspridda i hagen, vid två meters höjd skjuter korta men bastanta grenar ut från träden, från ett par sticker det också ut mängder av lövbeklädda kvistar. 

Det rör sig om två–tre år. Sedan är alla döda.

Tillsammans med några andra engagerade i Glimåkra hembygdsförening har Inge Olofsson och Sven Nilsson vårdat träden genom att hålla liv i en tradition som härstammar från järnåldern, att hamla askträd genom att var fjärde år skära ned de lövbeklädda kvistar som hunnit växa ut från grenarna.

– Folk tycker askarna är urtjusiga men det var inte för att träden skulle vara vackra som de hamlades utan för att de har så kraftiga löv att även mjölkkor kan livnära sig på dem, berättar Inge Olofsson.

Samman­hållning. Vissa träd stöttar varandra. Det kan behövas när livet är tufft och omvärlden hotfull.

Men traditionen går mot sitt slut. Varje år är det nya askträd som sällar sig till den livlösa skara varelser som sträcker sig mot himlen med kala armar. Vid den breda stengärsgården har en av giganterna redan rasat till marken.

– Det rör sig om två–tre år, sedan är alla askträd döda. Vi har försökt föryngra men de nya plantorna angrips också. Vi är helt ställda. Varför kommer sådant nu, när de kunnat växa i tusentals år? Det är miljön vi är oroliga för, säger Inge Olofsson medan han ser efter var han kliver i den steniga hagen.

Även mytens Yggdrasil är hårt ansatt och ”måste uthärda mer än människor veta: hjorten gnager upptill, ytveden murknar, Nidhögg naggar den nedtill”, som den isländska skalden Snorre Sturlasson skriver i Den yngre Eddan. 

Smaragdgrön asksmalpraktbagge

Det är dock inte den likätande draken Nidhögg som får askträden att insjukna och dö. Även om ingen först förstod varför kvistarna mörknade och löven skrumpnade ihop. Med tiden kunde sjukdomen kopplas till en svamp från Ostasien,
Hymenoscyphus fraxineus. Men när forskarna for dit upptäckte de att svampen inte gjorde annat än att bryta ned trädets löv. Där hade svampen och den lokala askarten anpassat sig efter varandra genom årtusendena.

En teori är att svampen följt med till Europa när en manchurisk ask importerats till Polen i början av 1990-talet och blivit invasiv, det vill säga att den sprider sig utanför sitt naturliga område och orsakar skador på eko-systemet. Till Sverige tros svampen ha anlänt med vinden ett årtionde senare, berättar Michelle Cleary, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp.

– Det tar lång tid för träden att dö men det vi kan se nu är att även fullt vuxna träd, som tidigare klarat sig, insjuknar och lämnar stora hål i grenverket, säger hon.

 

I södra Skåne finns en av de sista gröna spillrorna på den annars avskogade Lundaslätten, nationalparken Dalby Söderskog. Där växer flera av de lövträd som en gång i tiden täckte landskapet. Jörg Brunet som är professor vid SLU i Alnarp lägger handen på en matta av platt fjädermossa som kryper upp mot en klyka i det största askträdet i skogen, ett träd som än så länge trotsar sjukdomen. En del mossor och lavar trivs högt upp i trädet där barken är yngre, andra längre ned, där trädet är grövre och skrovligare, förklarar han. 

– Karaktären med höga träd är på väg bort och alla de arter som är beroende av de gamla träden kommer få svårare att hitta en livsmiljö, säger han.

Enligt Artdatabanken är flera typer av svampar, skalbaggar, lavar och fjärilar strikt knutna till askträdet – så som ligusterfly. En olivbrun nattfjäril som i larvstadiet bor under trädets blad för att sedan förpuppas över vintern på de mossor och lavar som lever på stammen.

 

Om arter försvinner från ett ekosystem kan det få ödesdigra konsekvenser, även om det rör sig om en till synes obetydlig insekt, varnar Alexandre Antonelli, professor i biologisk mångfald vid Göteborgs universitet.

– Vi är inte beroende av alla arter men det kan vara en helt oansenlig insekt som gör att en skog fungerar. Plockar vi bort en för mycket kan vi nå en tröskel som gör att ekosystemet ändrar form eller sätts ur balans. Det här med biologisk mångfald är inte bara en romantisk bild av att kunna gå i skogen och se många arter, utan helt avgörande för vår överlevnad på jorden, säger han.

Michelle Cleary

Men det finns hopp. Med hjälp av allmänheten har forskare vid SLU i Alnarp identifierat 500 askträd som ännu står friska runtom i Sverige, trots att träd i deras omgivning insjuknat. Grenar från träden har samlats in och använts till att ympa på rotstockar för att sedan planteras ut på två olika försöksplatser i Skåne. Med ny teknik tror sig forskarna kunna snabba på den annars tidsödande processen och redan inom fem år ha motståndskraftiga träd som kan säljas på plantskolor eller användas till fröplantage, berättar Michelle Cleary.

– Vi börjar få lovande resultat och om vi bara fortsätter kommer vi ha resistenta askträd i framtiden, säger hon.

Men de träd som överlever har den smaragdgröna asksmalpraktbaggen i hasorna, även den en invasiv art från Ostasien. Till Detroit i norra USA misstänks praktbaggen ha anlänt i smittade trälådor 2002, och där har den sedan ankomsten hunnit utplåna hundratals miljoner askträd. 

I dag räknas baggen till en av de mest skadliga skogsinsekterna som någonsin invaderat Nordamerika.

 

Vägen till Sverige går dock inte över Atlanten tror Michelle Cleary. Hon berättar att insekten för egen kraft närmar sig från västra Ryssland där den befinner sig sex kilometer från den ukrainska gränsen. Farhågan är att den redan tagit sig över till Ukraina, men ingen vet riktigt säkert eftersom det pågår lågintensivt krig i området. 

– Allt indikerar att den rör sig västerut. Risken är att vi om fem år kommer att fråga oss själva: varför gjordes inget när det fortfarande var möjligt? säger hon.

Hela kvarter i städerna har blivit utan träd. Det ser hemskt ut.

Samma fråga ställs nu bland stammarna i Nordamerikas ursprungsbefolkning. Mike Dockry som är federal skogsforskare och själv medlem av Potawatomi-stammen säger att deras territorium var bland de första att drabbas av den skadliga praktbaggen. När stadsbor tog med sig smittad ved ut i skogen blev insekten serverad ett dukat bord. I skogarna syns nu spåren av deras härjande, klungor av askträd står kala och döda. Likaså i träsken där träden varit helt dominerande.

– Det ser hemskt ut. Och hela kvarter i städerna har blivit utan träd eftersom myndigheterna inte hinner återplantera i den takt som insekten dödar, så människor har verkligen påverkats, säger Mike Dockry. 

 

För Wabanaki-stammen i östra USA spelar askträdet, precis som i fornnordisk mytologi, en viktig roll i skapelsemyten. Enligt en version som citeras i tidskriften Yankee var det en hövding vid namn Glooscap som sköt en skur av pilar mot ett par askträd, vilket fick män och kvinnor att kliva fram ur träden. Wabanaki, ”de som lever där dagen gryr”, var då skapade. Men också för Potawatomistammen spelar trädet en central roll i kulturen, inte minst i hantverkstraditionerna, berättar Mike Dockry.

Trädets elasticitet har gjort det möjligt att väva vackra och hållbara korgar, en kunskap som gått i arv från generation till generation. Trädet används också för att snida klubborna till lacrosse, en sport som spelats i tusentals år av Nordamerikas urinvånare. Men när askträden plötsligt började dö innebar det inte att traditionerna knutna till trädet tynade bort, tvärtom har de fått ett uppsving, betonar Mike Dockry.

– Många ser det som ett liknande problem som skräp i skogarna eller att vi släpper ut för mycket koldioxid i atmosfären. Att vår relation till naturen är skadad och att vi måste fixa det. När vi stärker traditionerna knutna till askträdet stärker vi också relationen till naturen. 

Bara askfötterna står kvar. Längs vägen vid Vittskövle slott i Skåne.

Men att hejda den artförlust som sker på grund av invasiva arter är komplicerat. Michelle Cleary på SLU ser det inte som realistiskt att begränsa handeln med levande växter och trävaror, de ekonomiska krafterna är för starka. Däremot kan varningssystem skapas för att förhindra att okända arter följer med när levande växter importeras. Även allmänheten behöver få upp ögonen för farorna med att ta hem levande plantor eller trävaror efter en resa, menar hon. 

– Det behöver bli lika självklart som att källsortera. 

Att den stora allmänheten ser hotet hjälper dock inte askträdet just nu. Den smaragdgröna asksmalpraktbaggen kan flyga upp till tre kilometer under sin livstid och tros kunna nå EU inom de närmaste fem åren. Då kan insekterna ha blivit för många för att det ska vara möjligt att slå ned populationen, enligt Michelle Cleary. Samtidigt är möjligheterna att avla fram askträd som klarar både askskottsjukan och den skadliga praktbaggen väldigt små. Hoppet står i så fall till att några enstaka träd ändå överlever angreppen och sedan fortplantar sig i naturen. 

– Det får tiden utvisa, säger Michelle Cleary.

 

Den värld mytens Yggdrasil upprätthåller förgås till sist i ett stort eldhav när jätten Surt kommer lös och slungar eldklot över jorden. Trädet jämrar sig och skälver när ”Sol svartnar – jord segnar i hav, strålande stjärnor störta från himlen; elden brusar med bolmande rök, mot himlen själv slå höga lågor”, som Snorre Sturlasson skriver i Den yngre Eddan.

Nu varnar forskare för att vi står inför ett verkligt massutrotande av arter, drivet av människans växande konsumtion. Huvudorsaken är överexploatering och att arternas livsmiljöer försvinner. Men den globala handeln har också bidragit till att invasiva arter blivit ett allt allvarligare hot mot den biologiska mångfalden. Senast planeten var med om att antalet arter minskade i våldsam takt var efter att en asteroid slog ner utanför Mexiko för 65 miljoner år sedan. Sedan återhämtade sig den biologiska mångfalden igen. Men det tog tid, flera miljoner år. Däggdjur gynnades och så småningom uppstod människan.

Ask i dödläge

Även i fornnordisk mytologi återhämtar sig världen till sist och stiger grön ur havet. På en plats har två människor överlevt, Lif och Liftrase, som har morgondagg till mat och får så mycket avkomma att världen återigen blir bebodd, berättar Snorre Sturlasson. Men efter att jätten Surts eld slocknat och världen återuppstått syns också dunklets drake flyga i fjärran. ”Med lik i fjädrarna flyger nu Nidhugg hän över slätten”, som det står i den samling skrifter som kallas Den poetiska Eddan.

Sven Nilsson och Inge Olofsson från Glimåkra hembygdsförening går omkring bland de döende askträden vid Sporrakulla gård i nordöstra Skåne. Tror de att berättelserna om de hamlade träden kommer att leva vidare?

– Den dag då inga finns kvar, då blir det väl inte nämnt. Om det blir så illa, säger Inge Olofsson.

 

Det här kan du göra för artmångfalden
• Låt en del av en gräsmatta bli vildvuxen, plantera växter som uppskattas av fjärilar, bin och humlor eller anlägg en äng.
• Lämna död ved i ett hörn av trädgården, då kan mossor, lavar och vedlevande insekter göra det till sin hemvist.
• Minska din konsumtion, då arter försvinner vid överexploatering.
• Bekämpa invasiva växter, som exempelvis jättelokor eller lupiner.
• Minimera dina koldioxidutsläpp, många arter hotas av klimatförändringarna.
Källa: Natursidan.se

 

Ossian Sandin är frilansjournalist och lokalreporter som i vinter övat på att känna igen trädsilhuetter under otaliga resor genom Skåne. 

Publicerat i tidningen Vi:s aprilnummer 2019. Foto: Åsa Sjöström.

 

Läs även:

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar